Mugglis författare 2012
Forum > Quidditchplanen > Mugglis författare 2012
| Användare | Inlägg |
|---|---|
|
Ginny.:.Weasley
Elev 
|
Skrivet av Borttagen: Okej då. Spoiler: Tryck här för att visa!Hon flyttade sig närmare mig på bänken. Vi var bara centimeter ifrån varandra och jag tittade in i hennes vackra ögon. Plötsligt böjde hon sig fram mot mig och våra läppar möttes. Jag slöt ögonen och njöt av kyssen. Efter vad som kändes som hundra år drog vi ifrån varandra. Hon fnissade lite och slog ner blicken på golvet. Jag satte en hand under hennes haka och tvingade henne att titta på mig. Våra läppar möttes för andra gången den kvällen, och lyckan svällde i bröstet. Vi hade träffats i alla mörka vrår, på hemliga platser, olika varje gång. Det var förbjudet, det visste vi båda. Men ingen kunde stoppa oss, vi var starka tillsammans. Men vi var försiktiga, och båda hade en önskan att få visa vem man verkligen var. Det hade alla på detta fängelse, eller skola som lärarna och föräldrarna kallade det. Det var en stor gammaldags byggnad med höga träd och staket runt om. Staketen var till för att eleverna inte skulle kunna fly härifrån, som många försökt genom åren. Kalla klassrum, elaka ord, långa skoldagar, hemska straff. Kom man hit så var man förlorad. Jag skickades hit för mitt fina betyg i slutet av sjuan, och Emily för sitt dåliga betyg. Varje gång det kom en ny elev till skolan så tog vi henne eller honom i händerna och sade att hon eller han skulle vara stark, och hitta vänner. För det var våra vänner som gjorde att vi överlevde, våra vänner som var skälet till att många klarade sig tills de var klara med skolan. Pojkar och flickor uppdelade, skoluniformer, inget kramande, inget skrikande, inget klagande. Men den hårdaste regeln av de alla, det var kärleksförbudet. Man fick inte vara kär, och om man blev det så skulle man hålla tyst om det. Det var strikt förbjudet att vara kär i någon av samma kön. Eleverna led, de starka blev svaga, och de svaga tynade bort. Man kunde se det, de kom till skolan, fulla av liv, sprudlande och med spring i benen. Första veckan var de sig själva, och de protesterade mot reglerna. Efter straffen de fick så kunde man se hur de blev tystnare och mer följsamma. Redan tredje veckan hade all livsglädje runnit ur dem och de gick tysta och bleka med de andra eleverna. Men Emily hade inte tynat bort, hon var lika stark som hon alltid varit. Hon skvallrade aldrig, hon var glad, hon var vacker, hon var beredd att kämpa. Men det bästa med henne var att hon älskade mig. Det fanns kärlek här, man såg det i sovsalarna, på toaletterna, på skolutflykterna. Överallt där lärare eller vakter inte kunde se eleverna. Jag hade alltid sett mig själv som en vanlig kille, en sådan som aldrig gjorde mycket väsen av sig och skulle hitta en tjej som ingen ville ha men som han ville ha. Visst var jag tyst på lektionerna, och i korridorerna. Men det var alla. Det som skiljde Emily och mig med så många andra var att vi var glada ensamma. Vi kunde vara glada när vi slapp lärare och vakter. Vi började om varje eftermiddag. Vi behärskade konsten att ta vara på den lilla fritid vi hade. Varje eftermiddag efter skolan så smet jag in i hennes sovsal där hon alltid satt och väntade på mig. Vi spelade spel och skrattade, åt och kysstes. Det var härligt, och fick mig att stå ut. Jag drog mig undan och kramade om henne. Sedan tog jag hennes hand och tillsammans började vi gå längs den låga korridoren. Vi var tysta, men vi smög inte. Jag visste att det var dumt att träffas i en korridor, även om den var öde. Vi bröt i denna stund runt tio skolregler men jag älskade ändå känslan att protestera. Ingen hörde det och lärarna skulle aldrig få reda på det, men jag mådde bra av det. Vi svängde runt en krök och jag tvärstannade. Längre bort i korridoren stod två kvinnliga lärare och stirrade på oss. Jag släppte snabbt Emilys hand. ”SPRING!” skrek jag åt henne och vi vände på klacken och sprang. Jag visste att det var försent, de skulle få fast oss. De fick alltid fast oss. Och de visste förresten vilka vi var. Jag hörde lärarnas flämtande andetag bakom oss. De ropade på vakterna som hjälpte dem. Jag var inte orolig för mig själv, det var Emily jag oroade mig för. Jag ville inte vara anledningen till att hon fick genomgå ett straff. Plötsligt saktade Emily in och hoppade upp på en bänk som stod under ett stort fönster. Hon slog upp fönstret och hoppade ut med en blick på mig. Jag följde efter henne. Vi var bara på andra våningen, men det var ändå högt. Emily väntade på mig därnere och vi fortsatte springa tillsammans när jag kommit ner. Gräset var vått av dagg, och mina dyra skor halkade omkring i gräset. Mina fötter slank och jag föll. Emily vände sig om och hjälpte mig upp. Jag sparkade av mig skorna och vi fortsatte att springa mot stängslet. Det var högt, säkert sju meter och längst upp var det taggtråd. Vi började klättra. Det var svårt att få fäste i de små ringarna i stängslet, men jag kom snabbt upp till toppen. Där sträckte jag ner en hand mot Emily och drog upp henne. ”Tack Jacob.” sade hon flämtande. Jag kände på taggtråden men drog snabbt ifrån mig handen. Den var strömförande och full av små, spetsiga spjut. Vakterna och tre lärare hade kommit fram till stängslet, och jag kände att det var över. Vi kunde inte ta oss över grinden, och om vi mot all förmodan lyckades så skulle det inte ta lång tid innan lärarna hämtat en bil och plockat upp oss. Plötsligt kände jag ett hårt slag på benen. Ögonen tårades av smärta och jag flämtade till. Vakterna hade hämtat en smal, lång påke som de slog mig med. Ett hårt slag på ryggen och jag tappade mitt grepp om stängslet och dråsade omilt ner på marken. Genast kom en lärare fram och drog upp mig i stående ställning. Sedan gav han mig två hårda örfilar efter varandra. ”HALLÅ! LÄGG AV!” skrek Emily men lärarna brydde sig inte om henne. En vakt slog henne med pålen och hon snart låg hon i en hög bredvid mig. Hon reste sig darrande upp och spottade rakt i ansiktet på läraren som höll fast mig. Han blev rasande och slog till henne så hon ramlade ner på marken. ”Emily!” skrek jag. ”Emily!” Läraren tystade mig med att lägga en hand över min mun. En vakt drog upp Emily på benen och vi föstes in i skolan igen. Det var natt, så eleverna slapp i alla fall se oss. Våra fångvaktare drog oss genom skola och stannade vid ”vrålet”. Det var vad eleverna i hemlighet kallade rummet där olydiga elever fick sina straff. Vi föstes in i vrålet och de skilde på oss. Det värsta med straffet var inte de hårda knytnävarna eller de hårda påkarna, utan Emilys skrik. De skärde rakt in i hjärtat på mig, och fick mig att vilja slå till alla i hela rummet, och alla i hela skolan, bara för att få springa till Emily och kyssa henne en sista gång. En sista gång innan hon också skulle bli blekt och tyst, och tyna bort. Spoiler: Tryck här för att visa!SKITBRA!!!!! And I will miss the train ride in and the pranks pulled by the twins and though its no where I have been I'll keep on smiling from the times I had with them 30 apr, 2012 23:04 |
