Life - Lupple & Medi PRS

"Ah då förstår jag." Hon funderade en stund till.
"Sen är det en annan ört som får er galna." Hon såg på honom. Tvekade.
"Blodsörten. Den du fick i dig samma kväll som du attakerade mig."

(Minns inte om det var så men aja)

Han nickade sakta. "Bra Olivia." Berömde han för att sedan nicka. "Ja den får oss att tappa kontroll, att bli blodtörstiga." Sa han och såg ned mot hennes ärr och rörde dem försiktigt.

Olivia tog hans hand och höll den mot ärren.
"Känns de otäcka?" Frågade hon och såg på honom.
"Nu tarlar du sanningen. Inte för att du älskar mig. Sanningen. Jag måste höra den." Sa hon med låg stämma.

Han såg på henne och la huvudet lite på snedden. " För mig känns de jobbiga. Jag avskyr mig för att jag skadade dig. Du kunde ha dött." Viskade han. "Jag kommer nog aldrig släppa det. "Viskade han ärligt.

"Jag hatade dem så länge jag kunde minnas. De var gräsliga. Gjorde inte ont eftersom de är helade med magi. men eftersom jag fick gift i såren då det hände så kunde de inte gå bort." Hon såg sorgset på honom.
"Men då ska jag alltid bära tröjor så vi slipper se dem."

Han skakade på huvudet. Tog hennes händer. "Dölj dem inte. De är en del av dig. Och du ska inte hata dem. De gör dig unik. Att de plågar mig är en bra sak. Det får mig att minnas. Får mig att behålla kontrollen. När de kom som styrde oss, våra viljor var det lättare att motstå dem för jag minns smärtan av att skada dig." Förklarade han.

Tårarna rann nu ner längst hennes kinder och hon tog sig loss för att senare slänga sig i hans famn.
"Menar du de? Älskar du dem på mig eller är de jobbiga? Är de gräsliga att se på?" Hon var nu ett vrak och grät nu hejdlöst.

Han förstod inte hennes känslostorm. Han blev helt mållös en stund men tog emot henne och kramade om henne. "Jag älskar hela dig." Viskade han och kysste hennes ärr kärleksfullt.

"Men du sa nyss..." Hulkade hon och försökte få hans ansikte att se på hennes.
Efter en stund hade hon slutat att gråta och snyftade bara.
"Du anar inte hur illa det är att vara gravid. Tror det är värre för mig. Är varför så här känslosamma?"

Han höll henne tätt intill sig och smekte hennes rygg lugnande. " Det är okej. Dina hormoner är lite överallt just nu." Viskade han torkade hennes kinder torra.