When the sun rise [Sv]

lillalollo: Kommer du att fortsätta skriva på den här? Jag skulle såklart jättegärna vilja ha en fortsättning, men först skulle det vara bra att veta om den blir nån. ^^

Hej allesammans! Jag är verkligen ledsen för att jag inte varit inne på typ ett år. Jag har haft så otroligt mycket som har hänt i mitt liv och jag har verkligen inte haft tid med att vara inne på datorn eller skriva fanfictions eller någonting. Det känns hemskt!
Men jag undrar, om jag skulle fortsätta skriva. Skulle ni fortsätta läsa? Skulle vara tacksam för svar!

Hoppas att ni alla mår bra.

Jag skulle absolut (!!!!!!!!!!!!!) fortsätta läsa Den första var en av de första ff'arna jag läste och fortfarande en av mina absoluta favoriter ♥

Så, I'm back! Hoppas att ni fortfarande vill läsa! Skulle betyda mycket.
__________________________________________

Kapitel 42 –
Fred Weasley

Jag gick åter igenom de välbekanta korridorerna. Eftersom att Roses läge var under kontroll så var vi alla tvungna att ”återgå till våra studier”, som Hermione uttryckte det. Jag hade egentligen inget emot detta. Det betydde ju bara att jag var tillbaka hos Hanna.
"Hej Fred. Hur mår Rose?" Hanna i egen hög person stod framför mig. Hon log frågande sitt perfekta leende.
"Hon mår bättre, tack och lov. Men hon är nog inte tillbaka än på några dagar" svarade jag. Hanna såg uppriktigt lättad ut. Hon kröp upp i soffan framför brasan med mig. Folk stirrade konstigt på oss, men jag kunde inte bry mig mindre. Jag studerade de dansande lågorna i brasan. De fyllde hela rummet med värme och lugn.
"Hur är det med dig då?" Flickvännens fråga fick mig att haja till.
"Bra. Varför skulle det inte vara det?" Jag svarade snabbt. Kanske lite för snabbt. Hon såg upp på mig. Studerade mitt ansiktsuttryck. Jag fick känslan av att någon annan också studerade mig. Min blick gled ut över rummet och mycket riktigt. Albus log lätt där han satt i sitt hörn tillsammans med en annan kille från tredje årskursen. Jag log tillbaka och ryckte på axlarna innan min koncentration åter var tillbaka hos Hanna.
"Det är något. Eller hur? Du ser trött ut", sa hon försiktigt.
"Undrar varför", svarade jag ironiskt. Läxorna blev bara fler och fler, särskilt som jag varit borta från skolan i några dagar. Men för att vara helt ärlig var det inte därför som jag var trött. Konstigt nog var jag faktiskt ikapp med alla mina läxor. Jag jobbade med dem hela nätterna. Timme ut och timme in. Ville inte sova. Så fort jag somnade så hemsöktes jag av bilder. Bilder från förr.

Fred och George tillsammans i skämtbutiken. De skrattade, skämtade, flirtade med tjejer. De var lyckliga. Men deras skratt blev ihåliga. Det hemska lätet ekade mellan väggarna. Eller var det väggar?
Runt om var det mörkt som natten. Det var natt. Ett skrik av smärta och George dök upp han blödde ur örat, medvetslös och likblek.
George låg på soffan, han rörde inte en min. In genom dörren kom Fred. När han såg sin bror blev han lika blek som tvillingen.
"Är du okej, Georgie?"
Allt var stilla, men luften låg tung och inget ljud hördes. Det var dags. Dags för den stora striden. Och där, där syntes två identiska ansikten. Samma röda hår, samma fräknar, samma rädda uttryck. Orden ekade. Ekade. Ekade.
"Är du okej, Freddie?"

