Lily Potters första år [SV]

Det var Mobilicorpus.

Aha, okej^^

Men jag älskar dig ändå Beata!♥

Kapitel 28

Lily

Lily öppnade sakta ögonen. Himlen över henne hade börjat ljusna och träden hade blivit glesare.
Hogwart kom närmare och närmare. Hon tittade upp på Harry, som fortfarande höll henne i ett stadigt grepp.
Neville gick en bit bakom dem och Alexander flöt blek och medvetslös bredvid honom. Lily rös. Hans huvud hängde lätt och hans hud var grå. Håret var fullt med små kvistar och hans ansikte var upprivet och smutsig.
Lily rörde lite på sig och stönade till. Harry stannade med en gång och vände blicken neråt.
"Är du okej?"
Lily gjorde en grimas.
"Skulle du kunna ställa ner mig lite bara?" frågade hon och Harry gjorde som hon sade.
Det värkte i ryggen och Lily fick sträcka rejält på sig så att det skulle släppa. Hon hade legat i samma ställning alltför länge.
Hon försökte att luta det mesta av vikten på det oskadda benet, vilket gjorde henne lite vinglig. Hennes pappa tog tag i hennes ena arm och lade den över sina axlar. Han var tvungen att böja sig en bit, men han verkade inte att ha någonting emot det. Dem fortsatte sedan att gå under tystnad.
Lily såg med stor lättnad hur slottet kom närmare och närmare och blev större och större. Hon längtade efter att få lägga sig i sin säng och sova, eller äta en riktigt stor måltid i Stora Salen. Men hon hade en känsla av att det skulle få vänta. Och det visade sig hon hade rätt då Harry sade att dem skulle gå till Sjukhusflygeln.
"Varför?" frågade Lily dumt.
Harry skrattade.
"Först och främst så måste vi be Mrs Kingsbury ta en titt på dig. Och sedan tror jag faktiskt att din mamma och bröder väntar på oss där."
Lily blev varm i kroppen när hon tänkte på sin mamma, att få sitta i hennes knä och bli kramad. Hon höll fast vid tanken och innan hon visste ordet av var de nästan framme vi dörren till Sjukhusflygeln.
På vägen dit hade de inte sett en skymt av någon elev eller ens ett spöke. Och det var hon glad för.
Harry såg ner på henne och hon kunde nästan se lättnaden och glädjen i han ögon. Han log och slog upp Sjukhusflygelns dörr.

James

James och Albus gick sakta tillbaka mot Sjukhusflygeln. De var besvikna och oroliga.
De hade sprungit tillbaka till Gryffindors Sällskapsrum och kikat in i alla pojkarnas sovrum. Alla hade varit där förutom en person. Den misstänkta personen.
"Det är inte säkert att det var han." sade Albus och släpade trött skorna i golvet. "Det kan ha varit någon ur ett annat elevhem."
"Som vem?" frågade James. "Han är den enda troliga personen."
"Han är elva!"
"Det är Lily också!" utbrast James. Han kunde känna hur tårarna brände i ögonvrårna.
Albus såg på honom med en trött blick. Sakta sträckte han upp en hand och rörde försiktigt vid James arm.
Han tog ett djupt andetag.
"Pappa kommer att hitta henne."
"Men tänk om det redan är för sent?" viskade James och suckade sedan. "Jag känner mig så hjälplös..."
Albus nickade instämmande.
"Jag med." sade han tyst.
Samtidigt började de gå längs korridoren fram till Sjukhusflygeln, öppnade dörren och gick in. Det var likadant som de lämnat det. Tyst och dystert.
James gick och lade sig på en av sängarna och Albus satte sig på en annan.
"Hur gick det?" frågade Claire.
James skakade på huvudet och blundade.
Framför sig såg han Lilys ansikte, litet och vackert. Han kom och tänka på hur fantastik hon egentligen var och log lite för sig själv. Lily klarade sig nog, var hon än var. Hon var tuff, modig och omtänksam. Nyfiken och listig. Hon klarade av det mesta.
James låg och intalade sig själv att hon mådde bra och det fick honom att känna sig lite bättre. Men det dåliga samvetet stannade kvar.
Han borde ha skyddat henne, för han var ju trots allt hennes storebror.
James suckade tyst, öppnade ögonen och satte sig upp. Han sneglade på Albus och undrade om han kände samma sak. Just i det ögonblicket öppnades dörren en andra gång.

MER!

Superbra ! MER MER MER !

Mer

Mer!!!!!

♥♥♥♥♥♥♥♥!!!!!!!!! Det är bara sååååååå bäst! (Mer!)

Beata, du är så himla bra på att skriva!!! SNÄLLA SKRIV MER!!! NU!!! Hur kan du skriva så bra? Dina berättelser ÄGER!!!