Johanna and Thalia back in the Hunger Games

"Såklart. Han är ju så mycket mer intressant än vad du är" säger Johanna och flinar emot Cato. Hon brydde sig inte om vad de tyckte, men om de inte hade förstått att hon och Finnick bara var vänner så hade de väl sina fel i huvudet. Finnick hade ju Annie och Johanna hade själv svurit att hon inte skulle gilla någon på det sättet igen.
"Låter ju mycket roligare än det vi har haft för oss" säger Johanna och menar då vad hon själv och Thalia gjort under den tiden Marvel berättade om.

"Ja, men ni verkade ju också ha riktigt kul." skämtar Marvel igen och Thalia himlar med ögonen, "Oja, mörda oskyldiga och se Sam död, det är ju verkligen sådant jag gillar." säger hon men med skärpa i rösten, hon tycker inte att det var något att skämta om. Och fortsatte Marvel var hon inte alls säker på vilka följderna kunde bli för hans del.

Johanna skrattade åt det Marvel sa, om att de verkade ha haft kul. Men Thalia verkade inte ha märkt ironin i hans röst, eftersom hon lät så arg när han skämtade om det. Men hon hade väl rätt, det var ju inget roligt trots att Johanna inte kunde säga att Sams död hade påverkat henne så mycket, även om han hittade henne i hennes mardrömmar. Sams död hade påverkat henne lika lite som alla andras hon inte mördat. De stod mest bara och kollade på henne i hennes mardrömmar, eftersom hon aldrig gjort något emot dem.

"Men Thalia." säger Marvel förskräckt och tar tag i hennes arm, "Låt mig vara" skriker Thalia förskräckt, slår hårt undan hans hand, knuffar bort honom och lämnar bordet, lämnar matsalen, hon ville bara därifrån. Hon var livrädd varför visste hon inte, men hon var rädd när folk tog i henne, höll fast henne. Marvel skulle vara glad att han var han annars skulle det kanske ha hänt med honom som med doktorn.
Hon kommer in i en korridor och slår sig ner och lutar sig mot väggen, varför? varför skulle hon bete sig såhär?

Alla i hela matsalen stirrade när Thalia skrek till och lämnade stället. "Vad gjorde jag för fel?" frågade Marvel förvånat. Johanna reste sig upp, beredd på att följa efter Thalia.
"Låt oss bara säga att... Ta inte tag i henne utan att hon är beredd på det, hon gillar inte det. Förresten kan ni ta bort min mat när ni går sen, är ni snälla?" säger Johanna och Finnick nickar. Egentligen hade hon inte ens behövt fråga. Men hon tackar i alla fall och springer sedan iväg efter Thalia.

Tamara kröp ihop och slog armarna runt benen. Hon visste att hela matsalen hört henne och var rädd att någon läkare skulle komma och spruta in något i henne, ta i henne mot hennes vilja. Hur hade hon kunnat bli såhär? Det var ju bara Marvel, han ville henne inget ont.

(Tamara? :p)

Johanna motstod frestelsen att ropa Thalias namn. För tänk om Thalia trodde att det var en doktor? Fast självklart kände ju ändå Thalia igen Johannas röst men tänk om hon var inne i någon sorts paranoid skräck tillfälle eller vad det nu kallades? Då kunde man ju förvränga allt till ens mardröm. Så Johanna chansade och valde en korridor som hon trodde Thalia hade sprungit igenom.

(Haha xD från ett annat roll xD)

Thalia hör steg i korridoren och kryper ihop visade hon sig svag kanske hon sedan kunde övervinna dem, de som var efter henne. Säkert hade någon skickat efter en doktor, nu ville de ha tag på henne, de ville droga ner henne i det mardrömmsrike hon inte ville till.

När Johanna väl får syn på Thalia kurar hon ihop sig så mycket att hon ser väldigt liten ut.
"Thalia, det är bara jag. Inte någon idiotisk doktor och inte Marvel heller för den delen" säger Johanna och ler svagt emot henne och sedan sätter sig jämte henne, "Marvel hälsar förrresten om att han inte menade något illa när han tog tag i dig." Visst, Marvel hade inte sagt det men han skulle väl säga det sen ändå så vad gjorde det?

Thalia ryckte till men blev glad att det bara var Johanna hon skulle inte göra henne ont. Thalia nickar och är för första gången på åratal påväg att falla i gråt, "Jag vet" nickar hon "Jag vet bara inte varför jag ska vara så rädd för det." säger hon och ser på Johanna som för att få svar.