Eragon [Privat rollspel]

Linnea kramar om sin son och dotter. Aily vinglar till. Hon är verkligen yr.

Fast AIly inte verkar må bra så fortsätter vi. Nu är vi nästan ute. Tur att ingen kom på oss. Precis när vi är utanför dörren kan Aily inte stå längre.
"Gå före ni och ta er till Eragon på Aureus. Rasta så lite som möjligt. Jag måste se till Aily och så kommer vi efter på Törne. Här blir vi inte hittade med en gång, men Aily kan inte resa såhär. Det är för farligt. Vi ses senare. Och var försiktiga och skydda varandra", säger Murtagh. Han ser väldigt trött ut.

Hennes familj ger Aily en kram och försvinner bort i korridoren.

Nu är vi framme hos Aureus och Ór verkar glad att se mig igen.
"Var är Aily", frågar Aureus.
"Murtagh tar hand om henne. Hon mår inte bra. De kommer efter på Törne snart".
"DUMMA VARELSER. HUR KAN NI LÄMNA MIN RYTTARE I HANS HÄNDER. INSER NI INTE ATT MURTAGH ARBETAR FÖR GALBATORIX NU?"

Murtagh hjälper Aily in i ett rum.
"Jag är verklige ledsen!" säger han och det svartnar framför ögonen på Aily.

Jag inser vårt stora misstag. Vi vänder snabbt och försöker ta oss in igen, men det är omöjligt. Jag borde ha förstått det när det var så enkelt att rymma. Hur kunde jag lämna Aily. Och stackars Murtagh.

När hon vaknar igen ligger hon på en brits i någon sorts fängelsehåla. Murtagh står borta vid väggen. Det tar ett tag för Aily att förstå att han är fastkedjad.

Jag måste komma in och hjälpa Aily och Murtagh. Det är mitt fel att de sitter i knipa. Det är alltid mitt fel. Mina stackars vänner, och bortsett från att de kommer lida så kan den fördömde blodsugaren Galbatorix använda de mot oss. De är mäktiga vapen.

Han ser sorgset på henne.
"Jag ville inte skada dig!" säger han.

Det måste finnas en svaghet någonstans i murarna där i kan ta oss in. SLuta kasta dig mot porten och ta sönder din kropp och låt oss leta."
Ór har såklart rätt. Mina axlar är översållade med smärtsama blåmärken sedan jag försökte kasta upp portarna med min kropp.