Prs med Wolf

Vagn stod helt tyst och rörde inte en min under tiden Aimil skällde ut honom. När hon gått vände han sig till Anaid och skakade på huvudet.
"Du har en mycket märklig egenskap att alltid skaffa dig helt fel vänner lillasyster"
Anaid såg argt och besviket på sin storebror. Hon skulle just protestera när Vagn fortsatte.
"Jag skickar Claude eller Jane så fort jag kan, men det kan ta tid att ljuga upp någon form av bortförklaring av det här till Farbror...jag letar upp Adam också innan han stöter på...vad hon nu hette..."
Han vände sig om för att gå när Anaid ropade efter honom igen.
"Vagn! Lämna mig inte bara så! Du har en hel del att förklara...!"
Vagn vände på huvudet men tittade inte på Anaid.
"Jag skriver ett brev"
"Nej vänta!"
Vagn stod stilla, men Anaid visste inte vad hon skulle säga, så hon förblev tyst och hertigen lämnade gläntan. När han försvunnit vände hon ansiktet mot Rascal och ögonen var glansiga av tårar igen.
"Jag är ledsen, dem...dem är som dem är..."

Rascal såg förstående ner på Anaid och smekte hennes kind.
"Det är okej, jag bryr mig inte", svarade han sanningsenligt och slöt sakta ögonen.
Så länge Anaid älskade honom fick hela världen hata honom om den ville. När han öppnade ögonen igen såg de på hans byxor. De var lika slitna som Anaids klänning och när han tänkte efter var Aimils kjol också smutsig och trasig. Rascal hummade kort åt det och borstade tafatt av ett lager smuts från byxorna.
"Vi skulle nog alla behöva lite nya kläder", sade han och log åt Anaid.

Anaid nickade instämande och såg ner på klänningskjolen igen. Hon hade nog aldrig förut haft en så smutsig klänning på sig.
Men hennes tankar på kläder försvann direkt då hon vände blicken tillbaka till Rascal. Ett obehindrat leende spred sig på hennes läppar. Hur hemskt hennes bröder än betädde sig och hur svår situation det än var räckte det med att bara se på hamnskiftaren bredvid henne för att allt skulle kännas lättare.
Anaid såg ner på deras händer och log lite större. Så mindes hon något annat också.
"Du Rascal, på tal om kläder..?" Sade hon, "Jag tror att jag tappade din tunika på vägen hit ifrån Sommarslottet..."

Minosa suckade uttråkat. Hon satt upp på den fuktiga sanden vid havet och väntade på att de andra skulle vakna upp. Hon och Astrid hade med gemensamma krafter lyckats förbinda Shams skadade sida med en av Astrids kjolar efter att Norman tuppat av. Efter det hade en lång väntan på att de båda unga männen skulle vakna upp börjat. Astrid och Minosa turades om att sova medans den andra höll vakt. För tillfället var det Minosas tur och hon höll på att dö av uttråkning och förvirring.
Eftersom hon nästan inte kunde minnas nånting från vad som hänt innan hon och Astrid flytt med Sham från sommarslottet gick tankarna i hennes huvud runt kring vad som kunde hänt de andra.
Var var Aimil, Rascal och Anaid? Var de okej? Hon antog att Adam och Vagn lyckats med att röva bort Anaid men det gjorde henne bara orolig. Vad gjorde de med henne tillbaka i Söder?
Minosas mage kurrade. Hon var hungrig och kunde inte minnas senaste gången hon åt.
"Kan ni alla inte bara vakna upp nån gång så vi kan prata om vad som hänt och hitta något att äta!?" sade hon till de sovande varelserna runt sig utan att få något svar.