Life - Lupple & Medi PRS

"Varför är sockerskålen på övervåningen?" sa hon och såg på honom. Men hon hittade dörren och öppnade den. Rummet var litet med fejkade sora svampar och blommor. Intill dörren stod det en annan dörr öppen och hon pekade mot en svamp.
"Är det här hon?" Hon såg över axeln.

Gabriel flinade lite. " Varför har du en fullmåne som tavla utanför min dörr? jag tror det är som minnesregler." Viskade han mjukt.

De alla flygande kom in i rummet och tjöt av lycka. "Du har hittat henne" Tjöt de tacksamt och attackerade Olivia med kramar och massa tacksägelser.

Hon såg på honom men skrattade sedan.
"Åh jag tänkte väl att det var så lätt. Hon flög säkert hit och somnade." Hon gav dem ett varmt leende.
"Så nästa gång om det händer igen. Kom genom portalen bara.." Sa hon och nickade men såg mot dörren.
"Jag kanske ska tala med kungen?"

"Självklart, följ oss." Sa de och ledde vägen mot portalen och en av dem bar den sovande flickan i famnen. Gabriel stod kvar med ett brett leende på läpparna. Olivia var helt fantastisk. Och hon skulle bli den bästa mamman. Han tog sig ur rummet och försökte att hålla glädjen i schack. Försökte hålla sin kärlek till henne i schack. En del av honom ville bara springa efter till deras land och kyssa henne men han kunde inte det så istället gick han runt i huset med det största leendet på läpparna och väntade.

2Vaktar du huset?" Hon gav Gabriel en kyss innan hon klev genom portalen och hon möttes av höstfärger.
"Det är så magiskt här." Sa hon och harklade sig.
"Under vintern om inte era hem kan hålla er så kan ni bo i rimmet. Ni ser väldigt kalla ut. Om jag förolämpade er så ber jag om ursäkt. Jag är som sagt ny fortfarande..."

En av dem flög upp till hennes öra. "Vi håller på att förbereda inför vinter. Vi bygger in oss och går i ide. Men om det ska ändras får du tala med kungen." Viskade hon och ledde vägen men de hann inte långt innan kungen mötte dem. "Åh Oliva. Ärad vare du." Utbrast han och bugade sig. "Tack." Sa han ömt och log stort. "Kan jag bjuda på något?" Frågade han.

"Men då är det ingen fara. Då klarar ni det." Hon såg på dem med ett leende och vände sig mot kungen.
"Åh era nektar är de bästa." Hon såg på honom.
"Jag är så glad att vi hittade er dotter. Brukar hon hamna på villovägar såhär?" Hon såg sig om.
"Och vilken tur att vi fann henne så relativt snabbt."

Kungen nickade sakta. "Hon är vandrande själ på nätterna." Viskade han sorgset. " Jag vet inte hur vi ska hjälpa henne. Hon kan hamna på farliga platser." Viskade han oroligt. "Låt oss gå in i salen och äta lite." log han.

Hon såg oroad ut och lade huvudet på sned.
2Om det finns något jag kan göra skulle jag hjälpa.." Hon gick efter och drog efter andan.
2Jag vill inte vara den som låter sträng. men vad sägs som vi har henne här under kvällarna? Vi låser båda dörrarna plus fönstret?" Hon slog sig ner på en gigantisk svamp och log svagt.
"Det är ett förslag så får hon komma hem på morgonen.."

Kungen såg på henne med en lycklig blick. "Det vore underbart. Vi kan inte låsa våra dörrar. Men hos er. Det vore tryggast." Viskade han och tog hennes händer. "Skulle du ställa upp?" Viskade han.