(PM)Jag hatar din blotta existens

"Om du inte hellre vill kallas Ca"

Just det, ja! SJälvklart!
Tack så mycket för reklamen då, Matizze.

Nu när jag tänker på det tycker jag också att Brassaker är en rätt kul stavning. Jag ska börja kalla ved för BS nu. (Ny FK - wei! )



Var? Hur kunde jag missa det där? :O

Känns som att vi är lagom uppmärksamma detektiver idag.

Haha, det kan man lätt säga! Inte riktigt lika skarpa som under JK11..

Hörrni, kan inte jag få vara med i CA oxå? Pleease!!
Ni har glömt Imperio, då kan ni ni få någon (jag röstar på Nadine) att göra väldigt opassande saker i skolan.

Klart du får vara med ;-) skriv bara ett inlägg i våran tråd (finns länkad i första inlägget i denna tråden)

Som utlovat: en död bananfluga, Bijou och... en del annat... :3
------------------------------------------
Jean
Med en uttråkad min, som inte riktigt lyckas dölja hur irriterad Jean egentligen är, fortsätter Jean att klippa busken även efter att Didier har gått. Jean vet inte riktigt varför han är så arg, och han hade riktigt njutit av att reta Jess på ett sätt som nästan var onormalt. Jean ruskar irriterat på huvudet och fortsätter att klippa gren efter gren bara för att upptäcka att han har klippt färdigt på det här trädet. Alla dåliga bitar är borta. Jean lyfter sekatören och skalar noggrant bort barken på en utav de friskaste grenarna innan han låter det vassa sekatörbladet sjunka ner halvvägs i grenen och drar sedan upp det igen. En känsla av välbehag stiger inom Jean och han vänder på huvudet mot Bijou och stirrar rakt in i de bärnstensgula ögonen som uttrycker precis samma känsla som Jean själv känner.
Äcklat slänger Jean ifrån sig sekatören och stirrar ner på sina bleka händer. Varför hade han gjort det här? Varför hade han skadat farmors buske? Jean har inget svar och han kan höra farmors tillrättavisande frågor i huvudet: Hade du roligt? Fick det dig att må bättre? Var det nödvändigt? Jean skakar på huvudet, ingetdera. Han mår inte bättre, det var inte nödvändigt och han hade definitivt inte haft roligt… eller?
”Fan”, mumlar Jean, tar upp sekatören och går till ett av de många äppelträden som växer lite längre bort i trädgården. För vem som helst kändes farmors trädgård enorm, men Jean hade växt upp här, och han tycker att trädgården känns normalstor.

En bananfluga surrar förbi Jean där han sitter på en gren uppe i det knotiga äppelträdet med sekatören i högsta hugg. Jean känner hur ilskan väller upp igen och med förvånansvärd lätthet får han tag i bananflugan och håller fast den svarta kroppen mellan vänsterhandens tumme och pekfinger, precis så hårt så att flugan inte krossas. Med en sorts sinnessjuk glädje rycker Jean loss flugans vingar och ben och lyfter sedan sekatören för att knipsa flugan i två delar. Något smetigt fastnar på Jeans vänstra pekfinger och tumme, och Jean torkar av det på sina mörkblå jeans innan han tar de fyra små bitarna av bananflugan och lägger de en efter en på sin högra tumme och snäpper iväg dem med hjälp av sitt pekfinger.
”Jean! Så det är här du är!” Jean rycker till och tittar ner på Didiers flinande ansikte.
”Ja, här är jag”, mumlar Jean bittert och faller bakåt så att han bara hänger i knävecken med huvudet några centimeter över Didiers. ”Hur gick det med veden då?” Frågar han med ett flin och följer Bijous snäva cirklar uppe på den klarblå himlen.
”Jäkligt bra”, säger Didier med ett snett leende och tar tag i Jeans ena arm. Jean hinner knappt reagera innan Didier har dragit ner Jean ur trädet, och Jean gör smidigt en volt för att hamna på fötterna vilket han naturligtvis gör. ”Nu tycker jag att vi har jobbat nog för idag, häng med, jag vill att du ska visa mig berget som ni har i närheten!”
Jean höjer flinande ena ögonbrynet. ”Har du någon sorts förkärlek till berg eller?”
”Åh, jag tycker bara om utsikten högt uppifrån”, säger Didier med ett litet leende.

”Fan vad fint det är här uppe!” Utbrister Didier och lutar sig bakåt. Himlen har färgats brandgul och den nedgående solen förvandlar de gröna områdena nedanför till något som skulle ha passat allra bäst i en tavla gjord av en berömd konstnär. Didier gräver i sin ficka efter något och får upp en metallfärgad låda med rundade kanter och knappar här och var.
”Vad fan är det där och vad gör den i din ficka?” Frågar Jean och lutar sig närmare Didier för att titta närmare på saken.
”Det är en kamera, fast det här är en mugglarkamera så den drivs på batterier”, förklarar Didier och riktar kameran mot Jean. ”Du vet säkert att mugglarbilder inte rör sig, men filmerna gör det.”
”Filmer?” Jean känner sig bara mer och mer förvirrad, en känsla som han inte tycker om. Inte alls!
”Ja, bilder som rör sig. Det går ut på att kameran tar en massa bilder efter varandra och sätter ihop dem till något som rör sig. Till skillnad från trollkarlsbilder som alltid rör sig på olika sätt ändrar filmer aldrig hur de rör sig. Titta!” Didier lyfter kameran och riktar den mot Jean som förundrat lutar sig närmare. Didier trycker på en knapp och sänker sedan kameran innan han trycker på en ny knapp och visar upp baksidan av kameran för Jean. Jeans huvud kommer gång på gång närmare kameran för att sedan befinna sig långt bort och komma närmare igen. Jean stirrar som förhäxat på bilden ända tills Didier lägger ner kameran i sin ficka igen.
”Egentligen har jag aldrig varit uppe på ett berg förut”, erkänner Didier och tittar på solnedgången. ”Jag har alltid drömt om att flyga högt uppe i luften och titta ner på alla vackra ställen på jorden, och även om det kanske borde ha varit möjligt för mig så har jag aldrig lyckats.” Jean granskar Didier och lägger sedan armen om Didiers axlar.
”Då är du på god väg. Du har ett mål att sträva mot precis som alla andra”, säger Jean efter ett tag och Didier vänder på huvudet mot honom.
”Vad är ditt mål då?”
Jean sväljer. ”Det är en hemlighet, okej?”
”Nej, jag har berättat om mitt mål, så nu är det din tur!”
”Okej då, men lova att inte skratta!” Didier nickar och Jean tar ett djupt andetag. ”Jag vill att sömnad ska bli en del av läroplanen. Jag tänker bli den främste skräddaren i hela världen.”
Ett halvkvävt ljud avslöjar att Didier skrattar och Jean slår till honom i sidan. ”Förlåt”, säger Didier mellan skrattanfallen. ”Men det var nog det sista som jag hade väntat mig att du skulle säga.”
”Vad ville du att jag skulle säga då?” Muttrar Jean och Didier tittar rätt in i Jeans ögon. Det är mindre än en centimeter mellan bådas nästippar.
”Att du ville vara min”, mumlar Didier och hans mjuka läppar möter Jeans i en fjäderlätt kyss. Jean upptäcker förundrat att han gillar det och lutar sig fram för att kyssa Didier igen i en längre, mer intensiv kyss.

O.O
Dean?
Coolt.

AHHHHHHHHHHHHHHHHH!!! YAOI!!!
JAG ÄLSKAR DEN HÄR FF:N!


♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