Prs med Wolf

Adam fnös kyligt.
"Du tror du känner henne så bra alltså?" Adam hånlog, "Har du någonsin frågat henne om hennes förflutna? Hur hon var och vad hon gillade att göra? Eller hur många hon har dödat?"
Adam skakade på huvudet.
"Du hade inte stått här om du visste" han flyttade svärdet från Aimils hals till hennes hjärta, "Och när vi ändå talar om syskon, hur mår din bror nu för tiden? Är han död än?"
Så ljöd Rascals ylande över slottet och skogen. Adam såg något förvånad ut.
"Jag trodde han sprang in i slottet?"

Vagn såg inte glad ut åt Rascals ylande.
"Toppen...nu vet alla på slottet var vi är..."
Men han verkade egentligen inte bry sig så mycket utan satte sig istället ner bredvid Anaid. Han kände på hennes panna och tog hennes mycket svaga puls.
"Anaid? Är du vid medvetande?" frågade han.
Anaid hade klarnat till under färden från blodsrummet till gläntan men smärtan i underarmarna var så påtaglig att hon knappt kunde tänka. Långsamt vände hon sitt ansikte mot Vagn och såg med en plågad blick på honom.
"...Tänker du...döda mig?..." frågade hon med en hes röst, inte högre än en viskning.

Aimil härmade Adams fnysning.
"Hon har berättat. Det förändrar inget", svarade hon utan att röra en min. Hon sade inget när han nämnde Sham, men lät tungan glida över huggtänderna.
Hon skulle just göra ett försök att fly när Rascals ylande avbröt henne. Hon stannade upp och lyfte på huvudet. Det lät som om det kom inifrån skogen. Hon log och knyckte på nacken åt Adam.
"Verkar som om han lyckades. Eftersom han ropar efter mig är det troligt att Anaid är skadad", Aimil gjorde en ansats att vända sig om, "Så du gör bäst i att låta mig gå."

Rascal frustade åt Vagn och lunkade fram till Anaids andra sida. Han tryckte nosen mot hennes handflata. Den var kall och svettig till följd av oavbruten smärta.
Han sjönk ned på marken och lade sitt stora huvud i hennes knä. När Anaid kvicknade till och viskade sin fråga till Vagn sneglade Rascal på hans ansikte, beredd att anfalla vid minsta tecken på tvekan.

Adam skakade på huvudet.
"Jag tror dig inte, men du får fråga henne själv, om Anaid inte vill säga är det hennes sak..." han gjorde en liten paus, "Men jag förstår henne...till och med jag tyckte att hennes metoder var lite...grova"
Adam tvekade med att släppa Aimil.
"Om du ljuger, låter bli att hjälpa eller skadar min syster, svär jag på att jag ska slita ut ditt hjärta med mina bara händer"
Sedan tog han ett par steg bakåt, fortfarande med svärdet riktat mot Aimil.
"Spring byracka, jag följer efter dig"

Vagn såg uppriktigt sagt ledsen ut av Anaids fråga. Han tittade på henne med besvikelse och lite förolämpning i ögonen.
"Har du verkligen så låga tankar om mig lillasyster?"
Anaid svarade inte utan stirrade bara tyst på sin brors ansikte.
Vagn suckade tungt.
"Nej, jag skulle aldrig, någonsinn döda dig Anaid, aldrig"
Anaid såg osäker ut.
"Sommarslottet?.." viskade hon.
Vagn skakade på huvudet.
"Jag förklarar när vi har tid och du är bättre"
Anaid ville egentligen inte vänta med förklaringen men hade inte ork att protestera. Hon såg ner på vargen i sitt knä och lyckades få fram ett litet, svagt leende, men orkade inte säga något eller smeka hans päls som hon hade velat.

"Jag kan säga det samma till dig", varnade Aimil och slog undan svärdet. Hon svängde runt så att håret flög och kastade sig in i förvandlingen. Hon visste mycket väl att Adam aldrig skulle kunna hänga med, han hade haft en mycket liten chans när hon var mänsklig och som varg var den obefintlig.
Aimil snärtade till med svansen och rivstartade. Inom några sekunder hade hon lämnat Adam långt bakom sig. Hon tänkte inte ge honom äran att springa vid hennes sida, han kunde följa hennes spår i dammet.
När hon nådde skogen dök hon in i undervegetationen och smög sig vidare, risken fanns att de var bevakade. När hon fick syn på dem var hon nära att flyga på Vagn, innan hon kom ihåg vad Adam sagt. Vagn var inte längre ett hot, åtminstone inte för tillfället.
Hon reste sig i människoform och närmade sig ljudlöst. Hon var bakom Vagns rygg, så bara Anaid och Rascal kunde se henne. När hon fick syn på Anaids armar stannade hon upp.
"Vem har gjort så mot dig?" sade hon lågt och grävde i sin väska efter läkeväxter.

"...Aimil..." andades Anaid när hon såg den svarta vargen mellan träden. Hon kunde inte svara på frågan utan skakade bara långsamt en gång på huvudet.
Vagn snurrade runt och reste på sig så fort han märkte att Aimil kommit in i gläntan.
Han granskade henne noga innan han yttrade sig.
"De säger att du är en läkare?" det lät mer som en fråga än ett påstående, "Kan du hjälpa min syster?"
Rösten han använde lät helt annorlunda än tidigare. Den var mycket mjukare och för tillfället orolig. Anaid kunde inte minnas att han använt den sedan hon var liten.

