Sorgens tider [SV]

Jag gråter inte precis, men det är bra, jättebra!

Mer :'

superbra!!

meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer

Lika bra som vanliiigt!

Vackert ♥

Kapitel 73 del 1 - George Weasley

"Bra gjort George" hördes ännu en ny röst, Katie Bell. "Nu kanske hon slutar prata om dig hela tiden, och tror att hon ska kunna bli ihop med dig lika lätt som hon blev ihop med Fred" Jag såg på Katie, mötte hennes bruna ögon. Hon log emot mig, lättat. Jag log svagt tillbaka. Ron bara satt där, med kinderna röda av både köld och tårar som hade fryst gång på gång med tiden.
"Fryser ni inte?" frågade Katie och frammanade den där lilla blåa elden som jag sett Hermione frammana några gånger. Genast blev det varmare. "Hörde att du har varit i Rumänien?" frågade hon mig sedan. Trots att jag inte ville berätta, så ville jag inte göra henne ledsen också, men jag ville inte prata om alla glada minnen här vid Freds grav. Jag hade redan mumlat upp hela månaderna när jag var här första gången, innan incidenten med Angelina som jag önskar så innerligt aldrig hade hänt.
"Ja" mumlade jag, och reste mig upp. Ronald gjorde detsamma. Jag började gå därifrån, med ögonen djupt koncentrerade på mina fötters rörelser, fast jag hörde Katie följa efter oss.
"Kan du inte berätta?" frågade hon hoppfullt. Hon visste tydligen vad jag hade sysslat med. Men det visade sig att jag hade fel när hon yttrade sig igen.. "Det låter ju så coolt" mumlade hon med röda kinder, som jag bestämt inte trodde skulle ha kunnat uppstå ifrån kyla, då hon fortfarande hade sin lilla eld.
"Inte här bara" sa jag frånvarande. Hon verkade förstå, för hon sa ingenting på en stund, vilket jag tyckte var skönt, eftersom jag fick den tystnad jag behövde för att få tänka över vad jag kunde berätta. Ronald såg på mig, som om han frågade om han fick vara där hos mig istället för att åka hem, säkert för att slippa vara där nu när det blev mer fullt än vanligt, eftersom det var jul och allt.
"God jul förresten!" utbrast Katie. "Förlåt, George. Jag glömde" sa hon sen lite mer skamset.
"Det gör inget" svarade jag henne, ganska snabbt. Kanske lite för snabbt? Men jag behövde inga presenter, det viktigaste var att jag hade mina vänner och familj kvar. Eller nästan alla kvar i alla fall. Det fanns ju undantag för en familjemedlem och en vän. Jag uppfattade Katies lättade leende vid sidan om mig. Hon hade säkert inte haft tid för några förberedelser inför julen intalade jag mig, för en besviken känsla hade dykt upp. Vi kom ut från kyrkogården, och valde att gå åt höger, vilket var det motsatta hållet som Kråkboet låg åt.
"Vi kan väl åka till din lägenhet, Lee skulle säkert inte ha något emot att få lyssna på dig ett tag, han har ju saknat dig så mycket nu när du har varit borta" sa Ron ganska glatt. Han ville väl antagligen också få reda på vad jag gjort som fått mig på så bra tankar, tills jag kommit hem igen. Jag nickade, bara för att jag inte visste något annat ställe, jag hade ju ändå bara sagt så för att jag skulle få mer tid på mig att försöka smita därifrån. Men jag insåg att jag inte hade försökt med det..än.
"Jag måste...er... gå" mumlade jag och började gå åt motsatta hållet. Men någon greppade mig i armen, och försökte hålla mig kvar, men precis some jag hade tänkt slita mig ur kände jag hur jag trängdes ihop. Även den vana känslan av att inte kunna andas tilltog. Det fick mig att inse att vi transfererades, säkert till Weasleys Vassa Varor.
När jag åter kunde andas igen slog jag upp ögonen. Diagongränden, precis utanför min butik, jag hade haft rätt i min gissning av vart dom tog mig.
"Du måste inte alls gå, du har ingen som väntar där hemma på att så ivrig få prata med dig" sa Ron och flinade. Jag såg smått mordiskt på honom, fast Lee kunde väl ändå inte vara här nu? Det var ju jul, och han måste ju vara hemma och fira. Ron låste upp dörren. Hur kunde han låsa upp den? Varför hade han en nyckel till butiken? Just det ja, han hade ju haft hand om butiken med Lee och Harry.
"Lee, är du här?" gapade Ronald, och mycket riktigt så var han här. Det hörde jag för att han dunsade ganska mycket i trappan när han kom ner.
"GEORGE!" var det första Lee sa när han fick syn på oss.

Så bra skrivet. ♥

Glömde att skriva tack till allihopa D: Känner mig elak nu..
Så jag säger det nu:

TACK ♥