Sorgens tider [SV]

meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer

Super Emma ♥

Jag är hemskt hemskt ledsen! Jag tänkte skriva ett nytt kapitel, men inser i detta ögonblick att jag är för nedstämd och uppriven av händelser. Men jag kan nästan lova att jag ska skriva ett imorgon

Emma(du heter det va..?). Mår du inte bra eller inte har lust eller ork till att skriva ett nytt kapitel, så är det okej.
Känn ingen press, skriv när du mår bättre och har lust.

Om du behöver någon att prata med, finns jag här. ♥

Du behöver verkligen inte tvinga di själv att skriva! Om du inte mår bra o inte orkar så ta den tid du behöver ♥ vi kan vänta hoppas det känns bättre snart Emma ♥

Skriv när du orkar. Vi kan vänta!

självklart ska du inte behöva pressa dig själv, vi kan vänta! ♥

Ta det lungt Emma ♥ blev lite nyfiken på vad som hänt kan ske du kan skicka en uggla till din kusin va? C:

Tack allihopa för era kommentarer och erat tålamod, means alot to me ♥
________________
Kapitel 72 - George Weasley

Jag slog upp ögonen på min mamma Mollys gormande order utanför dörren. Trots det ville jag hellre sova längre, eller kanske för alltid? Med tankarna bortströvande åt Rumänien ställde jag mig upp, och i samma ögonblick jag rätade mig upp, fick jag ont i huvudet.
Jag tog mig ner till köket och fick en påminnelse om att det idag var julafton, då jag hörde Celestina Warbecks förskräckliga röst på radion.
"Ysch! Stäng av det, stäng av det" klagade Fleur högljutt, och jag höll med henne. Jag stängde av radion, och fick en tacksam blick ifrån Fleur. Jag satte mig ner med en suck på min gamla vanliga plats. Det var så tomt, för det fanns ju inga skämt i luften, inte mindre några fyverkerier. Jag kände att någon, eller några, kollade på mig men jag orkade inte vrida mitt huvud, som värkte något förfärligt. Det tankarna koncentrerade sig på var Freds grav. Jag var tvungen att hälsa på den, berätta för honom vad som hänt. Men jag vågade inte, tänk om Angelina var där? Jag hade inte besökt graven sen den dagen då hon hade kysst mig, och jag hade puttat henne ifrån mig.
"God jul George!" hörde jag Hermione säga väldigt muntert.
"God jul" mumlade jag, en aning dystert.
"Du tänker på honom, va?" frågade hon, och jag nickade. Jag suckade en gång till. En stol brevid mig drogs ut, och Hermione satte sig på den. Det var Freds plats hon satt på. Hennes ansikte var medlidsamt. "Han är alltid med dig, vart du än går, George. Han finns härinne hos oss alla" viskade hon fram, och hennes hand lades emot där hennes hjärta fanns. Svagt log jag emot henne, och hon besvarade med ett leende. Men ett babyskrik fick oss båda att hoppa till, och i dörröppningen såg man Ron, stå och hålla på lilla Victoire. I det ögonblicket lämnade Hermione mig ensam med mina tankar igen. Jag reste mig upp och gick igenom huset, för att se om någon kunde följa med mig till kyrkogården. Percy kanske? Men jag hittade honom ingenstans, inte ens på hans rum.
"Mamma, var är Percy?" frågade jag henne tillslut.
"Han är hos någon tjej som heter Audrey, någon kompis till Penelope tror jag" svarade mamma, frånvarande då hon lagade mat. Jaha, han var inte här, Charlie och Bill kanske? Men dom var tydligen inte heller hemma, för enligt Fleur var de ute och gick en sväng in till byn. Jag ville inte åka dit med varken Harry eller Hermione. Ron var säkert fullt upptagen med att öppna presenter ifrån alla håll och kanter. Men så gott som jag visste och sett hade jag inte fått några ifrån mina kompisar, fast jag hade i alla fall skickat till dom.
"Jag följer gärna med till graven" hörde jag Ronalds röst bakom mig. "Bara du och jag, två Weasley bröder som hälsar på en annan Weasley bror" Jag såg på Ron, hans ansikte var sorgset. Han hade säkert inte besökt graven på länge, och inte heller tillåtit sig själv att visa hur sorgsen han var inför de andra som allihopa hade blivit på bättre humör efter alla tårar.

Vi satt och grät tillsammans vid graven när tjejen kom emot mig, Angelina.
"George, jag vill förklara" sa hon till mig. Jag såg upp på henne, och såg sedan på Ron vars ansiktsuttryck var helt oförstående. "Kan vi prata i enrum?" frågade hon sedan. Jag skakade på huvudet.
"Du kan lika gärna förklara här och nu, även inför Ron" var min invändning. En låg suck hördes ifrån Angelina innan hon öppnade munnen för att säga något, men jag fick vänta ett tag innan hon fick ett ljud ifrån sig.
"Okej, alltså jag tror att jag aldrig gillade Fred, att det egentligen var dig hela tiden. Att jag bara intalade mig att det var Fred jag kände så för" sa hon svagt, och jag kände hur ilskan bubblade upp inom mig. Var detta hennes svar? Var detta hennes usla svar?
"Hur i hela friden kan du bara säga så? Här vid Freds grav dessutom?!" det var Ronalds röst som hann före mig.
"Tror du verkligen att jag skulle bli ihop med min brors ex-flickvän? Speciellt inte min tvillingbrors ex-flickvän, och absolut inte en död tvillingbrors ex-flickvän" var det enda jag fick fram innan Angelina vände på klacken och gick därifrån, med huvudet i händerna och även när hon kommit långt bort ifrån mig och Ron, kunde jag fortfarande höra hennes snyftningar.

Jättebra!!! ♥
Du får mig att gråta med varje kapitel med dina fina ord