Life - Lupple & Medi PRS

Olivia såg på Gabriel med en sorgsen blick.
"Kan jag få sova hos dig inatt?" sa hon och tvinnade hans hår i sin hand.
"Jag är rätt trasig nu som du ser..."

"Hos mig? I byn menar du?" Frågade han och kände hennes händer i håret. "Klart du får." Viskade han och kysste henne lätt. Han behövde vara hos flocken. Men hans familj fick komma i första hand nu.

"Men det är bara om jag kan." Hon snenglade på dörren.
"Om du behövs så kan jag sova hos Mi...." Hon svalde hårt.
"Jag vill bara inte vara ensam.."

Han smekte henne sakta över kinden. "Jag tror jag kan behövas." Viskade han. Att detta hade hänt Luna låg på honom, helt och hållet. Om han hade varit där hade det aldrig skett. Men det tänkte han hålla för sig själv. "Vill du ha vatten eller så?" Viskade han.

Hon såg på honom och lade huvudet mot hans hand.
"Jag är ju väktaren. Jag ska vara här om någon behöver min hjälp. Så kan du då och då komma tilll mitt rum?" Hon skakade på huvudet.
"Är inte törstig. Är bara... upprörd.."

Han nickade sakta. "Såklart. Jag tittar förbi." Viskade han och smekte hennes kind. "Men Mi stannar säkert här om du ber henne." Log han. För att sedan nicka. "Jag förstår. Men Luna kommer läka. Bebisarna mår bra. Hon är nog mest rädd." Sa han.

"Mi, kan du vara här? Du har väl varit med om det mesta?" Frågade Luna och Mi nickade sakta. "Jag stannar. Oroa dig inte." Sa hon och tvättade varsamt hennes sår innan hon la om dem med bandage.

"Jag tror vi är rädda. Det blev som en chock. Jag är så ny.. på allt." Hon såg in i hans ögon.
"Jag har mjölk på spisen. Jag borde göra klart det jag gjorde." Hon såg mot dörren.
"Men hjälper du mig ner? Jag känner mig knäsvag. Allt adrenalin har lämnat mig."

Gabriel nickade sakta. "Jag förstår. Det är mycket att ta in." Viskade han och mötte hennes blick. "Du hanterar övernaturliga katastrofer. Och nyss bodde du i vanliga världen. " Sa han och tog upp henne i sina armar och bar ned henne. "Du har gjort ett fantstiskt jobb." Log han.

"Jag tror mormor klarade det bättre. Eftersom det här var hennes hem hela hennes liv. Hon visste hela tiden om det." Hon såg trött på honom och log sedan trött.
"Men jag kommer sova gott ikväll. Och jag är så glad för Lunas skull......"

Han nickade sakta. "Jag har hört historier om gånger då din mormor försökte rymma till den vanliga världen med Mi, för att komma undan allt detta galna." Viskade han. "Det är inte konstigt att du har svårt att anpassa dig. Men det kommer bli bättre." Viskade han och satte ned henne på en köksstol innan han började värma hennes mjölk.