(PM) En mugglare på Hogwarts

Wow!!! Bra kapitel, vill ha mer!!!

AMAZING CHAPTER! ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ Helt awesome helt enkelt! Skriv mer senare, när du kan och vill och orkar

Gud va spännande!!! Har du kollat ditt släktträd? Du måste ju vara släkt med J.K. Rowling!!!

Haha, sant xD

Jättebra!

GUUUUD va kan deh vaaa meeerrr

Vad bra

Jättebra!!

WAAAAA SPÄNNANDE

Kapitel 40
”God dag ms. Johansson.” sa mannen framför mig och räckte fram sin hand. Jag ryckte till. Ingen hade kallat mig det på ett tag och jag var inte van vid det.
”God dag.” sa jag och tog hans hand, dessutom gjorde jag motvilligt mina ögon stora vilket jag visste skulle resultera i att de märktes mer. Och i längden skulle få mig att se söt ut. Det var i alla fall vad mina vänner berättat för mig. Tydligen funkade det eftersom den ena mannen log stort åt mig. Mannen som log åt mig var nästan lika kort som jag men rätt smal och hade urholkade kinder. Han hade tunt brunt hår som låg rakt ner på huvudet. Mannen som hade tryckt min hand var nästan två meter lång. Var kraftig och hade nästan otroligt mycket muskler som man såg igenom hans tajta skjorta. Han hade svart fylligt hår som såg ut att ha alldeles för mycket hårgelé i.
Den långe mannen satte sig ner och den kortare gjorde detsamma. Jag följde deras exempel. De presenterade sig och jag fick reda på att den korte mannen hette Alden och att den långa hette Alan Wilson. De var bröder trots att de inte såg ett dugg ut som varandra.
”Ja, som du nog har förstått så vill vi veta hur du mår…” sa Alden vänligt.
”…Men efter din, vad ska man kalla det… éntre så vill vi ha lite av en förklaring också.” det gick inte att missta den hånfulla tonen i Alans röst. Jag låtsades se rädd ut. Detta gjorde att Alden såg strängt på sin bror och jag var tvungen att gömma ett léende.
”Du kan få ta den tid du behöver. Det är klart att vi måste veta vad som hände där, men du kan först få berätta hur du mår.” sa han med mild röst. Och jag log.
”Jag mår bara fint.” sa jag. Jag visste att Hermione säkert skulle vilja att jag hade småbarnsröst men där gick gränsen för min värdighet.
”Det var ju sk-” började Alden men Alan avbröt honom otåligt och sa.
”Okej, men förklara nu vad som hände där ute.” jag såg rädd ut igen och såg till att Alden gav honom en ogillande blick igen.
”För ett tag sen…” började jag. Just nu såg jag helt förtvivlad ut. Och Alden log uppmuntrande mot mig. ”Var jag ute i skogen,” improviserade jag. ”Jag tror att det var bara jag i alla fall.” sa jag. ”Jag var ute i skogen och något attackerade mig.” nu började jag ljuga på riktigt. ”Jag visste inte vad det var men på något sätt känns det som om jag tappade medvetandet. När jag ’vaknade’ var jag i en trädgård. Mina kläder var helt sönderrivna och jag hade ett bit-märke på min vänstra överarm." Jag drog upp en ärm och visade dem märket som nu inte syntes lika mycket som förut men som man fortfarande såg. "Jag visste inte vad det betydde men jag visste att jag var utmattad och jag kände att jag inte orkade bry mig om var jag var. Så jag somnade. Och när jag vaknade fick jag reda på att jag var varulv.” Där avslutade jag och väntade spänt på reaktionen.