Life - Lupple & Medi PRS

"Hon gjorde ju det. Rymde för att festa." Hon skrattade och tog fram kakaon och sockret.
"Det är något jag kanske inte förstår men jag försöker anpassa mig. Jag har redan lyckats att göra förslag som går bra. Kung Edward känner sig säker om han vet att jag har hans dotter över nätterna." Hon log.
"Jag kan ta mig till allas riken på mindre än en sekund."

"Exakt. Så jag tror du klarar dig bra."Log han och nickade. Hällde i kakao och lät det bli till varm choklad som han serverade med grädde och marshmellows. "Precis. Du har lyckats med massor." Log han.

Hon drack det och lutade sig tillbaka. Slöt sakta ögonen och drog en djup suck.
"Vad kommer hända med de som gav sig på Luna? Straffar ni dem eller låter ni dem gå?" Hon öppnade ögonen.
"För att se henne så rädd är inget jag vill se igen. Så jag ber dig att göra något..."

Gabriel såg på henne med lite sorgsen blick. Det är klart att hon skulle fråga. Men vad skulle han svara? "De har rätt att utmana hennes position. Att göra det nu är vedervärdigt eftersom hon är svagare än dem just nu. Flocken kommer hantera det. Jag har redan visat min ståndpunkt. " Sa han och satte sig på den andra stolen. "Jag vill inte att du ska behöva se något sånt igen. Men jag kan inte lova att det aldrig kommer ske igen." Sa han sorgset.

"Men varför ska de göra så? Om de gör så mot henne. Vem säger att de inte ge sig på mig eftersom jag är din blivande fru. jag bär dina barn." Hon såg genast oroad och svalde. Ställde ifrån sig koppen innan hon reste sig.
"Jag mår fruktansvärt illa." Viskade hon och skakade på huvudet.

Gabriel såg på henne. " För att de vill upp i rang." Började han förklara men tystnade snart när hon började prata om sig själv. Den tanken hade inte riktigt slagit honom. Men vem skulle utmana Olivia? Ja de flesta skulle ju vilja bära hans barn. Alfans barn. Han svalde hårt, men det gick inte. Han var snustorr i munnen. Hur skulle han förändra deras natur? Hur skulle han kunna lämna Olivias sida? "Sätt dig." Sa han allvarligt och reste sig själv upp.

Olivia sjönk ner i stolen igen och hon såg oroad ut. Blickade sedan mot vattenkranen.
"Gabriel skulle du ge mig vatten? Jag är så törstig..." Hon såg blekare ut när hon såg mot skogen över axeln.
"Jag tror jag inte vågar gå till byn nu...."

Han tog sig till diskhon och startade vattenkranen. Vad skulle han kunna göra? Döda dem som lett hela attacken? Det var en möjlighet. En annan möjlighet var att stöta ut dem ur flocken. En del skulle utmana honom om han gjorde något sådant. Han fyllde på glaset och gav det till henne. "Oroa dig inte. Inget kommer hända dig." Viskade han och smekte hennes kind sakta.

Försiktigt fattade hon glaset med båda händerna. Förde det till läpparna och drack girigt.
"Nu måste du sova vid min sida i natt. Inte en chans att jag sover ensam ikväll. " Hon skakade på huvudet så hennes hår dansade kring hennes ansikte.

Han nickade sakta. "Absolut. " Sa han och såg på henne. Det var det absolut inget att fundera över. Han tänkte inte lämna hennes sida långa stunder. "Men klarar du dig själv en stund nu? Jag måste iväg." Sa han och såg på henne. "Lämna inte Mis sida, eller Samys. Håll dig nära dem hela tiden när jag är borta." Viskade han allvarligt.