prs yehet & kkaebsong

Joshua granskar den andres ansikte, möter de smala mörka ögonen och ler svagt. Som han trott, Zihao hade inte haft någon aning om vad han gjort. I tystnad ser sextonåringen väl på de ingravda sår han fått av den andres klor, känner hur varmt blod försiktigt sipprar ut. Dock bestämmer han sig för att inte berätta för den äldre, det skulle bara orsaka panik. Joshua är ju trots allt okej, några sår skadar väl ändå inte?
"Inget," viskar sextonåringen tyst med ett svagt litet leende, låter sina läppar möta Zihaos på nytt.

Till en början var Zihao mer än okej med att fortsätta som de gjort innan, men när händerna gled över såren han inflikterat, drog han sig genast undan. Med uppspärrade ögon gled blicken mellan händerna, som fortfarande såg lite sådär halvt mänskliga ut och blodet.
”Varför sa du inget?” Frågade han i en blandning av frustration och skamsenhet. ”Joshua, du måste säga till om jag gör dig illa!” Utbrast han sedan och drog snabbt sina händer till sig.

I tystnad granskar han den äldre, känner hur såren bränns i kontakt med Zihaos fingrar. Joshua biter sig i läppen när eleven drar sig undan.
"Det är bara litet, det är okej," säger han och försöker sig på ett leende. Kanske det hade varit dumt tänkt, men sextonåringen ville inte att Zihao skulle få skuldkänslor, han hade ju inte gjort det med flit. Och nu märkte han det i alla fall. "Förlåt."

”Det är bara litet? Skojar du med mig eller, titta på det där!” Ylade Zihao och började ännu en gång inspektera såren, lätt panikartat. ”Jag är ju fan lika opålitlig som det sägs att jag ska vara”, fortsatte han med slokande axlar. ”Xie Zihao, kan inte ens kyssa sin egen pojkvän utan att göra honom illa.” Han slog händerna för ansiktet och skakade på huvudet. Dumma, dumma, dumma klor. Varför kom de ens fram nu? För att han var upphetsad? De borde låsa in honom in en cell någonstans och lämna honom där att ruttna.

"Det är lugnt, okej? Det kunde ha varit värre," försäkrar Joshua, försöker att få en bra titt på hur såret ser ut med misslyckas. "Du är inte opålitlig, du visste ju inte," det kanske är förgäves att prata med Zihao om det, då han redan verkar ha bestämt sig. Dock känner Joshua en värme när sjuttonåringen kallar honom för pojkvän, men han inser att det inte är någon lämplig stund att kommentera det. "Sluta.. Du kan säkert träna upp det." Sextonåringen går den andres händer i sina och kramar om dem.

Zihao stirrade tomt på deras händer, ögonen glansiga av tårar som hotade att rinna över.
”Hur kan du inte tycka att jag är vidrig?” Frågade han tyst och tårarna började med ens rinna nerför de bleka kinderna. ”För jag är det, äcklig och dum och korkad”, fortsatte han och musklerna spände sig. ”Bara...bind fast mig någonstans så att jag inte råkar göra något ännu värre.” I hans ögon var det en utmärkr idé. På så sätt skulle han ingen kunna orsaka Joshua ännu fler sår och gud vet vad mer.

"Zihao, snälla sluta?" Viskar Joshua och lutar sin panna mot den äldres. "Du är inte det minsta vidrig, det är inte ditt fel.. " försiktigt börjar sextonåringen torka bort den äldres tårar med tummarna. "Binda fast dig? Det skulle jag aldrig kunna göra, du," det svider att de Zihao såhär, den äldre förtjänar inte att tänka så. "Jag mår fint. Har du ingen lust alls att prata med Dumbledore? Kanske han kan hjälpa dig på traven?

”Du mår inte alls fint”, protesterade Zihao och tog ett djupt andetag. ”Joshua, du är skitsmal, äter knappt ens en vindruva”, snyftade han och förde händerna upp till den andres ansikte, varsamt. ”Ingen kan hjälpa mig, så det är lika bra att bara...jag vet inte. Låsa in mig någonstans?” Fingrarna strök försiktigt över Joshuas hår, trots att han inte borde vara så nära den andre. Men det var så nedrans svårt när de satt så nära intill varandra.

Ännu en gång öppnas munnen utan att enda ord kommer ut, ja det där var han definitivt inte beredd på. Men det var rätt åt honom, Joshua vet hur ätandet påverkar andra, får dem att oroa sig när det inte finns något att oroa sig över.
"Jag är inte skitsmal.. Du behöver inte oroa dig över det" påpekar sextonåringen tyst, försiktigt stryker han tummen över Zihaos kind. "Kanske, kanske inte. Vad har du att förlora, man kanske kan prova? I bästa fall kanske du kan få mentaltstöd från någon som varit där. Kanske låter hemskt, men det är en början. Lupin skulle nog inte ha något emot det alls."

Du behöver inte oroa dig över det. Orden ekade i Zihaos huvud, fick honom att bli ännu mer frustrerad. Det var väl självklart att han oroade sig över Joshua som knappt åt lika mycket som en myra?
”Det hjälper inte att säga så, eftersom du fortfarande inte äter någonting är det omöjligt att inte oroa sig”, sade han med en viss skärpa i rösten. Sedan skakade han på huvudet så att håret guppade upp och ner.
”Jag vill inte”, muttrade han tvärt och började gräva med klorna i sitt eget skin. ”De förstår ändå inte hur kasst jag har det. Det är som om jag går och bär på något slags muterat virus som förstör precis allting.”