Rollspelare & Wolfy prs

Jason slöt ögonen bara och suckade högt. Han visste inte vad han gjorde längre. Han hade ju redan pratat med Jessica om att släppa Leah men när hon väl låg där och pratade om att lösa det så fanns det inget annat han hellre ville göra.
"Vi löser det imorgon, kan vi sova nu?" mumlade han och kysste hennes knogar innan han la armarna om henne.

Hon ville inte vänta till följande dag utan hon ville ha ett svar nu. Varför kunde de inte lösa det nu? Hon behövde försäkra honom nu om att det fanns andra lösningar på det här, att han inte behövde lämna henen. Men istället för att protestera la hon sig ner bredvid honom och begravde ansiktet mot hans hals, var försiktig med att undvika att komma nära det område där han hade ont.

Han trasslade in sina fingrar i hennes hår och höll henne nära. Det dröjde inte särskilt länge förrän han somnade, det var enklare att sova lugnt när han hade henne nära. Han visste verkligen inte vad han skulle ta sig till utan henne men han kunde inte fortsätta riskera att hon skulle skadas för hans skull.

Leah låg vaken en lång stund och tänkte på allt som hänt under de senaste dagarna, hur hennes liv hade förändrats. Samtidigt beundrade hon den sovande Jason. Han såg så lugn och oskyldig ut att hon nästan ville börja gråta igen. Med handen vilande mot hans bröstkorg somnade hon tillslut, utmattad av den händelserika dagen.

Jason vaknade ganska tidigt dagen efter men rörde knappt på sig då han inte ville väcka Leah. Han tyckte att hon förtjänade att få sova ut, han avskydde sig själv för det han fått henne att få igenom. Han suckade lågt och strök henne försiktigt över håret.

Särskilt mycket sömn fick hon inte under natten. Det var i sig inget förvånande med tanke på vad som hade hänt. Något försök att lämna sängen gjorde hon inte: det var mysigt att vila tätt intill Jason. Dessutom visste hon inte om det var någonting som hon skulle få göra igen, inte om han fortfarande tyckte att de borde gå skilda vägar. Då hon kände honom stryka henne över håret öppnade hon ögonen och kikade upp på honom.
"Hej," mumlade hon med ett svagt leende.

Jason tittade ner på henne och log smått.
"Hej, hjärtat." mumlade han och kysste hennes panna. Han kunde inte lämna henne, det visste han. Han levde för att kunna få vakna upp till hennes vackra leende och blick som fick honom att bli en bra människa. Han skulle inte kunna klara sig utan det.

Förtjust fnissade hon till då hon fick en puss på pannan. Det var så här hon ville vakna upp varje morgon. Nu när hon kom att tänka på saken ville hon förstås ta upp samtalsämnet igen men ville inte förstöra stunden.
”Har du ont?” Hon nickade mot hans axel och såg aningen bekymrad ut.

"Nej, det är inte första gången för mig. Hur mår du?" undrade han och log nöjt. Han tänkte minsann få ur henne fler fniss då det var det absolut sötaste han hört i sitt liv. Han lutade sin haka mot hennes huvud och log för sig själv.

”Va? Hur många gånger har det här hänt förut?” Leah tyckte inte alls om vad hon hörde, hon tyckte inte om att Jason levde ett så farligt liv eller tanken på att vilken dag som helst kunde vara den sista för honom. ”Första gången jag fått en glasbit i låret men kanske inte den sista,” svarade hon sedan avfärdande, hur hon mådde var inte så viktigt utan hon oroade sig mer för honom.