Flygande giraffer!

Rachel funderade. "Om han gör något mer så kanske vi bara kan få bort honom?" undrade hon och fick genast en ide men sa inget. Hon hatade Martin men var villig att göra mycket för att få bort honom. "Men vi kommer på något".

"Går han går hela hans familj, hon blir bara fri från honom om han dör." sa David och rykte på axlarna. Ibland kunde till och med hela familjen hamna i fängelset som att alla borde straffas.

Rachel suckade och lutade sig mot honom. Hon hoppades det skulle lösa sig. Hon stod kvar en stund innan hon kysste honom. "Vill du gå till trädgården?" mumlade hon sen. Hon orkade inte göra så mycket mer saker den dagen, hon var än trött från gårdagen och nu ridturen. Så en tur i trädgården var lagom för resten av dagen, det var redan lunch då det tagit ett tag att rida.

"Ska vi ta mat från köket och äta i något hörn av trädgården?" frågade han och suckade, mycket för att äta måste bli en del av hans liv igen och han orkade det inte.
"Är du döpt?" frågar han sedan helt utan vidare, för det var väl alla? Men hon hade inget kors?

Rachel nickade sakta. "Det kan vi göra". Hon hade faktiskt nästan fått mer hull och såg friskare ut än innan. Dels för att hon rört sig mycket mer, och hon hade kunnat äta så mycket hon velat bara hon lyckats jaga och fått tag på det.
Då han frågade stelnade hon till och såg ner i marken. "Nej" mumlade hon tyst. Hennes föräldrar hade varit rädda att döpa henne, för anklagningarna mot att hennes mor var häxa, de ville inte hamna under strålkastaren för kyrkan och därför hade inte gått dit.

De började gå ner mot köket och David såg på henne.
"Då får vi ordna det, inte för att jag bryr mig. Men det innebär ett skydd mot befolkningen och annars kan vi inte gifta oss." sa han sakligt och kramade om henne.

Rachel såg än ner i marken och svalde hårt. "Men...tänk om prästen känner igen mig? Inte vill döpa mig utan bränner mig!" sa hon med darrig röst och tog emot en tallrik med mat och dryck.

"Prästen älskar pengar, jag har pengar i massor." sa David enkelt och såg henne in i ögonen.
"När vi är gifta kommer ingen våga anmäla dig igen." sa han mjukt och kysste henens panna och nästipp.

Rachel såg tveksam ut ett tag innan hon suckade. "Okej...". Hon tog sin tallrik och började sakta gå och försökte komma på bättre tankar. "Så du vill fortfarande gifta dig med mig? Även om dina föräldrar inte kommer dö det närmaste?".

"Klart." sa han då de gick mot trädgården med varsin tallrik.
"Saker och ting måste bara planeras och så. Men hur vill du ha det, stort eller litet?" frågade han vänligt.