PRS(Dragon Fantasy)

Nalel såg ner i marken. Orden gick inte riktigt fram till henne, hon var för rädd för San. "Och alla vet nu" mumlade hon skamfullt. Hon skyllde inte på sig själv för att det hänt, men trodde att om hon bara inte gjort vissa saker hade det inte hänt.

"Inte alla....." sa Meira men hon visste att det skulle spridas, "Jag är ledsen förlåt, jag ville bara skydda dig." sa Meira skamfullt och slog ner blicken.

Tårarna började rinna igen. "Det är inte ditt fel...Det är mitt...om jag bara" Hon begravde ansiktet i händerna. "Det är mitt fel, jag borde ha varit vänligare mot honom! Inte ignorerat honom".

"Det är inte ditt fel, han borde inte gjort så, det är inte rätt." sa Meira och slår armarna om sin vän, det gjorde ont att se henne så.

Nalel grät mot Meiras tröja. "Jo det är mitt fel" sa hon med ynklig röst. Hon kunde inte tro något annat. Hon lugnade tillslut ner sig igen. "Jag är patetisk" mumlade hon.

"Nej det är inte ditt fel och du är inte patetisk." Meira tystnade och strök henne bara över håret. "Jag grät jag med, att gråta är bra." sa Meira fast hon aldrig gjorde det mer.

Nalel tittade upp på henne. "Vad menar du? 'Grät jag med'?". Hon glömde bort sin egna smärta för en stund.

"Inget, glöm det bara." säger Meira avfärdande, hon skulle inte ens ha sagt något om det.

Nalel såg på henne och torkade sina tårar. "Jo, det är något". Hon tog några djupa andetag. Det kändes lättare då hon koncentrerade sig på någon annan.

Meira suckar, "Det hände mig med, när jag var mindre. Ett par av männen jag tränade med......de ville se om jag var kvinna, ja du vet vi kan inte strida och liknande. De knuffade in mig i ett stall och sen ja............" Meiras röst svek henne och hon stirrade in i väggen.