The marauder's map [SV]

Ja. Ett till klart. JAS.

Jag ber om ursäkt igen och undrar lite hur många som finns kvar..
Jaja, ni som finns kvar är asgrymma♥

Kapitel 49 ~ Biblioteket
Konstigt nog surrade inte massmordet omkring på Hogwarts. Efter en vecka blir jag tvungen att ge Peter en galleon eftersom ingen hade sagt att hen hade sett ett av spökena på Hogwarts. Ingen hade sagt något. Inte ett ord. Min teori är enkel, och såklart korrekt - enligt mig - ingen läser tidningen. Alla elever har mycket bättre saker för sig än att läsa tidningen. Lilys idé - kanske den mest troliga - alla är rädda, vissa saker sprids inte på skolor. Jag suckar djupt när jag får det bevisat för mig (åtskilliga gånger) att min teori inte stämmer.
"Jag säger bara att tonåringar har bättre saker för sig", säger jag en vecka senare efter ännu en ursäkt att inte sitta med Marodörerna.
"Ska vi slå vad?" undrar Te och vänder sig mot närmaste person.
"Du behöver verkligen inte", börjar jag innan han avbryter.
"Säg mig, läser du tidningen?" Pojken kollar på honom som om han är dum i huvudet.
"Klart jag gör", säger han och viftar med tidningen han har i händerna.
"Tack för ditt bidrag." Te vänder sig mot mig igen. Jag sitter med huvudet begravt i händerna.
"Du har gjort det där en miljard gånger nu." Lily skrattar åt oss.
"Jag kan inte fatta att det finns en enda person på hela skolan inte har hört det där", säger hon och vecklar upp sin egen tidning, med överdriven prassling.
"Jag hatar frukost", mumlar jag.
"Åh, vi vet. Tror du det finns någon annan här som inte läser tidningen?"
"Men seriöst."
"Jag tar detta på fullaste allvar, Kendra", säger Te med sitt bästa pokerface (som i detta fall inte är så bra).
"Vad har vi efter frukost?", undrar jag.
"Trolldryck", svarar Lily över tidningskanten. Jag stönar högt.
"Lägg av", säger Peter.
"En hel lektion i bibblan med Lupin. Jag gråter av glädje", klagar jag ironiskt, även om det var precis vad jag gjorde på insidan, vilket jag även tror att alla vet. Varför ska det vara så himla svårt? Jag undrar om han fortfarande gillar mig. I julas gjorde han det, men för envecka sedan skrek han på mig.
Omedvetet suckar jag djupt.
"Men kom igen. Han är inte så hemsk."
"Det sa jag aldrig", svarar jag av reflex. "Kanske en eller två gånger då", erkänner jag när jag ser de andras bistra miner.
"Jag gillar honom inte," säger Te. "Jag skulle kanske vara på dig sida, om jag inte visste bättre." Jag sparkar till honom under bordet.
"Kan du vara sur på mig en annan gång?" undrar jag. Te nickar ursäktade.
"Förlåt", mumlar han. Jag suckar igen och ger honom en bister min.

Jag vandrar med de andra till biblioteket, men där skiljs jag ifrån dem relativt fort. Jag sätter mig i en av bibliotekets mörkaste vrår i hopp om att det ska ta lång tid tills Remus hittar mig, men han verkar känna mig bättre än jag tror. Han drämmer ned sina saker på bordet bara minuter efter att jag kommer. Han ger mig en bister blick.
"Vill du bli underkänd?" undrar han.
"Klart jag inte vill", fräser jag.
"Varför sätter du dig här då?" En avskild bit i biblioteket där folk sällan går, med en kille som vet om att jag gillar honom. Misstolkningsgrad 100%.
"Jag hoppades på att –" börjar jag innan jag inser detta, och känner så för att slå huvudet i bordet, "du aldrig skulle hitta mig", fortsätter jag kyligt. Han sätter sig ned och slår upp en bok, och jag kan inte låta bli att iaktta varje rörelse han gör. Hur hans ögon söker efter en viss bit på sidan och –
Han slår upp blicken och jag höjer ett ögonbryn.
"Vad?" undrar jag, men adrenalinkicken gör att jag vill le brett. Han bara skakar på huvudet och vänder det mot boken igen.
"Så", säger jag tillslut, "ska jag höra något eller—?" Remus säger upp en tung bok på bordet.
"Läs", svarar han tungt, utan att kolla på mig. Redan en sekund efteråt att jag har dragit till mig boken och gett honom en hemsk blick gråter jag. Jag vänder mig och går därifrån, men aktar mig noga för att han — eller någon annan — ska se mig.

Jag sätter mig lutad mot en bokhylla tre rader bort och slår upp boken, som på väldigt kort tid blir fuktig av tårar. Tillslut torkar jag bort dem från mina kinder, även om de forsätter rinna omedvetet.
Jag läser inte i boken. Det vill säga, jag ser orden (när mina ögon inte är översvämmade av tårar) men kan inte registrera dem, med allt jag har på hjärnan. Mitt hjärta fladdrar som en eld, som konstans blir trampad på.
Han älskar mig, han älskar mig inte.
"Kendra?" Jag vänder mig om och torkar bort en tår i samma rörelse. Mellan de två hyllorna står nu Te.
"Te?" börjar jag undrade. "Vad gör du—?"
"Gråter du?"
"Va? Nej", säger jag, som om det vore självklart. Te kommer fram till mig och sätter sig på huk framför mig.
"Är det därför ditt ansikte är rött och plufsigt?"
"Plufsigt är inte ett ord", påpekar jag.
"Är det visst det." Han sätter sig bredvid mig. "Mår du bra?"
"Vad gör du här då? Har du inte lektion?"
"Jag har håltimma", viftar Te av. "Men vad är det?" Jag svarar inte på ett tag, men Te väntar.
"Jag mår bra", säger jag och ler. "Men tack för att du oroar dig."
"Kendra—" Jag suckar och kramar om honom. Te suckar tillbaka och kramar mig tillbaka.
"Tack", säger jag. Jag borrar in mitt huvud i Tes blonda lockar. "Tack." Någon harklar sig bakom mig.
"Inte för att störa—" hör jag Remus. Jag släpper genast Te.
"Du stör inte", säger jag, lite för fort, och förbannar mig över att jag aldrig kan göra rätt väl i livet. Remus mumlar något som jag antar är "Som att", och jag ställer mig upp och erbjuder Te en hand (vilket jag också förbannar senare).
"Ska vi arrangera arbetet lite?" undrar Remus och ger mig en ytterst mörk blick.
"Visst", säger jag lila kyligt. "Jag kommer." Jag borstar av dammet från min klädnad och säger hejdå till Te innan jag följer med Remus till bordet där vi satt innan.

Jättebra!

*applåder*
fantastiskt ♥

Superbäst!

Jättebra! Tyvärr verkar detta vara en inaktiv FF...