"Det kan man säga", svarade Aimil vagt och satte sig på knä framför Anaid för att studera hennes sår. De var svarta i kanterna och djupa, plus att smutsen i dem kunde orsaka livshotande infektioner. Aimil knorrade omedvetet medan hon inspekterade Anaids armar.
"Rascal, hämta vatten", sade hon bestämt och drog upp några växter som hon smulade mellan händerna. Rascal reste sig upp och travade iväg. När han var borta lutade Aimil sig tillbaka och suckade.
"Din bror är på väg hit, det skulle hjälpa om du pratade med honom", sade hon lågt till Vagn utan att titta på honom. "Lugna honom."
Rascal återvände snart i ursprungsform och bärandes på ett blad med vatten. Han ställde ned det intill Aimil som beordrade honom att tvätta Anaids sår. Rascal gjorde som han blev tillsagd och rengjorde noggrant hennes armar tills allt blod var borta. Aimil nickade nöjt och spottade på växtstoftet i hennes händer. Utan ett ord började hon gnugga det till en salva som hon smetade ut över såren. När hon var klar skar hon av en bit av sin kjol och band om Anaids armar.

När Aimil talade om att Adam var påväg och att Vagn skulle lugna honom suckade han igen och skakade på huvudet.
"Vad har han gjort den här gången då?" frågan verkade mer vara ställd till honom själv än Aimil.
Vagn förblev ståendes och bevakade med oroligt rynkad panna sin lillasysters behandling på avstånd.
Anaid kved så fort Aimil och Rascal rörde vid hennes armar. När de rengjorde, smorde in salva och förband hennes sår kunde hon knappt sitta stilla. Då Aimil smetade på läkemedlet på hennes sår höll Anaid på att sparka till henne av ren reflex.
Processen gjorde så fruktansvärt ont att hon vid ett tillfälle svimmade i några sekunder, men när det var klart kändes det bättre och hon kunde tänka och tala klarare.

"Då var det klart", konstaterade Aimil och torkade av sina händer mot kjolen. Hon reste sig upp och gick bort till Vagn.
"Tack för att du hjälpte oss, eller inte dödade oss kanske är mer rätt", sade hon och sneglade upp på hans ansikte. Det var svårt att avgöra vad han tänkte och hon var orolig för vad som skulle ske när Adam väl dök upp.

Rascal satte sig återigen vid Anaids sida och synade oroligt hennes ansikte.
"Är du okej?" frågade han mjukt och snuddade lätt vid hennes ben, osäker på hur nära hon ville ha honom.

Eftersom Anaid nu var klarare i huvudet började mängder med frågor och tankar dyka upp. Vad hade hänt sedan hon svimmat och förts bort från sommarslottet? Hur lång tid hade gått sedan hon tuppat av? Var var de andra? Norman, Astrid, Minosa och Sham? Var de alla okej? Sammarbetade Adam och Vagn -eller bara Vagn- med Rascal och Aimil? Vad var det som försegick egentligen?
Anaid skakade på huvudet åt Rascals fråga.
"Det är ingen fara" hon försökte ta hans hand men det var en alldeles för smärtsam handling. Istället krokade hon ihop deras lillfingrar.

Vagn hade återfått sin stela min och spikraka hållning igen när Aimil kom fram till honom. Han såg på henne utan att visa några tecken på varken hat eller tacksamhet. Efter ett par sekunder av spänd tystnad nickade han och sade;
"Jag hjälper min syster, om hennes överlevnad och välmån hänger på eran är det priset jag får betala"
Anaid andades ut. Hon hade varit orolig att Vagn skulle attackera Aimil och Rascal när de hjälpt henne.
Vagn tog ett steg åt sidan från Aimil och granskade med rynkad panna sin lillasyster.
"Anaid?" sade han, "Vad i hela fridens namn har du på dig för något?"
Aniad såg förvånat ner på sina kläder. Hamnskiftarklänningen från samma dag som attacken mot varglägret var väldigt trasig överallt och indränkt i både blod och smuts.
Anaid tittade upp med ett osäkert grin på sin bror.
Vagn suckade.
"Jag skickar Claude eller Jane med en ny så fort jag kommer tillbaka till slottet..."

Rascal smekte deras sammankopplade fingrar med sin andra hand och log. Allt kändes så mycket bättre när han visste att Anaid var säker. Han skämdes fortfarande över att ha låtit henne tillfångatas, även om det inte funnits något han kunnat göra.

Aimil hade antagit en surmulen min efter att ha lyssnat på Vagns ord. Han hade fått det att låta som om det var hamnskiftarnas fel att Anaid rymt från första början. Hon tänkte ut ett svar under tiden som han pratade med Anaid om hennes lånade klänning. När han var klar tog Aimil till orda.
"Ta och lyssna nu Herr hög och mäktig, du bör visa stor tacksamhet till oss. Vi tog hand om din syster, helade henne, matade henne, allt medan du och din bror gjorde ert allra bästa till att fånga henne", hon gjorde en kort paus för att hämta andan, "Ni anföll vårt hem, slaktade våra vänner och försökte döda oss och du tror att vi är skurkarna? Den enda anledningen till att jag inte dödar dig på fläcken är för att din syster av någon oförklarlig anledning fortfarande älskar dig." Aimil sträckte stolt på sig och vände Vagn ryggen.
"Glöm att jag tackade dig, du är den enda som bör tacka", sade hon föraktfullt och lämnade gläntan utan att vänta på svar. Hon klarade inte av att vistas en sekund längre i hans sällskap.

När hon var borta skrattade Rascal nervöst till. Hennes utbrott hade skrämt honom lika mycket som det hade om det varit riktat mot honom i stället för Vagn. Han förstod hur hon kände, han kände likadant, men han skulle inte ha sagt det högt. Han hade inte den stolthet som Aimil så ofta visade prov på.