Narnia

Andrew får tag i en yxa och börjar med ett träd som ska ner. Igår hade han tyckt att det var konstigt att de inte använde motorsågar istället för yxor. Men nu när han tänkte på det så skulle det vara mycket farligare vapen ifall folket skulle vilja göra uppror. Det skulle vara så mycket enklare att få ner viktiga saker då.

De fortsätter i samma anda hela förmiddagen utan vare sig rast eller vattenpaus. Sam flämtar och andas tungt, visserligen för jobbets skull men smärtan i revbenet var nu överhängande och det flimmrar för ögonen. Då det äntligen blåser av för rast sjunker hon ner där hon står och kvider av underhållen smärta.

Andrew är riktigt trött. Och detta var bara förmiddagen! Han ser Sam sjunka ner på marken, och han bestämmer sig för att kolla hur det var med henne.
"Hur är det?", frågar han. Det var tydligen dags för lunch, då vissa börjar äta av de små matsäckar de tagit med sig. Eller snarare haft råd att ta med sig. De såg inte på långa vägar lika trötta ut som han kände sig.

Sam biter ihop och ser på honom, "Bara bra, lite trött bara." säger hon och sätter sig upp och det var sant, hon var trött. Och revbenen sen, men de var iallafall läkta och det var bättre. Det var väll kombinationen av det och arbetet hon egentligen inte skulle göra enligt faunerna.

"Du har ont, eller hur? Revben slutar inte värka så snabbt", säger Andrew. Han tyckte inte om när Sam försökte få honom att tro att allt var bra med henne hela tiden.

Sam skskar på huvudet och undviker hans blick, "Nej, allt är bra." mummlar hon svagt, men det var en stor lögn. Men att alltid vara perfekt och att prestera perfekt utan att vara dålig på något vis var en del av henne, så var hon uppväxt att dölja allt som var felande.

"Snälla, Sam, sluta ljug. Det skadar inte att visa sig svag då och då", säger Andrew. Någon blåser i en visselpipa, vilket är signalen om att de ska återgå till jobbet. En fem minuters paus var verkligen givande åt tröttheten, verkligen.

"Visst jag har ont, förjäkligt ibland. Men det hjälper inte att klaga." säger hon och ställer sig upp då visslan åter hörs ljuda. Hon tar sin yxa och undrar för sig själv hur hon skall orka med dagen.

Andrew tar tag i sin yxa och börjar hugga. Nästan direkt sköljer tröttheten över honom. Men bestämt fortsätter han hugga. Det känns som en evighet innan han får ner trädet. Han pustar ut när han är klar med det trädet. Men då blir han ombedd att ta ett nytt.

Sam kastar en blick på Andrew som verkar lika förbi av trötthet som hon. Hon höjer yxan och hugg efter hugg, äntligen faller trädet och hon pustar ut. Men istället för att vila får hon ett nytt träd. Det började skymma och slutligen mörkna, när det var så mörkt att de inte längre kunde se hördes visslan och arbetsdagen var slut.