Flygande giraffer!

"Låt dem vara, jag har ingen användning för dem längre" sa Rachel och log svagt. Hon hade mat så det räckte i slottet nu. Hon tog sig ut och tog sig upp på Artemis och började sakta rida.

De tog sig fram genom skogen och David kände sig ganska så lugn och lycklig där han red. Han såg fortfarande mager och tärd ut, men han var lyckligare.

Rachel var mycket lyckligare då hon var med David, hon var inte ensam och hon hade någon hon älskade. TIllslut kom de tillbaka till slottet och hon hoppade av och en stalldräng kom och tog Artemis. Rachel synade honom och stelnade plötsligt till, det var Martin, hon kände väl igen honom då han varit bland de sista personerna hon sett innan hon åkt ner i vattnet, han hade flinat och skrattat åt henne. Hon såg med hat upp på honom och gick snabbt förbi.

David såg på mannen och gav honom Herkules. Han visste vem han var men inte det som fanns mellan Rachel och Martin.
Tyst kommer han ikapp henne.
"Vad är det?" frågade han oroligt åt hennes ilska.

Rachel väntade tills de kommit en bra bit ifrån Martin och vände sig mot David. "Vad det är?! Han försökte ge sig på mig jämt här förut och han hjälpte till att släppa ut mig härifrån och kasta ner mig i sjön! Han skrattade åt mig, och flinade åt att jag skulle dö!". Hon drog häftigt efter andan. Hon hatade honom, han hade till och med gett sig på henne då de varit barn även om det varit med slag då.

"Åh" sa David dumt och la en skyddande arm om henne.
"Det var han ja." sa han med rynkad panna undrandes vad de skulle göra åt problemet. Det vore synd att ha honom här, men samtidigt hade han barn och en kvinna att försörja så David ville inte sparka dem så de hamnade på fattighuset.

Rachel lutade sig mot honom och suckade djupt. "Jag hatar honom, jag vill aldrig se honom mer men jag vill inte förstöra hans liv heller". Hon ville bara få bort honom.
Hon gick in tillslut och tryckte sina saker mot sig.

"Jag kan se vad jag kan göra, kanske städsla hans familj samt honom på ett annat gods. Det är egentligen inte Martin som oroar mig, han är lat och super. Men han har tio små och hans fru väntar det elfte, det vore det bästa om hon slapp honom." sa han bedrövat och drog handen över ansiktet i en suck.

Rachel nickade sakta och tog sig till sitt rum som nu var städat och iordningjort. Hon la sakerna på på sängen innan hon kom ut till David. "Prata med hans fru om vad hon tycker". Hon ville bara få bort honom.

"Jag vet vad hon tycker. Men vi kan inte göra något, de är lagligen gifta och han är i sin fulla rätt att göra vad han vill med henne. Det är hemskt men lagen och kyrkan säger så." sa David och suckade tungt.