When the sun rise [Sv]

Jag gillar den. Verkligen, den är jättebra

Lika bra som alltid!

Hej igen! Hoppas att ni gillar kapitlet! Kul att ni fortfarande läser! Det betyder mycket.
_____________________________________________

Kapitel 44 –
Fred Weasley

Det var mörkt. Natten var klar, och från astronomitornet kunde man se alla stjärnor glittra vänligt. Men jag tittade inte uppåt. Jag såg ner, på det svarta, hårda golvet. Mina händer skakade fortfarande. Varför kunde de inte lämna mig ifred? Minnena for förbi på min näthinna igen. Nej. Jag koncentrerade mig på att förtränga dem. De var inte ens mina. De skulle inte finnas i mitt huvud. Så varför gjorde de ändå det? Varför?

Fotsteg hördes i trappan. Jag såg inte upp. Istället så vände jag mig bort.
"Fred?", hördes en välbekant osäker röst. "Fred. Hur.. hur mår du?" Jag kunde inte låta bli att le.
"Skulle jag ha sårat min flickvän och sedan sprungit iväg som en idiot om jag var okej?" Rose fnissade själv åt sin egna dumma fråga. Jag vände mig om, och mötte mina två yngre kusiner med blicken.
"Jag… Äh. Det spelar ingen roll." Jag hade inte någon lust att förklara för dem. Men… Kanske skulle det kännas bättre om jag sa något?
"Du kan berätta Fred. Vi vill bara hjälpa till", sa Albus lågt. Rose nickade instämmande bredvid honom. Jag drog darrigt på munnen.
"Okej."

Albus och Rose studerade mig.
"Så… Har jag förstått det här rätt; Du får minnen som inte ens är dina när du drömmer?" Jag nickade.
"…Och du tror att det är Freds minnen? George tvillings?", fyllde Albus i. Ytterligare en nick. Det var tyst i några minuter.
"Men… Det måste ju finnas en anledning, eller hur?", sa Rose. ”Du måste ta reda på vad Fred vill… om det nu är hans minnen.”
"Och hur exakt ska jag göra det?", frågade jag henne. Hon såg fundersam ut. Jag kom på att hon förmodligen var den smartaste kusin jag hade. Det var Hermiones gener som gjorde det. Så om det var någon som kunde komma på ett svar på frågan så var det hon.
"Jag antar att du får börja med att försöka få kontakt med honom på samma sätt som han får kontakt med dig." Rose lät fundersam. Albus rynkade på ögonbrynen.
"Genom sina drömmar?"
"Men hur ska jag kunna göra det?", utropade jag. Rose ryckte på axlarna.
"Jag vet inte Fred, men du måste försöka." Hon lutade sig ut och studerade stjärnorna. Albus gjorde detsamma. Jag lät mina ögon vandra upp på himlavalvet. Miljontals stjärnor glittrade vänligt. Så föll en stjärna i en perfekt båge över natthimlen.

Superbra skrivet! ♥

JÄTTE BRA!!! Du skriver helt fantastiskt! ♥

Jättebra!
Lite längre kapitel skulle jag inte ha något emot. Men du gör så mycket du orkar. Hellre lite än inget alls. :3

Kaptiel 45 –
Rose Weasley

"Miss Weasley, ni ska jobba med mr Malfoy. Ert område är Polyjuice-elexir." Jag log stort ner i bänken. Vi skulle skriva uppsatser två och två om olika elexir och paren hade professorn redan bestämt.
"Ska vi gå till biblioteket?" Scorpius röst fick mig att ofrivilligt hoppa till och titta upp, det patetiska leendet på mina läppar var försvunnet.
"Visst. Det är nog lugnare där än här", svarade jag och gestikulerade över det fulla, stimmiga klassrummet. Han log snett.
"Precis vad jag tänkte."

Vi tog ett bord. Jag dumpade väskan och började direkt leta efter böcker om Polyjuice-elexir. Det tog ett tag innan jag insåg att Scorpius bara satt och tittade på mig, ett smått leende lekande på hans läppar. Jag höjde ögonbrynen.
"Ska du inte hjälpa till?", frågade jag. Han gav ifrån sig ett skratt och vräkte stolen bakåt så att den stod på två ben.
"Med tanke på att jag är en Slytherinare så borde jag låta dig göra allt jobb, eller hur?"
"Jag antar det", instämde jag med en nick. Ytterligare ett av hans skratt. Det klingande i öronen på mig. Så ställde han sig upp och började leta bland böckerna. Jag försökte fortsätta att leta. Försökte koncentera mig. Fokusera.

En timme senare hade vi hittat några böcker, men ingen där det stod särskilt mycket om Polyjuicens historia. Jag stod på en vinglig hög av böcker och försökte balansera medan jag letade bland bokryggarna. Scorpius stod på marken och tittade upp på mig.
"Hittar du något?", undrade han. Jag ruskade beklagande på huvudet. Något som var otroligt korkat av mig eftersom att jag inte hade den bästa balansen. Jag vinglade till. Hjärtat började banka i bröstet på mig. Högen med böcker började svaja. Jag föll, och alla böcker föll under mig.

De starka armarna fick tag på mig innan jag ramlat till golvet. Höll mig tajt. Jag såg tacksamt upp på Scorpius. Jag chockerades över hur nära hans ansikte var. Hans perfekta drag syntes så tydligt. Den spetsiga hakan, de tydliga kindbenen, den bleka men ändå så perfekta hyn. De mörka, glittrande ögonen. Mitt hjärta rusade i bröstet, men jag var rätt säker på att det inte var på grund av fallet.
"VAD HÅLLER NI PÅ MED? Förstör böcker! För oljud! UT UR BIBLIOTEKET! NU!" Bibliotekarien var rasande. Vi var tillbaka ute i korridoren på några sekunder. Mitt hjärta bankade fortfarande, och värmen från hans armar brände i kroppen.

Amazing ♥

Superbra! Ny läsare bevakar helt klart!

Har läst ikapp nu, awesome ♥