rollspelare & tippest prs

Sophia övervägde att berätta vad hon tänkte på men lät bli, ville inte bråka med honom. Hon log svagt och skakade på huvudet.
”Kan du iallafall sova hos mig?” Frågade hon och tittade förväntansfullt på honom. Hon ville bara ha honom nära sig, hellre det än att han gick iväg till Juliette. Hon smekte hans bröstkorg och kysste mjukt hans kind.

Var det passande? Vad skulle hans far tycka om det? Inte för att det skulle spela så stor roll. De gjorde ju inget med varandra. Dessutom var ingen från Spanien eller England på hovet och kunde skvallra.
”Okej”, sa han och nickade innan han drog på sig sin skjorta. Låt två eller tre knappar för många förbli oknäppta, men ingen skulle ju se honom ändå. Förhoppningsvis.

Sophia log svagt och granskade honom lite snabbt, även fast han kvar påklädd så gjorde han henne nervös. Hon bet sig hårt på läppen och tittade generat bort från honom.
”Hur kan du vara så vacker utan att ens försöka?” Frågade hon och log svagt. Det var verkligen något hon aldrig skulle förstå, han var så sexig utan någon ansträngning alls.

”Har du druckit eller?” frågade han skämtsamt för att dölja sin genans. Han var inte van vid sådana komplimanger - även fast han visste att han såg bra ut. Han la armen runt hennes axlar och började lämna köket. Precis när de nästan var ute backade han och tog en flaska rött vin som stod framme.
”Ifall du inte har druckit allt för mycket redan”, sa han och blinkade lättsamt med ena ögat.

”Nejmen säg inte att det är allt som krävs för att du ska bli generad.” Skrattade hon och nöp hans kind. Hon skrattade till och tog flaskan ifrån honom, visst hade hon mer eller mindre blivit avvisad av honom men när han var så söt som han var blev det svårt att vara sur under en längre period. ”Krävs mer än en flaska om du vill se mig påverkad.” Sade hon retsamt.

Henri var tvungen att erkänna att det var jobbigt att Sophia kunnat se igenom honom så enkelt. Men inte blev han på dåligt humör för det - det skulle krävas lite mer för att kunna rubba honom nu.
”Jaså?” sa han frågande och höjde på ögonbrynen. ”Duktiga flickan som uppfostrades i kloster, okej.” Han flinade lätt innan han drog tillbaka armen och gick längre in i köket, till hyllan med viner. Egentligen hade det varit smartare att gå ner i vinkällaren, då det inte skulle vara lika lätt att upptäcka att en flaska saknades därifrån, men han orkade inte bry sig. Han tog åt sig två till flaskor med vin innan han vände sig mot Sophia.
”Vad säger du nu då?”

Sophia skrattade till och höjde på ögonbrynen, tre flaskor var lite väl mycket men hon tänkte inte backa undan speciellt inte eftersom han trodde att hon var duktig.
”Vågat men kommer dom inte märka?” Log hon och kollade menande på hur ihåligt det var i hyllan nu. Hon log svagt och började gå mot dörren igen, ville till sin säng och mysa med honom en stund. ”Mitt eller ditt rum?” Frågade hon sedan, hoppades självklart på sitt egna då hon gillade sin säng men om han hellre ville vara i sitt rum skulle hon inte säga emot.

Henri ryckte obrytt på axlarna och gick fram till Sophia igen innan de tillsammans lämnade köket.
”Spelar ingen roll”, svarade han och la återigen armen runt henne. ”Led vägen.” Han skrattade till lite, men tystnade genast då han insåg att det fortfarande kunde vara folk vakna och han ville absolut inte bli påkommen med vinflaskorna. Inte för att han inte ville att någon skulle veta att han drack, men mest för att han brukade ha hyfs nog till att fråga innan han tog flaskor.

Sophia log svagt och kollade på honom lite snabbt, om det var upp till henne så skulle de till hennes kammare. Hon sneglade mot honom och rynkade på pannan, något verkade fel.
”Är allt okej?” Frågade hon osäkert och la sin hand på hans axel.

”Vill bara inte att någon ska upptäcka oss med vinet”, svarade han med dämpad ton. Sophia hade lett stegen mot hennes kammare, där en vakt stod utanför. Förut hade vakterna bara stått utanför kamrarna under dagtid, men för någon månad sedan hade Henris mor blivit strikt paranoid och krävt vakter dygnet runt.
Vakten såg vinet, men det bekymrade inte Henri så mycket. Det var inte som att vakten skulle skvallra, precis.