Förändrad värld Lupple & Medi

"Det här är sockerkornet." Han log och stoppade det i munnen.
"Den är inte farlig men det du har i örat är inte farligt häller." Han såg på henne.
"Jimmy och Flora hade en. De fick inte ens veta att de opererades bort." Han försökte att le.
"Jag vet inte om du kommer bli sjuk i framtiden men det tror jag inte." Han tog maskinen och tryckte in Rhiannons nummer. Eftersom de hade köpt dem samtidigt kunde de se dem.
"Se ser du att pricken är längre bort? Det är Rhiannon."

"Så varför får jag inte ha kvar det? Om det inte är farligt." Undrade hon. Hon såg på pricken och svalde hårt. Det verkade gå upp för henne. "Det är för att vi inte ska kunna rymma." Viskade hon. "Eller hur?" Sa hon sorgset.

Han nickade och han lade ifrån sig den.
"Jag vill ta bort den för att jag litar på dig Aurora." Sa han ömt.
"Men jag kan ta sönder den men de på kliniken kanske finner dig om du rymmer och tar dig. För de kan även finna dig." Han lade huvudet på sned.
"Är du lika rädd för mig fortfarande?" Han pekade på Vargen.
"Nämen.. Honom känner jag inte." Han såg på henne.
"Så du har en liten skyddshjälpare nu?" Han försökte få henne att le.
"Va heter han? Socka?"

Aurora svalde hårt. Nu lät det inte lika farligt längre. Hon ville verkligen inte bli hittad av kliniken. "Ta bort den." Begärde hon. "Nu." La hon sedan till. För tanken slog henne att även Allan kunde hitta henne. "Jag är inte rädd för dig." sa hon ärligt. "Jag är tacksam." Log hon ömt. Hon fnissade sedan till. "Han heter Vargis." Sa hon allvarligt.

"Jag ska se va jag kan göra." Han sträckte ut handen och log.
"Ska vi se om Alexander kan ta bort den? Jag kommer vara vid din sida från du somnar tills du vaknar. Och då kommer du få äta gott." Han log och nickade.
"Och var kommer Vargis ifrån? Han verkar... rosa..." Han log.

Hon tog varsamt hans hand. "Jag vill ha filtarna och Vargis med mig." Sa hon allvarligt. "Han kommer från Rosa Landet. Rhiannon bor där." Sa hon leendes.

Han tog filten och hängde den över sin arm och nickade.
"Det är klart du ska få." han log och började gå och öppnade dörren.
"Du är så modig vet du det?"

Hon kramade Vargis medan hon gick. "Tack." Viskade hon och svalde hårt. "Förlåt att jag skrek på dig." Viskade hon skamset.

"Det gör inget Socka. Jag var nog lite frammåt med det." Han log ömt mot henne.
"Du har all rätt att vara rädd. Jag sa det så klumpigt men nu sa jag det så bra jag kunde. Dummisar ska inte kunna hitta dig. Jag litar på dig. Så vi tar bort den. Och har du ont finns det medicin så det kommer bli bra." Han kom ner till hallen och knackade på läkarrummet.
"Alexander?"

Hon log stort. "Det låter mycket bättre när du säger så." Sa hon och Alexander öppnade snart dörren. "Hej." Sa han lugnt. Hade förberett allting.