The rich man's daughter(PRS)

"Mona" kved Hilde svagt och höll om hennes hand och hennes ögon uttryckte skräck. Smärtan hade fått henne att vakna till och hon ville inte dö, men hon var rejält försvagad och orkade inte.

Mona kramade om hennes hand. "Jag lovar, att så fort det här är över ska jag lära dig att läsa, skriva och räkna. Du ska få utbildning och jag ska göra allt jag kan för dig, överlev bara" bad hon och läkarna gjorde sitt. Ett tag senare, det kändes nästan som en evighet så hördes barnskrik och läkarna slappnade av lite även om det var faror än.
Mona skulle precis säga något till Hilde då en hand tog tag om hennes fläta och drog henne bakåt och ut ur rummet. John. Han var röd i ansiktet av ilska och i sin andra hand höll han asken med örter. "Vad ska det här betyda?" spottade han fram och Mona kröp ihop inför hans ilska. Han hade upptäckt hennes örter.
John höjde handen och gav henne en örfil. "Slampa! Det är därför jag inte får några barn!". Han slog henne igen, och igen och igen. Tillslut kände Mona knappt något.

Hilde var borta i smärtor, märkte inte att Mona försvann. Hon hörde barnaskrik men orkade inte bry sig, inte än.

"En man ska värna sin hustru." hörs en myndig stämma det var Lance och ställer sig mellan dem och nu var han den adelsman han var född till.
"Slår du mig, står du tillsvars för min far greve Lilliehöök." sa han argt.

Mona andades darrigt då John slutade för att Lance ställt sig imellan dem. Hennes läpp var sprucken och den blödde. Hon öppnade sakta ögonen och såg på det hela.
John såg förvånat på Lance, att någon vågat sätta sig upp mot honom. "Lilliehöök?" upprepade han sedan, han visste mycket väl vem det var och ilsknade snabbt till igen. "Ut ur vägen då så slår jag inte dig, det är slampan jag vill åt". Han såg argt på Mona som sjönk ner på golvet, hon trodde han skulle slå ihjäl henne nästna.

"Du slår henne inte, då får du ta dig förbi mig först. Men ger sig inte på kvinnor." sa han och tryckte John upp mot väggen.
"Det är din fru du talar om, inte en slampa. Nu har du kommit på hennes hemlighet, nu kan du få barn, var nöjd med det." sa han och släppte honom.
"Det är bara fördelar, du vet hur kvinnor är de styrs av sina lustar och känslor." sa han med ett annat tonfall och blickade förtroligt åt John. Han lurades än en gång men såg på Mona så hon förstod att han inte menade det.

John såg på honom och flämtade till av förvåning då han trycktes upp mot väggen. "Jag gör vad jag vill mot henne" morrade han ilsket och försökte ta sig loss. Men sedan lugnade han sig lite och lyckades ta sig loss. "Det är sant, men varför försvarar du henne?" undrade han med misstänksam röst.

Mona hade lyckats ta sig upp igen, hon hade hört Lance ord men inte sagt något, det hade knappt gått in i henne vad han sagt. Hon gick sakta därifrån, lutad mot väggen då hennes huvud snurrade.

"För som jag sa, man ska inte slå kvinnor man kan styra dem på annat sätt med deras känslor. Det blir ett fasligt liv om det kommer ut att du gör det, tänk om hennes far får veta.." sa han och såg på honom. En blick for efter Mona, men hon verkade klara sig.
"Känner du min far?" frågar han slutligen för att leda in hans tankar i andra banor.

John sa inget men insåg att Lance hade rätt. Han såg buttert på honom, men han sa inte att han tänkte fortsätta med Mona då de var ensamma i rummet. "Lorden? Jag känner nog allt honom" muttrade han. "Han är skröplig och ägnar sina dagar åt whiskey och schack".

Mona stannade tillslut upp och torkade bort blodet medan tårar sakta rann, hon visste att det här bara var början.

Lance bleknade.
"Jag rymde, trodde livet hade mer att erbjuda." mumlade han, han ville återse sin fader.

En tjänare kom.
"Frun, kvinnan ropar efter er." sa hon innan hon skyndade vidare med en lätt nigning.

John verkade inte lägga stor uppmärksamhet vid Lance längre utan vände sig för att börja gå. "Trevligt för dig då". Han sket i Lance för tillfället.

Mona stelnade och torkade snabbt tårarna och kom efter tjänaren. Hon hade fått en glasartad blick och kom in till Hilde.