Eragon [Privat rollspel]

Galbatorix serförvånat på dvärgen.
"Hon följer med er!"

Jag blir väldigt överraskad och glad, men det känns inte som om Galbatorix skulle ge upp så lätt. Jag tvingar mig att låta bli att fundera på vad han planerar, för han kanske lyckas ta sig in i mitt sinne utan att jag ens märker det. Istället ler jag försiktigt mot Aily.

Aily suckar.
"Du är för envis för ditt eget bästa!" säger hon.

"Ja. Det måste jag vara när jag umgås med dig", svarar jag och flinar mot henne. Hon ger mig ett svagt leende och sedan går vi tillsammans med Alex ut ur salen.

Aily går med en arm runt axlarna på Alex. Plötsligt flämtar han till av smärta och sjunker ner på knä.

Vad är det nu då, jag vill härifrån så snabbt som möjligt. Varför sjönk Alex ihop. Är han skadad? I nästa sekund förstår jag. Galbatorix gör illa mig, och samma sak måste ha hänt Alex.

Det svartnar framför ögonen på Aily.

Jag hör smärtskrik. Galbatorix plågar verkligen Alex. Sedan inser jag att det inte är Alex röst utan min egen. Jag vill bara att smärtan ska sluta. Den är outhärdlig. Jag vet inte vad som är upp eller ner, jag vet knappt vem eller ens vad jag är. Precis när jag absolut inte klarar mer så slutar smärtan. Jag är inte kvar i salen, utan tillsammans med Alex och Aily är jag bunden i ett mörkt litet stinkande rum.

Aily öppnar ögonen.
"Vad hände?"

"Jag vet inte, jag hade för ont för att märka vad som hände er." Min röst är bruten och jag inser att det hela är mitt fel. Skulle jag inte ha varit så envis så skulle inte jag och mina vänner sitta här.