Prs(Dragon Fantasy)

Uriah tystnade och såg vänligt och uppmuntrande på henne. "Förlåt, det är inte så att jag skrattar åt dig eller så, jag tycker bara det är så lustigt att tänka sig mig och Sonja som ett par. Det får mig nästan att rysa...Liksom...Blä!" Uriah ruskade på sig själv och huttrade. Sedan nickade han, "Klart jag minns."

Mina log svagt som hon hörde sin mors uppmaning att lita på honom. Hon skrattar svagt åt hans beskrivning av Sonja.
"Jag var så av en orsak och ofta är jag så inom mig. Jag litade på min far, jag älskade honom, men han svek mig gång på gång. Jag är rädd att det åter ska hända." sa hon så sanningsenligt hon förmådde.

Uriahs blick mörknade. "Din far måste ha varit hemsk...Men Mina, jag är inte helt annorlunda från dig. Jag har också ett förflutet som jagar mig, får mig att må dåligt. Jag har svårare att lita på folk än jag själv vill tro. Jag tror att om du någonsin vill öppna dig för mig så kan jag förstå dig, åtminstone en gnutta bättre än många andra. Jag ska ha tålamod med dig Mina. Jag ska inte svika dig, bara när det gäller ditt liv, för vad som än händer låter jag dig inte dö ifrån mig."

Minas ögon hade blivit blanka vid hans yttrande, fyllda med tårar men de kom inte.
"Åh, Uriah." sa hon och slog armarna om honom spontant.
"Jag vill inte att du ska må dåligt." får hon fram efter ett tag.

Uriah blundada och drog in Minas doft. Han älskade lukten av henne. Det luktade så....Mina.... "Jag älskar dig Mina!" mumlade han med allvar i rösten. Han lade armarna om henne.

Mina borrade in sitt ansikte mot hans axel och drog efter andan.
"Och jag dig, jag älskar dig Uriah." sa hon, hon visste det nu, hon ville inte förlora honom, nej aldrig.

Uriah log mot hennes axel. "Jag vet att det är patetiskt och töntigt efter så kort tid men jag har saknat din närhet." Mumlade han generat.

Mina log och flinade till.
"Jag saknade dig i natt, då vi inte låg bredvid varann. Du håller mina mardrömmar på flykt och jag får närhet." sa hon ömt och kysste honom. Ja hon gjorde det, det var hon som gjorde det, vågade igen.

Uriah skrattade lågmält. "Tur, för jag fortsätter gärna." mumlade han. Han blev förvånad då hon kysste honom men var inte sen att besvara den. Han avbröt en stund senare och log. "Vi borde nog väcka Arnold om vi ska komma någon vart, eller vad säger du?"

Det pirrade till inom henne då han besvarade kyssen men nickade åt hans förslag. Hon tog därför sin kudde och het enkelt kastade på honom.
"Vakna." skrek hon.