Borttagen
|
Skrivet av Ginny.:.Weasley: Skrivet av Borttagen: Okej då. Spoiler: Tryck här för att visa!Hon flyttade sig närmare mig på bänken. Vi var bara centimeter ifrån varandra och jag tittade in i hennes vackra ögon. Plötsligt böjde hon sig fram mot mig och våra läppar möttes. Jag slöt ögonen och njöt av kyssen. Efter vad som kändes som hundra år drog vi ifrån varandra. Hon fnissade lite och slog ner blicken på golvet. Jag satte en hand under hennes haka och tvingade henne att titta på mig. Våra läppar möttes för andra gången den kvällen, och lyckan svällde i bröstet. Vi hade träffats i alla mörka vrår, på hemliga platser, olika varje gång. Det var förbjudet, det visste vi båda. Men ingen kunde stoppa oss, vi var starka tillsammans. Men vi var försiktiga, och båda hade en önskan att få visa vem man verkligen var. Det hade alla på detta fängelse, eller skola som lärarna och föräldrarna kallade det. Det var en stor gammaldags byggnad med höga träd och staket runt om. Staketen var till för att eleverna inte skulle kunna fly härifrån, som många försökt genom åren. Kalla klassrum, elaka ord, långa skoldagar, hemska straff. Kom man hit så var man förlorad. Jag skickades hit för mitt fina betyg i slutet av sjuan, och Emily för sitt dåliga betyg. Varje gång det kom en ny elev till skolan så tog vi henne eller honom i händerna och sade att hon eller han skulle vara stark, och hitta vänner. För det var våra vänner som gjorde att vi överlevde, våra vänner som var skälet till att många klarade sig tills de var klara med skolan. Pojkar och flickor uppdelade, skoluniformer, inget kramande, inget skrikande, inget klagande. Men den hårdaste regeln av de alla, det var kärleksförbudet. Man fick inte vara kär, och om man blev det så skulle man hålla tyst om det. Det var strikt förbjudet att vara kär i någon av samma kön. Eleverna led, de starka blev svaga, och de svaga tynade bort. Man kunde se det, de kom till skolan, fulla av liv, sprudlande och med spring i benen. Första veckan var de sig själva, och de protesterade mot reglerna. Efter straffen de fick så kunde man se hur de blev tystnare och mer följsamma. Redan tredje veckan hade all livsglädje runnit ur dem och de gick tysta och bleka med de andra eleverna. Men Emily hade inte tynat bort, hon var lika stark som hon alltid varit. Hon skvallrade aldrig, hon var glad, hon var vacker, hon var beredd att kämpa. Men det bästa med henne var att hon älskade mig. Det fanns kärlek här, man såg det i sovsalarna, på toaletterna, på skolutflykterna. Överallt där lärare eller vakter inte kunde se eleverna. Jag hade alltid sett mig själv som en vanlig kille, en sådan som aldrig gjorde mycket väsen av sig och skulle hitta en tjej som ingen ville ha men som han ville ha. Visst var jag tyst på lektionerna, och i korridorerna. Men det var alla. Det som skiljde Emily och mig med så många andra var att vi var glada ensamma. Vi kunde vara glada när vi slapp lärare och vakter. Vi började om varje eftermiddag. Vi behärskade konsten att ta vara på den lilla fritid vi hade. Varje eftermiddag efter skolan så smet jag in i hennes sovsal där hon alltid satt och väntade på mig. Vi spelade spel och skrattade, åt och kysstes. Det var härligt, och fick mig att stå ut. Jag drog mig undan och kramade om henne. Sedan tog jag hennes hand och tillsammans började vi gå längs den låga korridoren. Vi var tysta, men vi smög inte. Jag visste att det var dumt att träffas i en korridor, även om den var öde. Vi bröt i denna stund runt tio skolregler men jag älskade ändå känslan att protestera. Ingen hörde det och lärarna skulle aldrig få reda på det, men jag mådde bra av det. Vi svängde runt en krök och jag tvärstannade. Längre bort i korridoren stod två kvinnliga lärare och stirrade på oss. Jag släppte snabbt Emilys hand. ”SPRING!” skrek jag åt henne och vi vände på klacken och sprang. Jag visste att det var försent, de skulle få fast oss. De fick alltid fast oss. Och de visste förresten vilka vi var. Jag hörde lärarnas flämtande andetag bakom oss. De ropade på vakterna som hjälpte dem. Jag var inte orolig för mig själv, det var Emily jag oroade mig för. Jag ville inte vara anledningen till att hon fick genomgå ett straff. Plötsligt saktade Emily in och hoppade upp på en bänk som stod under ett stort fönster. Hon slog upp fönstret och hoppade ut med en blick på mig. Jag följde efter henne. Vi var bara på andra våningen, men det var ändå högt. Emily väntade på mig därnere och vi fortsatte springa tillsammans när jag kommit ner. Gräset var vått av dagg, och mina dyra skor halkade omkring i gräset. Mina fötter slank och jag föll. Emily vände sig om och hjälpte mig upp. Jag sparkade av mig skorna och vi fortsatte att springa mot stängslet. Det var högt, säkert sju meter och längst upp var det taggtråd. Vi började klättra. Det var svårt att få fäste i de små ringarna i stängslet, men jag kom snabbt upp till toppen. Där sträckte jag ner en hand mot Emily och drog upp henne. ”Tack Jacob.” sade hon flämtande. Jag kände på taggtråden men drog snabbt ifrån mig handen. Den var strömförande och full av små, spetsiga spjut. Vakterna och tre lärare hade kommit fram till stängslet, och jag kände att det var över. Vi kunde inte ta oss över grinden, och om vi mot all förmodan lyckades så skulle det inte ta lång tid innan lärarna hämtat en bil och plockat upp oss. Plötsligt kände jag ett hårt slag på benen. Ögonen tårades av smärta och jag flämtade till. Vakterna hade hämtat en smal, lång påke som de slog mig med. Ett hårt slag på ryggen och jag tappade mitt grepp om stängslet och dråsade omilt ner på marken. Genast kom en lärare fram och drog upp mig i stående ställning. Sedan gav han mig två hårda örfilar efter varandra. ”HALLÅ! LÄGG AV!” skrek Emily men lärarna brydde sig inte om henne. En vakt slog henne med pålen och hon snart låg hon i en hög bredvid mig. Hon reste sig darrande upp och spottade rakt i ansiktet på läraren som höll fast mig. Han blev rasande och slog till henne så hon ramlade ner på marken. ”Emily!” skrek jag. ”Emily!” Läraren tystade mig med att lägga en hand över min mun. En vakt drog upp Emily på benen och vi föstes in i skolan igen. Det var natt, så eleverna slapp i alla fall se oss. Våra fångvaktare drog oss genom skola och stannade vid ”vrålet”. Det var vad eleverna i hemlighet kallade rummet där olydiga elever fick sina straff. Vi föstes in i vrålet och de skilde på oss. Det värsta med straffet var inte de hårda knytnävarna eller de hårda påkarna, utan Emilys skrik. De skärde rakt in i hjärtat på mig, och fick mig att vilja slå till alla i hela rummet, och alla i hela skolan, bara för att få springa till Emily och kyssa henne en sista gång. En sista gång innan hon också skulle bli blekt och tyst, och tyna bort. Spoiler: Tryck här för att visa!SKITBRA!!!!! Tack ♥ 30 apr, 2012 23:05 |
