Johanna and Thalia back in the Hunger Games

Johanna såg på Thalia, och uppfattade den där lilla tonen av att hon höll på att börja gråta så hon lade armen om henne. Johanna visste att Thalia inte hade varit såhär tidigare utan hon trodde det var en konsekvens av Huvudstadens tortering. Den hade inte varit lång men tillräckligt lång för att kunna skapa rädslor.
"Jag tror det är sen Huvudstaden, du vet efter spelen" säger Johanna tyst.

När Thalia hör det nickar hon för hon innser att det är sant. Hon hade inte ens varit rädd inom spelen, där visste hon att hon skulle leva eller dö mer var det inte med den saken. Men att bli fasthållen mot henes vilja så hon inte alls kunde styra över sina handlingar, det fick henne i någon sorts panik. Hon mindes när hon blivit fastspänd över stupstocken och pryglad, det var samma sak där. Att inte kunna styra handlingarna, att inte kunna försvara sig. Hon antog att detta ihop hade fått henne, vad hon tyckte helt vrickad. "Kommer det gå över? jag vill inte ha det såhär." säger hon med en röst som är dov av tillbakahållen gråt.

Johanna rycker på axlarna. "Jag vet inte. Jag tror det kommer gå över om du verkligen försöker få bort det. Men jag tror det kommer ta lång tid" säger Johanna, så ärligt hon bara kan. För hon trodde det i alla fall. En rädsla var ju inget man överkom med snabbheten av ett fingerknäpp direkt.

"Men varför ska jag vara rädd för att någon tar i mig?" säger Thalia och kryper ihop och gömmer sitt ansikte i benen. "Jag mena tänk om jag gör någon illa, tänk om de kommer och drogar mig Johanna, jag vill inte det, jag kommer bara till mina mardrömmar då." säger hon med någon sorts räddsla i rösten, men visste att det säkert kunde ske om hon annsågs för farlig för sin omgivning.

"Jag vet inte, Thalia" säger Johanna, "det enda jag vet är att om jag är i närheten så ska jag göra allt för att stoppa det." Och det var sant. Det var som ett löfte. Ett av de enda löftena i sitt liv hon ens skulle försöka hålla.
"Vi kanske ska gå tillbaka. Så de andra inte oroar sig för att du har gjort dig illa eller något" säger Johanna sedan.

Thalia nickar och spontant slår hon armarna om Johanna, "Tack" säger hon, hon var verkligen lyckligt lottad att ha Johanna so vän. Och doktorerna kanske trodde att de hjälpte Thalia med att vara drogad, men Thalia tyckte det inte eftersom det var som att befinna sig i en skräckfylld dröm. Hon nickar och ställer sig upp, "Göra mig illa på vad? Det finns ju inget att göra sig illa på." skrattar Thalia, eller gör ett försök till ett av hennes vanliga skratt vilket inte riktigt lyckas.

Johanna rycker på axlarna.
"Jag vet inte. Du klarade ju att hitta något förra gången att skada dig med" säger Johanna och minns tillbaka på gårdagen, då Thalia faktiskt kastat glas och fått glasbitar i händerna.

"Sant" ler Thalia lite och vet med sig själv att det var ett sätt för henne att få henne lugn. Att utagera på något vis och att göra sig själv illa var som för henne att åter lugna sig. Det hade hänt att hon gjort det, att se sitt eget blod var ett sätt att få tankarna bort från sin svältande mage....men det var längesedan i 11an, men det verkade som att det ännu satt i.
Thalia drar upp Johanna på fötter och de började gå tillbaka mot de andra.

"Bara gör mig en tjänst. Nästa gång du springer iväg såhär, lämna en förvarning om vart du skulle kunna tänkas gå så jag slipper leta i en oändlighet" säger Johanna och ler då de går bort till matsalen igen. När de är vid matsalen ser de att hela gänget de ätit med var kvar utanför och verkade vänta på dem
"Så ni väntade på oss? Vad gulligt" säger Johanna med en sarkastisk ton, som hon alltid brukade använda i omgivningen av andra.

"Långt bort i oanvända korridorer, eller ja de som används sällan." ler Thalia lite, för när hon kände sig sådär ville hon inte vara bland folk. Dels för att hon själv inte tyckte om det och dels för att hon var rädd att skada någon.
Marvel ignorerar Johannas ton och ser på Thalia, "Förlåt jag menade inte...." men Thalia avbryter honom, "Det är lungt." säger hon bara i en ton som säger att hon inte vill diskutera det vidare.