The rich man's daughter(PRS)

Lance sa inget mer men försvann ut ur slottet för att finna sin far. Just nu var det bara värre om han var kvar här.

Hilde var själv i rummet och låg nytvättad i sängen. Hon såg blek ut och barnet var försvunnet hon visste inte var det var.
"Vad har hänt?" frågar Hilde och studerar Mona faktiskt uppmärksam.

Mona var tyst ett tag och slog sig sakta ner vid Hilde. "John upptäckte att jag tog örter för att inte bli med barn...Han blev rasande" mumlade hon med sänkt huvud och trött blick. Hennes läpp var sprucken och hon kände sig förtivvlad över att han visste.

"Kom här." sa Hilde och la ut sin arm så hon kunde ligga vid henne mer än så orkade hon inte röra sig.
"Vet du vad det blev?" sa hon i syftande på sitt barn hon inte ens fått se.

Mona la sig försiktigt vid henne och slöt lätt ögonen. "Nej, jag vet inte, och vart är barnet?" undrade hon trött. Hon ville bara sova och glömma allt, men hon kunde inte. Inte innan John var klar med henne, och vart var Lance?

"Jag vet inte." sa Hilde likgiltigt och visste inte om hon borde vara glad eller ej. Hon la enbart armen om Mona och var stark nu för hennes skull fast hon var påväg att gråta.

Mona kramade försiktigt om Hilde. "Jag är ledsen Hilde..." mumlade hon. "Men nu ska allt bli bättre". Tillslut tog hon sig upp igen och tog ett darrigt andetag. "Adjö, förhoppningsvis ses vi imorgon, om inte John slår ihjäl mig" sa hon darrigt och försvann sen ut och upp till deras rum.

Hilde såg efter henne men gav sedan upp för tårarna innan hon drack ur muggen doktorn gett henne. En drömlös sömn, hon behövde vila, hon orkade inte tänka. Inte oroa för Mona, hon orkade bara inte.

Mona kom upp till rummet där John var. Natten som följde var lång, John slog och slog henne gång på gång. Tillslut på morgonen försvann han ut.
Mona var kvar, med blåmärken och hopkrupen på sängen. Hon snyftade lågt och mumlade "Lance...".

Lance hade tagit mod till sig och knackat på. Han hade fått talat med tjänarna och blivit insläppt till sin fader. Natten som följde hade de suttit uppe länge, länge, talat och åter talat om allt som varit och hans döda moder.

Hilde sov än men skulle snart vakna till en grym verklighet, något hon inte orkade leva i men måste.

Edward var än kvar ute i den kalla morgonen, helt djupfryst och stel satt han än mot muren med slutna ögon. Folk trodde han var död då de gick förbi, så ingen brydde sig.

Mona tog sig tillslut sakta upp. Hon tog sig stelt till en spegel och såg på sig själv, läppen var spräckt, hon hade blåmärken på kroppen där det inte syntes och det kändes som om hon hade stukat något även om hon nog inte gjort det.