|
Nelly1513
Elev 
|
MadEye Moody, jag grät faktiskt när jag läste din text♥
HERREGUD! JAG ÄLSKAR DEN!! AlexZz and I are friends 4 ever <3 
30 apr, 2012 23:06 |
|
Ginny.:.Weasley
Elev
|
Skrivet av Borttagen: Skrivet av Ginny.:.Weasley: Skrivet av Borttagen: Okej då. Spoiler: Tryck här för att visa!Hon flyttade sig närmare mig på bänken. Vi var bara centimeter ifrån varandra och jag tittade in i hennes vackra ögon. Plötsligt böjde hon sig fram mot mig och våra läppar möttes. Jag slöt ögonen och njöt av kyssen. Efter vad som kändes som hundra år drog vi ifrån varandra. Hon fnissade lite och slog ner blicken på golvet. Jag satte en hand under hennes haka och tvingade henne att titta på mig. Våra läppar möttes för andra gången den kvällen, och lyckan svällde i bröstet. Vi hade träffats i alla mörka vrår, på hemliga platser, olika varje gång. Det var förbjudet, det visste vi båda. Men ingen kunde stoppa oss, vi var starka tillsammans. Men vi var försiktiga, och båda hade en önskan att få visa vem man verkligen var. Det hade alla på detta fängelse, eller skola som lärarna och föräldrarna kallade det. Det var en stor gammaldags byggnad med höga träd och staket runt om. Staketen var till för att eleverna inte skulle kunna fly härifrån, som många försökt genom åren. Kalla klassrum, elaka ord, långa skoldagar, hemska straff. Kom man hit så var man förlorad. Jag skickades hit för mitt fina betyg i slutet av sjuan, och Emily för sitt dåliga betyg. Varje gång det kom en ny elev till skolan så tog vi henne eller honom i händerna och sade att hon eller han skulle vara stark, och hitta vänner. För det var våra vänner som gjorde att vi överlevde, våra vänner som var skälet till att många klarade sig tills de var klara med skolan. Pojkar och flickor uppdelade, skoluniformer, inget kramande, inget skrikande, inget klagande. Men den hårdaste regeln av de alla, det var kärleksförbudet. Man fick inte vara kär, och om man blev det så skulle man hålla tyst om det. Det var strikt förbjudet att vara kär i någon av samma kön. Eleverna led, de starka blev svaga, och de svaga tynade bort. Man kunde se det, de kom till skolan, fulla av liv, sprudlande och med spring i benen. Första veckan var de sig själva, och de protesterade mot reglerna. Efter straffen de fick så kunde man se hur de blev tystnare och mer följsamma. Redan tredje veckan hade all livsglädje runnit ur dem och de gick tysta och bleka med de andra eleverna. Men Emily hade inte tynat bort, hon var lika stark som hon alltid varit. Hon skvallrade aldrig, hon var glad, hon var vacker, hon var beredd att kämpa. Men det bästa med henne var att hon älskade mig. Det fanns kärlek här, man såg det i sovsalarna, på toaletterna, på skolutflykterna. Överallt där lärare eller vakter inte kunde se eleverna. Jag hade alltid sett mig själv som en vanlig kille, en sådan som aldrig gjorde mycket väsen av sig och skulle hitta en tjej som ingen ville ha men som han ville ha. Visst var jag tyst på lektionerna, och i korridorerna. Men det var alla. Det som skiljde Emily och mig med så många andra var att vi var glada ensamma. Vi kunde vara glada när vi slapp lärare och vakter. Vi började om varje eftermiddag. Vi behärskade konsten att ta vara på den lilla fritid vi hade. Varje eftermiddag efter skolan så smet jag in i hennes sovsal där hon alltid satt och väntade på mig. Vi spelade spel och skrattade, åt och kysstes. Det var härligt, och fick mig att stå ut. Jag drog mig undan och kramade om henne. Sedan tog jag hennes hand och tillsammans började vi gå längs den låga korridoren. Vi var tysta, men vi smög inte. Jag visste att det var dumt att träffas i en korridor, även om den var öde. Vi bröt i denna stund runt tio skolregler men jag älskade ändå känslan att protestera. Ingen hörde det och lärarna skulle aldrig få reda på det, men jag mådde bra av det. Vi svängde runt en krök och jag tvärstannade. Längre bort i korridoren stod två kvinnliga lärare och stirrade på oss. Jag släppte snabbt Emilys hand. ”SPRING!” skrek jag åt henne och vi vände på klacken och sprang. Jag visste att det var försent, de skulle få fast oss. De fick alltid fast oss. Och de visste förresten vilka vi var. Jag hörde lärarnas flämtande andetag bakom oss. De ropade på vakterna som hjälpte dem. Jag var inte orolig för mig själv, det var Emily jag oroade mig för. Jag ville inte vara anledningen till att hon fick genomgå ett straff. Plötsligt saktade Emily in och hoppade upp på en bänk som stod under ett stort fönster. Hon slog upp fönstret och hoppade ut med en blick på mig. Jag följde efter henne. Vi var bara på andra våningen, men det var ändå högt. Emily väntade på mig därnere och vi fortsatte springa tillsammans när jag kommit ner. Gräset var vått av dagg, och mina dyra skor halkade omkring i gräset. Mina fötter slank och jag föll. Emily vände sig om och hjälpte mig upp. Jag sparkade av mig skorna och vi fortsatte att springa mot stängslet. Det var högt, säkert sju meter och längst upp var det taggtråd. Vi började klättra. Det var svårt att få fäste i de små ringarna i stängslet, men jag kom snabbt upp till toppen. Där sträckte jag ner en hand mot Emily och drog upp henne. ”Tack Jacob.” sade hon flämtande. Jag kände på taggtråden men drog snabbt ifrån mig handen. Den var strömförande och full av små, spetsiga spjut. Vakterna och tre lärare hade kommit fram till stängslet, och jag kände att det var över. Vi kunde inte ta oss över grinden, och om vi mot all förmodan lyckades så skulle det inte ta lång tid innan lärarna hämtat en bil och plockat upp oss. Plötsligt kände jag ett hårt slag på benen. Ögonen tårades av smärta och jag flämtade till. Vakterna hade hämtat en smal, lång