PRS(Dragon Fantasy)

Nalel höll hårt i Meiras hand. Kungen suckade och funderade länge och noga. "Han ska ut ur armen, och allmänheten ska veta vad han gjort, så han får skämmas". Nalel bleknade mer, men...då skulle hon också skämmas...

"Men............" sa Meira och vände sig sedan till Nalel. "Det är inte ditt fel, folk kan inte tycka det." sa hon tröstande till henne.

"Men...det är mitt fel" viskade Nalel. Hon ville inte att någon skulle veta. Kungen suckade igen. "Du kan nog ta hand om det här bättre än jag Meira...Ta hand om henne, ni båda kan få ledigt några dagar om ni vill".

"Tack" sa Meira och bugade djupt. Hon tog Nalel i handen och tog med henne ut ur rummet. Hon skulle ta hand om henne, det lovade hon sig själv och sin konung.

Nalel bugade hon med och började sedan gå. Hon styrde stegen mot sitt rum, hon ville inte umgås med någon förutom Meira....De kom fram och hon öppnade upp dörren och satte sig på sängen.

Meira låste dörren sparkase av sig skorna och tog av sig bältet, nu var de själva. Och hon kastade sig i sängen vid Nalel.

Nalel studerade Meira. "När det hände dig...Med de där soldaterna du berättade om...Hade du någon då?" frågade hon grumligt och kramade hårt om henne.

"Hade någon vad?" frågar Meira och lägger sig på rygg för att kunna se på henne. Hon log svagt egentligen ville hon inte alls prata om det.

"En vän...Som tog hand om dig". Hon snyftade lågt. "Jag får lust att slå de som gjort dig illa sönder och samman" snyftade hon. Det gick inte bra ihop med hennes gråtande, men hon brydde sig om Meira.

Meira skakade på huvudet, "Kom här." säger hon och drar Nalel till sig i en kram så de ligger vid henne. "Nej, jag hade ingen, men du har och jag tänkte ta hand om dig." sa Meira mjukt.