Jag såg bort mot fönstret. Ville inte möta Hannas blick. Inte just nu.
"Fred?" Hennes lena stämma. Hon drog sin hand över min kind. Som om hon förstod. Självklart förstod hon inte.
"Är du okej, Freddie?" Allt ekade. Det ekade mellan väggarna. Jag märkte att jag blev stel. Jag märkte att jag oförsiktigt föste bort hennes hand.
"Vad sa du?" Det var inte meningen att låta så arg. Det sista jag ville var att såra henne. Ändå visste jag att det var precis vad jag hade gjort. Hon såg ledsen ut. Besviken.
"Säg aldrig så igen. Kalla mig aldrig det igen." Jag reste mig upp. I ögonvrån såg jag att Albus också reste sig, men jag brydde mig inte. Jag försvann ut ur porträtthålet. Skyndade bort. Ville skaka av mig dem. Ville skaka av mig minnena. Minnen som inte ens var mina.

Jag tänker fortsätta läsa, absolut!
Jag älskar kapitlen med Fred, eftersom Fred och George är mina favoritkaraktärer och det är riktigt spännande hur du kopplar ihop Georges son med hans tvilling.
Jag väntar med spänning på mer. Jag är glad att du är tillbaka.

Åh, jag älskar det du skriver. Du skriver så himla bra och fint ♥

Helt underbart!

Hoppas att ni har det bra allesammans!
_____________________________________________


Kapitel 43 –
Rose Weasley

"Snälla! Snälla! Snälla!", bad jag. Botaren såg tvekande ut. -
"Ja… Du verkar ju må ganska bra…" Hans onormalt små ögon studerade mig noga. Jag försökte se så pigg ut som möjligt. Jag ville verkligen tillbaka till skolan, trots att det egentligen var några dagar kvar tills påsklovet och det var tänkt att jag skulle vila till dess. Leende tänkte jag på min sköna himmelssäng uppe i Gryffindortornet. Det var annat än de hårda sängarna här.
"Okej. Du kan bli utskriven, men du måste ta det lugnt och inte stressar. Kan du lova mig att du är försiktig och aktar dig för stress av något slag?" Jag nickade ivrigt.
"Jag lovar."
"Bra. Jag informerar dina föräldrar. Vänta här tills de kommer, miss Weasley?" Ytterligare en nick. Botaren verkade nöjd, och försvann ut ur rummet. Jag var åter ensam. Jag kröp ihop under täcket. Burrade in mig. Det var därför jag ville tillbaka till Hogwarts. Till Albus och alla mina andra vänner… Och till Scorpius. För så fort jag var ensam så grabbade rädslan tag i mig. Jag kunde fortfarande känna deras slag mot min mage och rygg. Skulle känslan någonsin ebba bort?

Jag log glatt för mig själv när jag gick in genom de välbekanta portarna. Det var inte så mycket folk i korridorerna. Halvspringande svängde jag runt ett hörn och krockade med någon. Min väska for av och allt innehåll slogs ut på golvet. Jag började ta upp dem.
"Förlåt!" Personen som jag krockat med räckte mig en bok som farit iväg.
"Jag måste säga detsamma", svarade jag ursäktande och tog emot boken. Jag tittade upp, och rakt in i de där mörka, vackra ögonen. De var så otroligt förtrollande. Varför var just de ögonen så förtrollande? Vad var det med mig?
"Scorpius." Jag försökte att uppträda som om scenariot i skogen för några veckor sedan aldrig hänt. Han log snett mot mig.
"Rose." Jag kunde inte låta bli att le tillbaka. Det gick inte att hjälpa hans leende smittade liksom av sig. Så insåg jag vad jag höll på med.
"Ähum… Jag måste gå", sa jag och började gå, men så kom jag på en sak.
"Du Scorpius-" Jag vände mig om, men han var borta. Förbryllad gick jag upp mot Gryffindortornet. När porträttet slog upp möttes jag av Albus.
"Rosie! Vad gör du här redan?"
"Besviken över att se mig?", frågade jag. Han skrattade och jag kramade om honom.
"Vad händer?" Jag insåg att Albus var ofokuserad och hela tiden tittade mot porträtthålet.
"Det är Fred", svarade han dröjande. Jag bet mig i läppen.
"Vad har hänt?"

Fantastiskt bra skrivet! ♥

Superbra! Som alltid, vill säga.
Jag ser fram emot fortsättningen!