påke som de slog mig med. Ett hårt slag på ryggen och jag tappade mitt grepp om stängslet och dråsade omilt ner på marken. Genast kom en lärare fram och drog upp mig i stående ställning. Sedan gav han mig två hårda örfilar efter varandra. ”HALLÅ! LÄGG AV!” skrek Emily men lärarna brydde sig inte om henne. En vakt slog henne med pålen och hon snart låg hon i en hög bredvid mig. Hon reste sig darrande upp och spottade rakt i ansiktet på läraren som höll fast mig. Han blev rasande och slog till henne så hon ramlade ner på marken. ”Emily!” skrek jag. ”Emily!” Läraren tystade mig med att lägga en hand över min mun. En vakt drog upp Emily på benen och vi föstes in i skolan igen. Det var natt, så eleverna slapp i alla fall se oss. Våra fångvaktare drog oss genom skola och stannade vid ”vrålet”. Det var vad eleverna i hemlighet kallade rummet där olydiga elever fick sina straff. Vi föstes in i vrålet och de skilde på oss. Det värsta med straffet var inte de hårda knytnävarna eller de hårda påkarna, utan Emilys skrik. De skärde rakt in i hjärtat på mig, och fick mig att vilja slå till alla i hela rummet, och alla i hela skolan, bara för att få springa till Emily och kyssa henne en sista gång. En sista gång innan hon också skulle bli blekt och tyst, och tyna bort. Spoiler: Tryck här för att visa!SKITBRA!!!!! Tack ♥ Helt seriöst, den är asbra! And I will miss the train ride in and the pranks pulled by the twins and though its no where I have been I'll keep on smiling from the times I had with them 30 apr, 2012 23:06 |
|
Borttagen
|
Skrivet av Nelly1513: MadEye Moody, jag grät faktiskt när jag läste din text♥ HERREGUD! JAG ÄLSKAR DEN!! Tack snälla du ♥ 30 apr, 2012 23:07 |
|
Borttagen
|
Här är min text:
Spoiler: Tryck här för att visa!Kärlekens slut Vi gick på ängen, som låg runt våran gård, jag och James. När klockan var runt tre, vilket betydde fika, så gick vi tillbaka och in i vårat hus. Vi dukade bordet och satte oss.” Ska vi gå” undrade James efter en stund, jag nickade. Vi dukade av bordet och hällde i oss kaffet. Jag och James gick förbi fåren och tittade på dem ett tag. Han kramade om mig och kysste mig på kinden och sa sedan ”Vi kanske ska börja gå?” Jag tittade en sista gång på fåren och svarade ”Ja”. Vi gick ut på gården och sen började vi gå mot vägen som går förbi den. Det är inte många som använder den, mest vi och några till som bor en bit bort. Vi gick på den en bit tills vi kom till en stig som leder ut i skogen vi brukar gå i. Solen lös genom trädgrenarna och skapade en mysig stämning. Vi gick hand i hand. Vi kom till en stigkorsning som delade sig rakt fram, åt vänster och åt höger. Vi gick åt höger. Ju längre vi gick ju tätare blev skogen, solen lyste inte lika starkt igenom grenarna längre och det blev snårigare. Lite längre fram på stigen såg vi ett stort träd som stod mitt på den. Vi gick fram till det funderandes vart någon stans den kommit ifrån. Det var ett stort pilträd med grenar som hängde långt ner mot marken. Vi gick in under grenarna och såg att det var som ett grönt runt rum därinne. En bäck rann två meter från där vi kommit in och en liten stenbro sträckte sig över den. ”Det är som något litet sago-land” sa jag. James skrattade lite ”Ja, kanske de” sa han. Båda två brast ut i ett skratt. Men det tog slut fort. Det var något egendomligt med detta träd. Vi gick över den lilla stenbron och tittade på stammen. Det var som en skåra mitt i stammen som det nästan lös om. ”Vad är det där?” undrade James. ”Jag vet inte” sa jag. Vi gick fram till skåran och tittade in i den. Och då! Den öppnade sig och blev så stor så att hela James skulle få plats i den stående. Ett ljus strömmade ut genom den. Vi backade och försökte komma ut igen men trädet ville inte släppa ut oss, grenarna hade blivit en hård vägg. Sen kom en hand ut genom skåran, den var enorm och lysande vit. Jag skrek till och James höll om mig. Handen grep tag i oss och lyfte in oss i skåran som stängde sig bakom oss. Det var bländande ljust så jag blundade. Sen kände jag gräs mellan tårna och trycket från handen släppte. Jag öppnade ögonen och vi stod i en skog. Mina skor var borta och när jag tittade på James fötter så såg jag att han inte heller hade några skor. Skogen runtomkring var grön och blomstrande. Den kändes sago-lik, mer än trädet. ”Vad ska vi göra” frågade jag James. Han ryckte på axlarna. ”Vi kan väl testa den där stigen med blått grus” sa han och pekade. Och mycket riktigt, det var en stig med blått grus. Vi gick mot den och följde den. Efter ett tag mötte vi en gammal dam i en blå kappa. ”Ursäkta mig” sa James till henne ”Vet du vart vi är?”. Hon tittade på honom och sedan på mig. Hon gick fram till oss och sa ”Ni folk från utsidan, har dragits hit av handen och vilse är ni i detta land. Landet ni vilse går i heter Keth”. Efter att hon sagt det grep hon tag i mina handleder, hårt. Jag gav ifrån mig ett litet skri. Men kvinnan bara klämde åt hårdare. James försökte lossa hennes grepp men det gick inte. ”Sluta!” skrek han. ”Stopp, släpp!” Men kvinnan lyssnade inte. Hon klämde åt mina händer och började vrida dem. Jag skrek och kände hur knäna vek sig under mig. Sen stod jag på knä framför kvinnan och James drog och slet i henne. Jag kände hur händerna domnade av. Kvinnan släppte och tog fram något ur sin kappa. Det såg ut som någon sorts spruta med en vit vätska i. Hon stack in den i min handled. Det gjorde jätte ont. Jag skrek av smärtan och James ropade förtvivlat efter hjälp. Kvinnan sprutade ut vätskan och drog ut sprutan. James skrek åt henne. Men hon vände sig om och gick sin väg bara. Tårarna rann ned för mina kinder och James satte sig vid min sida. Han kramade om mig och kysste mig på pannan. Sen hjälpte han mig upp. Vi tittade ned på mina handleder. Det var röda märken på båda men där sprutan suttit rann det blod. Plötsligt blev jag väldigt yr. Allting blev suddigt och det sista jag mindes var James förtvivlade röst som sa ”Är du okej Cathrine?”