Förändrad värld Lupple & Medi

Hon log och såg sedan mot klockan.
"Men ät dig inte mätt. Vi äter middag om några timmar"

Theodore tog apparaten och gick ner. Fann henne o köket och låtsades bli förvånad.
"Aurora. Har du fått det där?" Han såg på henne med ett leende.
"Är det gott?"

Aurora såg på honom med glada ögon. "Ja det har jag." Sa hon stolt. "Väldigt." Log hon lyckligt.

"Vad bra.. Jo jag ha en sak att berätta Aurora." Theodore satte sig och såg Maria slinka ut s¨de kunde prata ostört.
"Det är så att du har ett litet chip itt öra, alla från kliniken har det. Det är för att vi ska kunna se vart ni är." Han såg plågad ut och bet sig i läppen.
"Jag ill att Alexander ska ta bort en. Du kommer sövas och sen skär han ut den. Han kommer göra det så du inte har ont. Men det är bara om du vill det." Han visade maskinen och pekade.
"Ser du pricken? Det är du så den visar att jag är nära dig."

Aurora såg på honom, lyssnade. Hon tappade skeden och stirrade mot honom. Hon förstod inte alls vad han sa. Skära? Vem skulle skära i henne? Det var som om han pratade ett annat språk. Han försökte visa något men hon reste sig bara upp. "Nej nej nej." Sa hon upprört. "Inte skära." Sa hon med tårfyllda ögon och skyndade sig iväg. Hon hade ingenstans att ta vägen men hon sprang upp till sitt rum och försökte ställa för något tungt framför dörren.

Han suckade och såg plågat efter henne och fördömde Alexander. Han hade inte samma talets gåva. Snabbt gick han efter och knackade.
"Aurora... Kan du lyssna påog?" Sa han tyst

Hon backade livrädd ifrån dörren. La händerna för öronen och sjönk ihop intill hörnet. "Gå!" Skrek hon tillbaka. Varför skulle han skära i henne? Varför hade hon något i sitt öra? Hon försökte känna efter det men kände ingenting.

Han såg plågad ut och såg sedan ner
"Förlåt." Han försvann sedan ner och satte sig i köket. Argt slog han handen i bordet.
"FAN!"

Rafael lämnade Rhiannon och skyndade ned till sin bror. "Vad? Samla ihop dig broder." Viskade han varnande. De var enbart gäster.

Han såg på honom och reste sig.
"Hon är livrädd för mig. Alexander sa åt mig att tala med henne och jag gjorde det värre. Hur ska jag få det att bli bättre?" Sa han upprört.

"Hon kommer inte bli mindre rädd av att du tappar humöret." Sa han ärligt. "Vänta ut henne. Hon kommer komma ut från rummet. Förklara då bättre. Förklara att du vill att hon ska vara fri. Att det är en liten operation. Att du litar på henne." Föreslog han ömt.