The living dead(Dragon Fantasy)

"Frid över hans och Malins minne." sa Alex, tog hans flaska och halsade det sista. Detta gjorde att hon slocknade nästan direkt tom i magen som hon var utan någon näring på tre år, var det som att kroppen bevarat hennes förna jag, bara blekare och sprödare. Flaskan föll ur hennes hand och huvudet föll tungt ner mot hans axel.

Mark såg på henne och kysste hennes panna innan han somnade han med. Han sov tungt till en början, i flera timmar innan han plötsligt oroligt började mumla och vrida sig fram och tillbaka. Mardrömmar, om Jack och annat hemskt.

Alex for skrämd upp men slappnade av, det var bara Mark som väkt henne. Hon ler mjukt och stryker hans hår för att lugna.
"Sjung du min dal, med brinnande röst, tyst dina heta sånger. Sjung markens gräs, och susa vart träd, sakta om dagen som kommer. Sjung källa och flod, sjung stenar och gräs, ge oss till tröst era sånger. Och sjung du min dal, och brinn i din tro, på frihetens dag som kommer." lågt sjöng hon dessa ord för att lugna honom. Att hon mindes dessa gamla sånger från en svunnen tid?

Mark mumlade mer tydligt då hon sjöng för honom. Men efter en stund tystnade han och lugnade sig, vaknade till. "Alex?" mumlade han frågande och såg trött på henne. Var hon vekrligen där? Drömde han?

"Jag är här." mumlade Alex trött och la sig vid honom, i hans famn. Minerna hade lugnat sig, de kom inte i så strid ström längre.
"Det var Törnrosdalens frihetssång." drog hon sig tillminnes.

Mark lugnade sig ännu mer och nickade sedan något förvirrat. Han mindes inte vad det var men sa inget. "Idag har jag ledigt, vi kan bara vara själva här då...Jacob tror ändå jag bara ska roa mig med dig".

Alex ryckte till vid hans ord, den gamla rädslan satt i, den som dels var att föra fram nytt liv och det Karl orsakat henne.
"Vad har ni för kvinnosyn här egentligen?" fick hon ur sig förundrat och verkade skrämd av tanken.

Mark såg skamset ner i golvet. "Den värsta sortens, men jag lovar, jag kommer inte röra dig om du inte vill, inte de andra heller då du är med mig".

"Åh, när har det blivit så? Eller minns jag det bara inte?" frågade mon mjukt och kom upp vid honom.
"Jag vill.....kanske, jag är rädd." mumlar hon.

Mark suckadeo ch satte sig upp. "Du minns det inte...Det har alltid varit så". Han drog handen genom håret. "Jag kan skaffa tabletter till dig, de har här" mumlade han.