. När jag vaknade fann jag mig stirrandes upp i ett alldeles vitt tak. Jag satte mig upp och såg att nästan hela rummet var vitt. Sängkläderna, gardinerna, väggarna och byrån som stod intill en vägg. Annars så var bara själva sängen brun och golvet var grått. Jag tittade på mig själv också. Mitt hår var flätat till en lång fläta, jag hade en vit lång klänning och hela jag var skinande ren, märkena runt handlederna syntes dock fortfarande. Det fanns en dörr också men den var så vit att den nästan smälte in i väggen. Jag ställde mig upp och gick mot dörren. Utanför bländade solen mig och när ögonen vant sig märkte jag att jag stod i en korridor. Det var ett stort fönster som släppt in solens ljus. Jag tittade ut genom det och såg bara en sjö, kanske var det lite träd längst bort men en stor sjö var det och solen blänkte i den. Jag började gå längs korridoren och efter ett tag kom jag till slutet av den, där jag fann en stor port. Jag visste inte om den var låst eller inte och jag såg inget handtag, så jag provade att knuffa lite på den. Och den gled upp väldigt lätt. Jag klev ut i ett runt rum. Fem människo liknande varelser stod i rummet. Dem hade alla ljust glimmande hår, deras ansikten tycktes bära på lycka och sorg. Mitt i rummet brann en brasa, som gav rummet ett dunkelt men hemtrevligt ljus. En av ”varelserna” som hade ett sorts diadem med löv av silver på steg fram. ”Var hälsad, Cathrine från utsidan” sa han. ”Vi är alverna av Keth. Du har sovit under vårat tak och vandrat i vårat hus.” Jag kom på mig själv att stirra på honom. Alver, fagra och intelligenta, stod alltså framför mig. Jag bugade och sa ”Tack, å ni fagra folk. Men det finns saker som tynger mitt sinne och hjärta, som jag hoppas ni har svar på.” Jag rättade upp mig och tittade ut över alverna som stod framför mig. ”Ja, vi ska försöka svara så gott det går. Jag ska först och främst presentera oss alla.” sa alven som talat förut. ”Jag är Fenree, herre över detta hus.” sa han. ”Och detta är Ferie, Gullevi, Gullvi, Gyllenblå och Gulliver.” Underliga namn tänkte jag. ”Tack, Fenree, herre över detta hus, och tack Ferie, Gullevi, Gullvi, Gyllenblå och Gulliver för gästfriheten.” sa jag. ”Min första fråga är: Vad var det som hände?” Jag tittade på Fenree. ”Du och ditt manliga sällskap mötte en mycket galen trollkvinna som nyss rymt från ett fängelse.” sa han. ”Hon hade en spruta undan gömd i sin kappa och var på väg till pilen som leder till utsidan. Hon hade planer på att förgifta er människor som lever på utsidan. Men så fick hon förhinder, er alltså, och då gjorde hon så att du inte skulle kämpa emot genom att klämma åt dina handleder jätte hårt. Så sprutade hon i hela giftet i dig. Det var en mycket stor dos som du lätt kunde ha dött av.” inte precis dem mest lungande orden tänkte jag. Han fortsatte ”Men som tur var hade Gullevi och Gullvi vägarna förbi när dem var på en ridtur och såg er när du hade svimmat av. Dem kom och lade dig på en av hästarnas ryggar sen tog dem dig hit. Vi har gjort allt i vår makt för att få ut giftet och vi lyckades”. Jag svalde. ”Och jag tackar er” sa jag ”och främst er, Gullevi och Gullvi” jag bugade mot dem två. ”Tack för att ni tog mig hit och botade mig. Min andra och kanske sista fråga är: var är James?” sa jag. När jag sagt det var det som om en skugga drog in över alvernas ansikten. ”Han kan inte nås längre” sa en av alverna, Gyllenblå. Hon såg sorgset mot mig och tog några steg farm. Men Fenree stoppade henne och sa på ett främmande språk nåt till henne. Men hon skakade på huvet. Hon sa att jag skulle följa med och vi gick kanske genom hela huset innan vi var framme vid en dyster port. Innanför den låg någon på en stenbädd. ”James!” skrek jag med hes röst. Jag sprang fram och såg en mycket blek James. Han levde, men ändå inte. ”Lämna mig inte” sa jag. ”Jag måste tyvärr göra det” sa han och slöt ögonen. Sen var han bortom alltting. Jag grät och grät. Inget i hela världen skulle bota den här smärtan. Inte änns alverna. Gyllenblå la handen på min axel. Hon lämnade mig ifred och gick för att säga något till Fenree. Många dagar efter det så var det James begravning. Jag lämnade inte Keth och skulle aldrig göra det. Genom åren blev jag magrare, svagare och blekare. Fenree och dem andra oroade sig för mig. Tillslut, 30år efter att James dött, var jag nästan lika blek som ett spöke. Gyllenblå satt på kanten till min säng och jag låg i den. Hon och jag hade skapat ett starkt band genom åren. Nu var jag blekare än någonsin. Hon höll min magra hand. ”Tack, å du fagra Gyllenblå, för att du funnits för mig.” sa jag. ”Nöjet är helt på min sida” sa Gyllenblå. Då kände jag hur allt nästan rann ur mig. ”Då var det väl dags” sa jag ”Hejdå Gyllenblå du fagra”. Jag slöt ögonen och det sista jag hörde innan allt var slut var ”Hejdå Cathrine, du fagra människa och vän”. 1 maj, 2012 00:46 |
|
Borttagen
|
Skrivet av Borttagen: Här är min text: Spoiler: Tryck här för att visa!Kärlekens slut Vi gick på ängen, som låg runt våran gård, jag och James. När klockan var runt tre, vilket betydde fika, så gick vi tillbaka och in i vårat hus. Vi dukade bordet och satte oss.” Ska vi gå” undrade James efter en stund, jag nickade. Vi dukade av bordet och hällde i oss kaffet. Jag och James gick förbi fåren och tittade på dem ett tag. Han kramade om mig och kysste mig på kinden och sa sedan ”Vi kanske ska börja gå?” Jag tittade en sista gång på fåren och svarade ”Ja”. Vi gick ut på gården och sen började vi gå mot vägen som går förbi den. Det är inte många som använder den, mest vi och några till som bor en bit bort. Vi gick på den en bit tills vi kom till en stig som leder ut i skogen vi brukar gå i. Solen lös genom trädgrenarna och skapade en mysig stämning. Vi gick hand i hand. Vi kom till en stigkorsning som delade sig rakt fram, åt vänster och åt höger. Vi gick åt höger. Ju längre vi gick ju tätare blev skogen, solen lyste inte lika starkt igenom grenarna längre och det blev snårigare. Lite längre fram på stigen såg vi ett stort träd som stod mitt på den. Vi gick fram till det funderandes vart någon stans den kommit ifrån. Det var ett stort pilträd med grenar som hängde långt ner mot marken. Vi gick in under grenarna och såg att det var som ett grönt runt rum därinne. En bäck rann två meter från där vi kommit in och en liten stenbro sträckte sig över den. ”Det är som något litet sago-land” sa jag. James skrattade lite ”Ja, kanske de” sa han. Båda två brast ut i ett skratt. Men det tog slut fort. Det var något egendomligt med detta träd. Vi gick över den lilla stenbron och tittade på stammen. Det var som en skåra mitt i stammen som det nästan lös om. ”Vad är det där?” undrade James. ”Jag vet inte” sa jag. Vi gick fram till skåran och tittade in i den. Och då! Den öppnade sig och blev så stor så att hela James skulle få plats i den stående. Ett ljus strömmade ut genom den. Vi backade och försökte komma ut igen men trädet ville inte släppa ut oss, grenarna hade blivit en hård vägg. Sen kom en hand ut genom skåran, den var enorm och lysande vit. Jag skrek till och James höll om mig. Handen grep tag i oss och lyfte in oss i skåran som stängde sig bakom oss. Det var bländande ljust så jag blundade. Sen kände jag gräs mellan tårna och trycket från handen släppte. Jag öppnade ögonen och vi stod i en skog. Mina skor var borta och när jag tittade på James fötter så såg jag att han inte heller hade några skor. Skogen runtomkring var grön och blomstrande. Den kändes sago-lik, mer än trädet. ”Vad ska vi göra” frågade jag James. Han ryckte på axlarna. ”Vi kan väl testa den där stigen med blått grus” sa han och pekade. Och mycket riktigt, det var en stig med blått grus. Vi gick mot den och följde den. Efter ett tag mötte vi en gammal dam i en blå kappa. ”Ursäkta mig” sa James till henne ”Vet du vart vi är?”