Okej då.
Spoiler:
Tryck här för att visa!Hon flyttade sig närmare mig på bänken. Vi var bara centimeter ifrån varandra och jag tittade in i hennes vackra ögon. Plötsligt böjde hon sig fram mot mig och våra läppar möttes. Jag slöt ögonen och njöt av kyssen. Efter vad som kändes som hundra år drog vi ifrån varandra. Hon fnissade lite och slog ner blicken på golvet. Jag satte en hand under hennes haka och tvingade henne att titta på mig. Våra läppar möttes för andra gången den kvällen, och lyckan svällde i bröstet.
Vi hade träffats i alla mörka vrår, på hemliga platser, olika varje gång. Det var förbjudet, det visste vi båda. Men ingen kunde stoppa oss, vi var starka tillsammans. Men vi var försiktiga, och båda hade en önskan att få visa vem man verkligen var. Det hade alla på detta fängelse, eller skola som lärarna och föräldrarna kallade det.
Det var en stor gammaldags byggnad med höga träd och staket runt om. Staketen var till för att eleverna inte skulle kunna fly härifrån, som många försökt genom åren. Kalla klassrum, elaka ord, långa skoldagar, hemska straff. Kom man hit så var man förlorad. Jag skickades hit för mitt fina betyg i slutet av sjuan, och Emily för sitt dåliga betyg.
Varje gång det kom en ny elev till skolan
så tog vi henne eller honom i händerna och sade att hon eller han skulle vara stark, och hitta vänner. För det var våra vänner som gjorde att vi överlevde, våra vänner som var skälet till att många klarade sig tills de var klara med skolan.
Pojkar och flickor uppdelade, skoluniformer, inget kramande, inget skrikande, inget klagande. Men den hårdaste regeln av de alla, det var kärleksförbudet. Man fick inte vara kär, och om man blev det så skulle man hålla tyst om det. Det var strikt förbjudet att vara kär i någon av samma kön.
Eleverna led, de starka blev svaga, och de svaga tynade bort. Man kunde se det, de kom till skolan, fulla av liv, sprudlande och med spring i benen. Första veckan var de sig själva, och de protesterade mot reglerna. Efter straffen de fick så kunde man se hur de blev tystnare och mer följsamma. Redan tredje veckan hade all livsglädje runnit ur dem och de gick tysta och bleka med de andra eleverna. Men Emily hade inte tynat bort, hon var lika stark som hon alltid varit. Hon skvallrade aldrig, hon var glad, hon var vacker, hon var beredd att kämpa. Men det bästa med henne var att hon älskade mig.
Det fanns kärlek här, man såg det i sovsalarna, på toaletterna, på skolutflykterna. Överallt där lärare eller vakter inte kunde se eleverna. Jag hade alltid sett mig själv som en vanlig kille, en sådan som aldrig gjorde mycket väsen av sig och skulle hitta en tjej som ingen ville ha men som han ville ha. Visst var jag tyst på lektionerna, och i korridorerna. Men det var alla. Det som skiljde Emily och mig med så många andra var att vi var glada ensamma. Vi kunde vara glada när vi slapp lärare och vakter. Vi började om varje eftermiddag. Vi behärskade konsten att ta vara på den lilla fritid vi hade.
Varje eftermiddag efter skolan så smet jag in i hennes sovsal där hon alltid satt och väntade på mig. Vi spelade spel och skrattade, åt och kysstes. Det var härligt, och fick mig att stå ut.
Jag drog mig undan och kramade om henne. Sedan tog jag hennes hand och tillsammans började vi gå längs den låga korridoren. Vi var tysta, men vi smög inte. Jag visste att det var dumt att träffas i en korridor, även om den var öde. Vi bröt i denna stund runt tio skolregler men jag älskade ändå känslan att protestera. Ingen hörde det och lärarna skulle aldrig få reda på det, men jag mådde bra av det. Vi svängde runt en krök och jag tvärstannade. Längre bort i korridoren stod två kvinnliga lärare och stirrade på oss. Jag släppte snabbt Emilys hand.
”SPRING!” skrek jag åt henne och vi vände på klacken och sprang. Jag visste att det var försent, de skulle få fast oss. De fick alltid fast oss. Och de visste förresten vilka vi var. Jag hörde lärarnas flämtande andetag bakom oss. De ropade på vakterna som hjälpte dem. Jag var inte orolig för mig själv, det var Emily jag oroade mig för. Jag ville inte vara anledningen till att hon fick genomgå ett straff. Plötsligt saktade Emily in och hoppade upp på en bänk som stod under ett stort fönster. Hon slog upp fönstret och hoppade ut med en blick på mig. Jag följde efter henne. Vi var bara på andra våningen, men det var ändå högt. Emily väntade på mig därnere och vi fortsatte springa tillsammans när jag kommit ner.
Gräset var vått av dagg, och mina dyra skor halkade omkring i gräset. Mina fötter slank och jag föll. Emily vände sig om och hjälpte mig upp. Jag sparkade av mig skorna och vi fortsatte att springa mot stängslet. Det var högt, säkert sju meter och längst upp var det taggtråd. Vi började klättra. Det var svårt att få fäste i de små ringarna i stängslet, men jag kom snabbt upp till toppen. Där sträckte jag ner en hand mot Emily och drog upp henne.
”Tack Jacob.” sade hon flämtande. Jag kände på taggtråden men drog snabbt ifrån mig handen. Den var strömförande och full av små, spetsiga spjut. Vakterna och tre lärare hade kommit fram till stängslet, och jag kände att det var över. Vi kunde inte ta oss över grinden, och om vi mot all förmodan lyckades så skulle det inte ta lång tid innan lärarna hämtat en bil och plockat upp oss. Plötsligt kände jag ett hårt slag på benen. Ögonen tårades av smärta och jag flämtade till.
Vakterna hade hämtat en smal, lång påke som de slog mig med. Ett hårt slag på ryggen och jag tappade mitt grepp om stängslet och dråsade omilt ner på marken. Genast kom en lärare fram och drog upp mig i stående ställning. Sedan gav han mig två hårda örfilar efter varandra.
”HALLÅ! LÄGG AV!” skrek Emily men lärarna brydde sig inte om henne. En vakt slog henne med pålen och hon snart låg hon i en hög bredvid mig. Hon reste sig darrande upp och spottade rakt i ansiktet på läraren som höll fast mig. Han blev rasande och slog till henne så hon ramlade ner på marken.
”Emily!” skrek jag. ”Emily!” Läraren tystade mig med att lägga en hand över min mun. En vakt drog upp Emily på benen och vi föstes in i skolan igen. Det var natt, så eleverna slapp i alla fall se oss. Våra fångvaktare drog oss genom skola och stannade vid ”vrålet”. Det var vad eleverna i hemlighet kallade rummet där olydiga elever fick sina straff. Vi föstes in i vrålet och de skilde på oss.
Det värsta med straffet var inte de hårda knytnävarna eller de hårda påkarna, utan Emilys skrik. De skärde rakt in i hjärtat på mig, och fick mig att vilja slå till alla i hela rummet, och alla i hela skolan, bara för att få springa till Emily och kyssa henne en sista gång. En sista gång innan hon också skulle bli blekt och tyst, och tyna bort.
.
Mugglarportalen