prs yehet & kkaebsong

Joshua öppnar munnen, bara för att stänga den tvärt igen. Det hade inte alls varit meningen att få det att se ut som att han ville få av bandaget.
"Förlåt, jag gillar bara att pilla på saker lite hur som, du behöver inte.." När han sedan hör hur obehagligt det är med bandaget på skakar sextonåringen lätt på huvudet. "Varför behöver du ha på dig den överhuvudtaget?"

”Kommer du ihåg när madam Pomfrey stack in en gigantisk nål mellan mina revben?” Frågade Zihao och lyckades slutligen få loss det nedrans bandaget. ”Och ärret är så jävla fult att det kan vara skönt att slippa se på det hela tiden”, avslutade han och slängde det åt sidan. Han fingrade lite på revbenen där de djupa skårorna efter tänderna fortfarande tydligt syntes. Det var verkligen fult, han hatade det med hela sitt hjärta.

Ögonen följer Zihaos händer när de tar bort bandaget, nickar lätt åt den andres ord.
"Juste.." Säger Joshua tyst, det är svårt att glömma hur de suttit för två dagar sedan, medan madam Pomfrey höll i sprutan sjuttonåringen föraktar. Joshua böjer ner sig en aning, låter fingrarna försiktigt stryka över ärret. "Känns det bättre?" Frågar han, att gå runt med bandage är aldrig särskilt trevligt. I tystnad låter han sina läppar komma i kontakt med det djupa såret, lämnar små, varma pussar över det. Sextonåringen kan mycket väl tänka sig att Zihao avskyr såret, men Joshua hoppas att den äldre förstår att det absolut inte spelar någon roll.

De vassa tänderna började genast gnaga i läpparna på Zihao när Joshuas läppar strök över ärren. Det kittlades, extremt mycket. Samtidigt uppskattade han det och kunde därför inte tillåta sig själv att börja fnittra hysteriskt.
”Mycket bättre”, sade han och kunde slutligen inte hålla fnissandet inne längre. Han skakade på huvudet med ett varmt leende på läpparna, placerade fingrarna under sextonåringens haka. ”Men det kittlas något förfärligt”, tillade han och vinklade upp den andres ansikte. ”Så jag tycker att vi håller oss här uppe.” Den fria handen cirklade några gånger runt Zihaos ansikte, för att förtydliga vad han menade.

Läpparna spricker upp i ett leende när Joshua hör den äldre fnissa till, att höra honom genuint skratta gör honom glad. Ögonen fångas upp i den andres när Zihao vinklar upp hans huvud med handen, och långsamt flyttar sig sextonåringen längre upp.
"Visst visst," säger Joshua, låter sina händer finna den andres nacke på nytt innan han lämnar små pussar över den äldres ansikte, och tillslut en lite längre kyss på munnen.

Även om sextonåringen lämnat hans ärr ifred, kittlades de små pussarna över ansiktet lik förbannat också. Zihao blev däremot mer än tillfredsställd när Joshuas läppar äntligen pressades mot hans egna. Varje gång deras läppar möttes, bubblade värmen upp inom sjuttonåringen. De svala händerna gled långsamt upp mot den andres axlar, som i trans. Han slöt ögonen och lät kyssen bli djupare och mer intensiv med tiden. Det var den bästa känslan i hela världen, trots det faktum att han nästan brann upp på insidan av upphetsning.

Fingrarna rör sig försiktigt över lockarna bakom den äldres nacke. Med slutna ögon låter sextonåringen kyssen bli allt mer intensiv, kanske det inte var det bästa stället att fortsätta på. Med tanke på att Joshuas vänner ligger bara några meter ifrån dem sovandes. Men han är fri från tankar, det bekymrar honom inte och tillåter honom att endast ta in hur Zihaos läppar känns mot sina egna.

Inuti Zihaos huvud hade tankarna börjat lägga sig tillrätta där de inte kunde komma åt att störa honom. Allt han kunde tänka på var hur mycket han ville ha Joshua. Självbehärskningen hade gått upp i rök, så pass att han inte ens märke när benen i fingrarna började knäckas. De mer kloliknande naglarna grävde sig längre och längre ner i sextonåringens skinn, utan att han själv lade märke till det. Sjuttonåringens läppar rörde sig i sin tur, långsamt bort från den andres, ner mot halsen där han drog tungan utmed den porslinsfärgade huden.

Det tar en stund för Joshua att inse vad det är som händer vid ryggen, alldeles för upptagen med känslan av den andre intill sig. Det är endast när huden spricker som sextonåringen inser de klo liknande naglarna. Från vad han ser har Zihao inte lagt märke till det. Försiktigt lägger han sin hand vid den andre elevens, och försöket få bort den från sitt grepp medan såren svider.
"Zihao.." viskar Joshua, som egentligen inte vill sluta när han känner tungan mot sin nacke.

Joshuas röst var avlägsen, som om Zihao hade en massa bomull i öronen. Sakta men säkert började han däremot komma tillbaka till verkligheten och de gigantiska pupillerna smalnade till dess ursprungliga storlek. Varför drog sextonåringen i hans händer egentligen? Han fick det inte att gå ihop, dum som han var.
”Vad?” Frågade han ovetande och såg extremt oskyldig ut.