. Hon tittade på honom och sedan på mig. Hon gick fram till oss och sa ”Ni folk från utsidan, har dragits hit av handen och vilse är ni i detta land. Landet ni vilse går i heter Keth”. Efter att hon sagt det grep hon tag i mina handleder, hårt. Jag gav ifrån mig ett litet skri. Men kvinnan bara klämde åt hårdare. James försökte lossa hennes grepp men det gick inte. ”Sluta!” skrek han. ”Stopp, släpp!” Men kvinnan lyssnade inte. Hon klämde åt mina händer och började vrida dem. Jag skrek och kände hur knäna vek sig under mig. Sen stod jag på knä framför kvinnan och James drog och slet i henne. Jag kände hur händerna domnade av. Kvinnan släppte och tog fram något ur sin kappa. Det såg ut som någon sorts spruta med en vit vätska i. Hon stack in den i min handled. Det gjorde jätte ont. Jag skrek av smärtan och James ropade förtvivlat efter hjälp. Kvinnan sprutade ut vätskan och drog ut sprutan. James skrek åt henne. Men hon vände sig om och gick sin väg bara. Tårarna rann ned för mina kinder och James satte sig vid min sida. Han kramade om mig och kysste mig på pannan. Sen hjälpte han mig upp. Vi tittade ned på mina handleder. Det var röda märken på båda men där sprutan suttit rann det blod. Plötsligt blev jag väldigt yr. Allting blev suddigt och det sista jag mindes var James förtvivlade röst som sa ”Är du okej Cathrine?”. När jag vaknade fann jag mig stirrandes upp i ett alldeles vitt tak. Jag satte mig upp och såg att nästan hela rummet var vitt. Sängkläderna, gardinerna, väggarna och byrån som stod intill en vägg. Annars så var bara själva sängen brun och golvet var grått. Jag tittade på mig själv också. Mitt hår var flätat till en lång fläta, jag hade en vit lång klänning och hela jag var skinande ren, märkena runt handlederna syntes dock fortfarande. Det fanns en dörr också men den var så vit att den nästan smälte in i väggen. Jag ställde mig upp och gick mot dörren. Utanför bländade solen mig och när ögonen vant sig märkte jag att jag stod i en korridor. Det var ett stort fönster som släppt in solens ljus. Jag tittade ut genom det och såg bara en sjö, kanske var det lite träd längst bort men en stor sjö var det och solen blänkte i den. Jag började gå längs korridoren och efter ett tag kom jag till slutet av den, där jag fann en stor port. Jag visste inte om den var låst eller inte och jag såg inget handtag, så jag provade att knuffa lite på den. Och den gled upp väldigt lätt. Jag klev ut i ett runt rum. Fem människo liknande varelser stod i rummet. Dem hade alla ljust glimmande hår, deras ansikten tycktes bära på lycka och sorg. Mitt i rummet brann en brasa, som gav rummet ett dunkelt men hemtrevligt ljus. En av ”varelserna” som hade ett sorts diadem med löv av silver på steg fram. ”Var hälsad, Cathrine från utsidan” sa han. ”Vi är alverna av Keth. Du har sovit under vårat tak och vandrat i vårat hus.” Jag kom på mig själv att stirra på honom. Alver, fagra och intelligenta, stod alltså framför mig. Jag bugade och sa ”Tack, å ni fagra folk. Men det finns saker som tynger mitt sinne och hjärta, som jag hoppas ni har svar på.” Jag rättade upp mig och tittade ut över alverna som stod framför mig. ”Ja, vi ska försöka svara så gott det går. Jag ska först och främst presentera oss alla.” sa alven som talat förut. ”Jag är Fenree, herre över detta hus.” sa han. ”Och detta är Ferie, Gullevi, Gullvi, Gyllenblå och Gulliver.” Underliga namn tänkte jag. ”Tack, Fenree, herre över detta hus, och tack Ferie, Gullevi, Gullvi, Gyllenblå och Gulliver för gästfriheten.” sa jag. ”Min första fråga är: Vad var det som hände?” Jag tittade på Fenree. ”Du och ditt manliga sällskap mötte en mycket galen trollkvinna som nyss rymt från ett fängelse.” sa han. ”Hon hade en spruta undan gömd i sin kappa och var på väg till pilen som leder till utsidan. Hon hade planer på att förgifta er människor som lever på utsidan. Men så fick hon förhinder, er alltså, och då gjorde hon så att du inte skulle kämpa emot genom att klämma åt dina handleder jätte hårt. Så sprutade hon i hela giftet i dig. Det var en mycket stor dos som du lätt kunde ha dött av.” inte precis dem mest lungande orden tänkte jag. Han fortsatte ”Men som tur var hade Gullevi och Gullvi vägarna förbi när dem var på en ridtur och såg er när du hade svimmat av. Dem kom och lade dig på en av hästarnas ryggar sen tog dem dig hit. Vi har gjort allt i vår makt för att få ut giftet och vi lyckades”. Jag svalde. ”Och jag tackar er” sa jag ”och främst er, Gullevi och Gullvi” jag bugade mot dem två. ”Tack för att ni tog mig hit och botade mig. Min andra och kanske sista fråga är: var är James?” sa jag. När jag sagt det var det som om en skugga drog in över alvernas ansikten. ”Han kan inte nås längre” sa en av alverna, Gyllenblå. Hon såg sorgset mot mig och tog några steg farm. Men Fenree stoppade henne och sa på ett främmande språk nåt till henne. Men hon skakade på huvet. Hon sa att jag skulle följa med och vi gick kanske genom hela huset innan vi var framme vid en dyster port. Innanför den låg någon på en stenbädd. ”James!” skrek jag med hes röst. Jag sprang fram och såg en mycket blek James. Han levde, men ändå inte. ”Lämna mig inte” sa jag. ”Jag måste tyvärr göra det” sa han och slöt ögonen. Sen var han bortom alltting. Jag grät och grät. Inget i hela världen skulle bota den här smärtan. Inte änns alverna. Gyllenblå la handen på min axel. Hon lämnade mig ifred och gick för att säga något till Fenree. Många dagar efter det så var det James begravning. Jag lämnade inte Keth och skulle aldrig göra det. Genom åren blev jag magrare, svagare och blekare. Fenree och dem andra oroade sig för mig. Tillslut, 30år efter att James dött, var jag nästan lika blek som ett spöke. Gyllenblå satt på kanten till min säng och jag låg i den. Hon och jag hade skapat ett starkt band genom åren. Nu var jag blekare än någonsin. Hon höll min magra hand. ”Tack, å du fagra Gyllenblå, för att du funnits för mig.” sa jag. ”Nöjet är helt på min sida” sa Gyllenblå. Då kände jag hur allt nästan rann ur mig. ”Då var det väl dags” sa jag ”Hejdå Gyllenblå du fagra”. Jag slöt ögonen och det sista jag hörde innan allt var slut var ”Hejdå Cathrine, du fagra människa och vän”. Den är jättebra!  1 maj, 2012 00:50 |
