Life - Lupple & Medi PRS

Hon försvann ner till köket för att sedan gå ner till källaren.
"Mi du behövs hos mig nu!" Olivia var svettig och hon såg sig om.
"Mi skynda dig!" Hon lät gäll på rösten och hon vred sig oroat om.

Mi klev av sin älskade när hon kände Olivias närvaro sedan hörde hon henne ropa. Hon läkte hans sår med snabba rörelser. Drog en sidenmorgonrock till sig innan hon förstod att hon behövdes där borta. Olivia lät skräckslagen. Hon slängde på sig en midnattsblå långklänning, den var närmast till hands innan hon sprang ned och mötte Olivia. " Vad är det?" Frågade hon.

"Jag ville ha dem hos oss. I vår lya. Den vi gjort." Viskade hon sorgset. Första veckan var barnen vargar innan de skiftade till sin riktiga form. Det var en underlig sak med vargarna men som också var ganska hemlig. Kanske för att mamman tvingades skifta vid födseln.

Olivia grät nu och torkade sig i ansiktet.
"Det är Luna... Hon blev anfallen av de andra honerna. Hon är ju havande och hon är hos mig." Det gick alldeles för fort och hon såg sig om.
"Hjälp?" Hon såg helt övergiven ut och tog hennes händer.
"De vill ha dig hos mig, som hjälp så snälla. Du får jag vet inte.."

Mi tog till sig all information och drog in henne i sin famn. "Lugn." Sa hon. "Jag ska hjälpa dig. Är hon människa?" Frågade hon och torkade Olivia om kinderna. " Är hon allvarligt skadad?" Fortsatte hon fråga.

Hon hulkade sig och skakade i hela kroppen.
"Jag... jag vet inte. Hon kan blivit varg medan jag stack hit. Hon kan ha blivit mer skadad sen jag lämnade henne." Olivia tog hennes händer.
"Vi måste gå nu. Snälla."
Tårarna rann nu på nytt och hon försökte dra med sig Mi.

Mi nickade sakta. "Okej vi går." Sa hon men höll henne stilla. "Håll dig lugn. En väktare ska inte visa sin panik. Låt inte Luna se hur uppjagad du är. När vi kommer tillbaka så ska du hämta filtar, handdukar och bandage. Jag ska kolla hur hon mår." Sa hon lugnt och började sedan gå mot dörren med Olivia.

De gick tillbaka och hon pekade mot trappan.
"Vargrummet. Jag kommer snart med sakerna."
Hon sprang till linneförådet och packade på sig det hon behövde. Hämtade filtar och sedan gick hon till vargrummet. Snabbt lade hon ner dem och sprang sedan ut till hallen, åt vänster mot ett litet rum där rader av medicin, bandage och massa annat stod uppradat. Snabbt plockade hon på sig rullar med bandage och tog sig tillbaka.
"Gabriel kan jag få tala med dig?"

Mi tog sig in till vargrummet och satte sig vid hennes sida. Rörde varsamt vid hennes mage och log smått. "De slår fint." Viskade hon lugnande. "Din rygg verkar ha tagit det värsta. " Sa hon och Luna tog tag i hennes händer. "Tack." Viskade hon och vilade huvudet mot golvet. Lättad, oerhört lättad. Att hennes sår såg hemska ut och smärtade oerhört bekom henne inte. Inte när hon visste att de mådde bra.

Gabriel såg på Olivia och nickade. Tog sig ut ur rummet och stängde till dörren och skiftade tillbaka. "Hur mår du?" Frågade han henne och ledde henne en bit från dörren så de inte skulle överhöras.

Olivia såg på honom med en otröstlig blick och kastade sig i hans famn. Fortfarande rädd att det skulle hända något.
"Jag var så rädd för Lunas säkerhet. Jag var oaktsam och sprang mycket. Men jag..." Hon såg på honom så hennes kinder gnistrade från tårarna.
"Jag försökte.."

Han tog emot henne och tryckte henne mot sitt bröst. "Det är okej. Du gjorde bra." Viskade han och kysste bort hennes tårar och såg på henne. " Jag älskar dig."Viskade han och smekte henne lätt över magen.