Prs(Dragon Fantasy)

Uriah såg lite sårat på Mina men sa inget, en sak i taget tänkte han. Han såg på Nike som vände blicken mot Mina och log ett varmt leende mot henne. "Min dotter!" sa hon, "Jag är så stolt över dig, min modiga, vackra, underbara dotter. Ta hand om dig Och låt inte rädslan styra dig!" Då hon sa det sista hade Uriah kunnat svära på att Nikes blick for mot Uriah. Vad hade hon menat med det? Fast han hade väl bara inbillat sig...eller?

Mina bara gapade en lång stund, det var ord hon inte var van vid. Eller hon trodde aldrig att de skulle komma från hennes mor.
"Men....." sa hon men Nike bara skakade på huvudet och försvann, bleknade bort.
Mina såg på den fläck hon försvunnit och sedan mot Uriah, hon visste vad modern menade.

"Ja exakt, MEEEN!" muttrade Arnold. Han vände huvudet uppåt,"Du läkte mig aldrig klart!" ropade han ilsket. Uriah skrattade lätt och gick över till sin vän, "Vad är det som ska läkas?" frågade han. Arnold visade ett köttigt sår på vaden. Uriah lade handen över såret och såg koncentrerat på handryggen som började glöda. En stund senare sjönk Uriah trött ihop i sin sovsäck som låg bredvid Minas. Han såg ömt på henne, men vågade inte säga det han ville då han var osäker på hur hon skulle reagera. "Godnatt!" mumlade han istället.

Mina såg på dem då Uriah läkte honom.
"Ares och Nike kommer inte så bra överens då de är ungefär på samma mark." sa hon troligen därför hade hon lämnat. Men snart verkade Arnold vara bra men trött och kröp ner i sovsäcken.
Mina såg på Uriah och hörde sin mors röst. Men hon klarade det inte.
"God Natt." sa hon men trevande sökte hon sin hand i hans.

Uriah kände det värmas om hjärtat då hennes hand fann hans. Han kramade den i sin samtidigt som en lycklig rodnad spreds över hans kinder. Han blundade och somnade snart. Han mumlade en massa saker i sömnen, bland annat Sonjas, Arnolds och framför allt Minas namn, tillsammans med Död, Tolvsalen och Älskar. Allt tycktes röra sig i en osammanhängande klump.

Mina log men kunde inte sova sakta klev hon upp och fann filtar i ett hön som hon stoppade om de båda pojkarna innan hon la på mer ved och låste dörren. Utanför härjade skuggor, hon såg varelser i mörkret men inget kunde tasig in. Hon hängde för gardinerna innan hon la sig och somnade hon med.

Nästan morgon vaknade Uriah av att hans hand var tom. Minas hand låg inte där. Han satte sig upp, genast på uselt humör. Han stönade tyst och sjönk ner i sovsäcken igen, utan att veta vad annars han skulle göra.

Mina sov oroligt och gnydde lätt i sömnen. Hon vaknade tillslut med jagad blick men lugnade sig då hon såg Uriah. Hon var osäker på honom och nu verkade han arg, och tankarna kom tillbaka han ville ha Sonja här inte hon.

Uriah muttrade något ohörbart mot sovsäcken innan han åter satte sig upp. Fingrarna darrade, han behövde måla. Kvickt slet han fram sina grejor med oförsiktiga rörelser och började måla. Det resulterade i ännu en vacker bild av Mina. Då han var klar kände han sig lite, om än inte helt lugn. "Godmorgon!" suckade han och log vagt mot Mina.

Mina låg och betraktade honom med halvt oseende blick och hörde Arnolds snarkningar i bakgrunden. Hon tänkte på sin moder och hennes ord, och Sonja? Varför trodde hon på henne? Var någonstans var Sonja?
"God morgon." svarade Mina leende.