|
Borttagen
|
Skrivet av Borttagen: Skrivet av Borttagen: Här är min text: Spoiler: Tryck här för att visa!Kärlekens slut Vi gick på ängen, som låg runt våran gård, jag och James. När klockan var runt tre, vilket betydde fika, så gick vi tillbaka och in i vårat hus. Vi dukade bordet och satte oss.” Ska vi gå” undrade James efter en stund, jag nickade. Vi dukade av bordet och hällde i oss kaffet. Jag och James gick förbi fåren och tittade på dem ett tag. Han kramade om mig och kysste mig på kinden och sa sedan ”Vi kanske ska börja gå?” Jag tittade en sista gång på fåren och svarade ”Ja”. Vi gick ut på gården och sen började vi gå mot vägen som går förbi den. Det är inte många som använder den, mest vi och några till som bor en bit bort. Vi gick på den en bit tills vi kom till en stig som leder ut i skogen vi brukar gå i. Solen lös genom trädgrenarna och skapade en mysig stämning. Vi gick hand i hand. Vi kom till en stigkorsning som delade sig rakt fram, åt vänster och åt höger. Vi gick åt höger. Ju längre vi gick ju tätare blev skogen, solen lyste inte lika starkt igenom grenarna längre och det blev snårigare. Lite längre fram på stigen såg vi ett stort träd som stod mitt på den. Vi gick fram till det funderandes vart någon stans den kommit ifrån. Det var ett stort pilträd med grenar som hängde långt ner mot marken. Vi gick in under grenarna och såg att det var som ett grönt runt rum därinne. En bäck rann två meter från där vi kommit in och en liten stenbro sträckte sig över den. ”Det är som något litet sago-land” sa jag. James skrattade lite ”Ja, kanske de” sa han. Båda två brast ut i ett skratt. Men det tog slut fort. Det var något egendomligt med detta träd. Vi gick över den lilla stenbron och tittade på stammen. Det var som en skåra mitt i stammen som det nästan lös om. ”Vad är det där?” undrade James. ”Jag vet inte” sa jag. Vi gick fram till skåran och tittade in i den. Och då! Den öppnade sig och blev så stor så att hela James skulle få plats i den stående. Ett ljus strömmade ut genom den. Vi backade och försökte komma ut igen men trädet ville inte släppa ut oss, grenarna hade blivit en hård vägg. Sen kom en hand ut genom skåran, den var enorm och lysande vit. Jag skrek till och James höll om mig. Handen grep tag i oss och lyfte in oss i skåran som stängde sig bakom oss. Det var bländande ljust så jag blundade. Sen kände jag gräs mellan tårna och trycket från handen släppte. Jag öppnade ögonen och vi stod i en skog. Mina skor var borta och när jag tittade på James fötter så såg jag att han inte heller hade några skor. Skogen runtomkring var grön och blomstrande. Den kändes sago-lik, mer än trädet. ”Vad ska vi göra” frågade jag James. Han ryckte på axlarna. ”Vi kan väl testa den där stigen med blått grus” sa han och pekade. Och mycket riktigt, det var en stig med blått grus. Vi gick mot den och följde den. Efter ett tag mötte vi en gammal dam i en blå kappa. ”Ursäkta mig” sa James till henne ”Vet du vart vi är?”. Hon tittade på honom och sedan på mig. Hon gick fram till oss och sa ”Ni folk från utsidan, har dragits hit av handen och vilse är ni i detta land. Landet ni vilse går i heter Keth”. Efter att hon sagt det grep hon tag i mina handleder, hårt. Jag gav ifrån mig ett litet skri. Men kvinnan bara klämde åt hårdare. James försökte lossa hennes grepp men det gick inte. ”Sluta!” skrek han. ”Stopp, släpp!” Men kvinnan lyssnade inte. Hon klämde åt mina händer och började vrida dem. Jag skrek och kände hur knäna vek sig under mig. Sen stod jag på knä framför kvinnan och James drog och slet i henne. Jag kände hur händerna domnade av. Kvinnan släppte och tog fram något ur sin kappa. Det såg ut som någon sorts spruta med en vit vätska i. Hon stack in den i min handled. Det gjorde jätte ont. Jag skrek av smärtan och James ropade förtvivlat efter hjälp. Kvinnan sprutade ut vätskan och drog ut sprutan. James skrek åt henne. Men hon vände sig om och gick sin väg bara. Tårarna rann ned för mina kinder och James satte sig vid min sida. Han kramade om mig och kysste mig på pannan. Sen hjälpte han mig upp. Vi tittade ned på mina handleder. Det var röda märken på båda men där sprutan suttit rann det blod. Plötsligt blev jag väldigt yr. Allting blev suddigt och det sista jag mindes var James förtvivlade röst som sa ”Är du okej Cathrine?”. När jag vaknade fann jag mig stirrandes upp i ett alldeles vitt tak. Jag satte mig upp och såg att nästan hela rummet var vitt. Sängkläderna, gardinerna, väggarna och byrån som stod intill en vägg. Annars så var bara själva sängen brun och golvet var grått. Jag tittade på mig själv också. Mitt hår var flätat till en lång fläta, jag hade en vit lång klänning och hela jag var skinande ren, märkena runt handlederna syntes dock fortfarande. Det fanns en dörr också men den var så vit att den nästan smälte in i väggen. Jag ställde mig upp och gick mot dörren. Utanför bländade solen mig och när ögonen vant sig märkte jag att jag stod i en korridor. Det var ett stort fönster som släppt in solens ljus. Jag tittade ut genom det och såg bara en sjö, kanske var det lite träd längst bort men en stor sjö var det och solen blänkte i den. Jag började gå längs korridoren och efter ett tag kom jag till slutet av den, där jag fann en stor port. Jag visste inte om den var låst eller inte och jag såg inget handtag, så jag provade att knuffa lite på den. Och den gled upp väldigt lätt. Jag klev ut i ett runt rum. Fem människo liknande varelser stod i rummet. Dem hade alla ljust glimmande hår, deras ansikten tycktes bära på lycka och sorg. Mitt i rummet brann en brasa, som gav rummet ett dunkelt men hemtrevligt ljus. En av ”varelserna” som hade ett sorts diadem med löv av silver på steg fram. ”Var hälsad, Cathrine från utsidan” sa han. ”Vi är alverna av Keth. Du har sovit under vårat tak och vandrat i vårat hus.” Jag kom på mig själv att stirra på honom. Alver, fagra och intelligenta, stod alltså framför mig. Jag bugade och sa ”Tack, å ni fagra folk. Men det finns saker som tynger mitt sinne och hjärta, som jag hoppas ni har svar på.” Jag rättade upp mig och tittade ut över alverna som stod framför mig. ”Ja, vi ska försöka svara så gott det går. Jag ska först och främst presentera oss alla.” sa alven som talat förut. ”Jag är Fenree, herre över detta hus.” sa han. ”Och detta är Ferie, Gullevi, Gullvi, Gyllenblå och Gulliver.” Underliga namn tänkte jag. ”Tack, Fenree, herre över detta hus, och tack Ferie, Gullevi, Gullvi, Gyllenblå och Gulliver för gästfriheten.” sa jag. ”Min första fråga är: Vad var det som hände?” Jag tittade på Fenree. ”Du och ditt manliga sällskap mötte en mycket galen trollkvinna som nyss rymt från ett fängelse.” sa han. ”Hon hade en spruta undan gömd i sin kappa och var på väg till pilen som leder till utsidan. Hon hade planer på att förgifta er människor som lever på utsidan. Men så fick hon förhinder, er alltså, och då gjorde hon så att du inte skulle kämpa emot genom att klämma åt dina handleder jätte hårt. Så sprutade hon i hela giftet i dig. Det var en mycket stor dos som du lätt kunde ha dött av.” inte precis dem mest lungande orden tänkte jag. Han fortsatte ”Men som tur var hade Gullevi och Gullvi vägarna förbi när dem var på en ridtur och såg er när du hade svimmat av. Dem kom och lade dig på en av hästarnas ryggar sen tog dem dig hit. Vi har gjort allt i vår makt för att få ut giftet och vi lyckades”. Jag svalde. ”Och jag tackar er” sa jag ”och främst er, Gullevi och Gullvi” jag bugade mot dem två. ”Tack för att ni tog mig hit och botade mig. Min andra och kanske sista fråga är: var är James?” sa jag. När jag sagt det var det som om en skugga drog in över alvernas ansikten. ”Han kan inte nås längre” sa en av alverna, Gyllenblå. Hon såg sorgset mot mig och tog några steg farm. Men Fenree stoppade henne och sa på ett främmande språk nåt till henne. Men hon skakade på huvet. Hon sa att jag skulle följa med och vi gick kanske genom hela huset innan vi var framme vid en dyster port. Innanför den låg någon på en stenbädd. ”James!” skrek jag med hes röst. Jag sprang fram och såg en mycket blek James. Han levde, men ändå inte. ”Lämna mig inte” sa jag. ”Jag måste tyvärr göra det” sa han och slöt ögonen. Sen var han bortom alltting. Jag grät och grät. Inget i hela världen skulle bota den här smärtan. Inte änns alverna. Gyllenblå la handen på min axel. Hon lämnade mig ifred och gick för att säga något till Fenree. Många dagar efter det så var det James begravning. Jag lämnade inte Keth och skulle aldrig göra det. Genom åren blev jag magrare, svagare och blekare. Fenree och dem andra oroade sig för mig. Tillslut, 30år efter att James dött, var jag nästan lika blek som ett spöke. Gyllenblå satt på kanten till min säng och jag låg i den. Hon och jag hade skapat ett starkt band genom åren. Nu var jag blekare än någonsin. Hon höll min magra hand. ”Tack, å du fagra Gyllenblå, för att du funnits för mig.” sa jag. ”Nöjet är helt på min sida” sa Gyllenblå. Då kände jag hur allt nästan rann ur mig. ”Då var det väl dags” sa jag ”Hejdå Gyllenblå du fagra”. Jag slöt ögonen och det sista jag hörde innan allt var slut var ”Hejdå Cathrine, du fagra människa och vän”. Den är jättebra! Åh, tack! Din var också jätte bra!! 1 maj, 2012 00:52 |
|
Borttagen
|
Wow... Alla era texter är superbra... Ofta jag kom tvåa... Min var ju ingenting mot era o.o
Cara Riddle som du veeet så har jag ingen dator på ett tag.. Skulle du vilja vara gullig att lägga upp min text? :3 1 maj, 2012 08:50 |
|
Whya
Elev 
|
Här är min om någon vill och orkar ^^
Spoiler: Tryck här för att visa! Det var tyst när hon lämnat mig. Så tyst. Gardinen fladdrade i vinden. Fönstret var öppet och det var kallt, men varför skulle jag orka stänga det? All livsvilja var ju borta, tillsammans med henne. Den där gardinen, den påminde mig så mycket om klänningen hon haft. Det kändes som om det var så länge sen. Inte mer än ett par dagar, egentligen. Men i min värld fanns inte längre någon tid. Allt som existerade var ensamheten. Min mor kom med te och klappade mig försiktigt på axeln. När jag inte reagerade på hennes beröring reste hon sig upp igen och gick. Jag var faktiskt tjugosju, hade en lägenhet, en etta, som vi delat på. Hon och jag. Ingen behövde ta hand om mig, jag önskar att mor bara åkte hem. Men självklart gjorde hon inte det. Istället började hon plocka undan i köket och rensa tvätt. ”Mamma...” suckade jag. ”Ja älskling, vad är det?” hon rusade genast till min undsättning. Jag vände mig mot henne och stirrade på henne med trött min. ”Kan du inte bara åka hem?” Hon nickade, lite chockat och började återigen springa runt i små cirklar. Den här gången för att hämta sina saker. Och gå. Äntligen smällde dörren igen efter henne. Jag kunde nästan se henne utanför ytterdörren, vägandes från den ena foten till den andra, innan hon obeslutsamt gav sig av. Jag suckade igen och lade mig ner. Äntligen kunde jag låta mig gråta. Men då kom det inga tårar, precis som i alla de där kärleksböckerna hon älskat att läsa. Själv hade jag tyckt att det bara var fånigt svammel, med överdrivna känslor. Det var det visst inte. Gardinen fladdrade till igen. Nu såg jag att det inte var en gardin. Det var faktiskt klänningen hon haft på den där festen. Och i klänningen var hon. Såklart. Var skulle hon annars vara? Hon sträckte fram handen mot mig, väldigt tveksamt, med den där minen som jag mindes så väl. Jag tog den på direkten, utan någon annan tanke än att få vara hos henne och älska henne. Det kändes tryggt. Äntligen kunde jag beskydda henne igen. ”Inget farligt ska hända dig, det ska jag se till.” viskade jag. ”Den här gången ska jag klara det.” Långsamt rann tårarna nedför mina kinder. Hon svepte bort dem och smekte mig över kinden. Sen drog hon mig upp på fötter och jag följde lydigt med. Det var mot fönstret hon förde mig, där jag sett henne från början. Plötsligt ville hon släppa min hand. Jag förstod inte varför, så jag höll kvar. Hon kämpade mot mig, tryckte bort min hand med sin andra, men jag höll henne hårt. ”Jag tänker inte släppa. Vi hör ihop. Jag ska aldrig mer lämna dig.” ”Du måste gå vidare.” bad hon. ”Nej. Jag tänker inte har jag ju sagt!” skrek jag och höll henne hårdare. ”Du måste” bad hon igen och drog sig slutligen loss. Jag letade efter henne, men hon var borta. ”Ella!” skrek jag. ”Ella!” Om och om igen, men det kom inget svar. I ett sista förtvivlat försök att få kontakt igen, ställde jag mig på fönsterblecket och följde henne till nästan värld. Jag skulle inte svika henne igen, vi skulle leva tillsammans för alltid.  
1 maj, 2012 08:57 |
Du får inte svara på den här tråden.
Mugglarportalen