En annan idé är att ni tänder ett ljus medan ni läser det här
Men hursomhelst, här är iallafall specialen!
31 Oktober 1981.
R.I.P Lily och James Potter.
Specialen
Innehåll:
1. Sirius-kapitel
2. Remus-kapitel
3. Peter-kapitel
4. Flashback
5. 31 Oktober 1981 (Ett utdrag ur novellen)
6. Epilog - (och för att göra det tydligt nu är det inte epilogen på denna novellen, utan epilogen till den förra novellen Lily - James -Always and forever)
1
Spoiler:
Tryck här för att visa!Kapitel 41
Sweet dreams.
31 Oktober 1994
Du har tio minuter på dig.
Tio minuter.
Tio minuter till ska du få spendera med James.
Tio minuter.
Utanför West Road 44, London, 15:00-15:10 på lördag.
Du har tio minuter.
Jag sjuder av lycka. Jag ska få träffa James igen. I hela tio minuter kommer jag få ha honom vid min sida, prata med honom, fråga sakerna jag ångrar att jag aldrig frågade honom.
Klockan är tre och jag transfererar mig till West Road. Men vad nu då? ’’East road’’, står det på en av skyltarna. Jag svänger till höger, men där ligger ’’Charlie III’s road’’. Jag provar att gå tillbaka, längs med hela East Road igen, men hamnar plötsligt vid Piccadilly Circus.
Jag vänder mig om för att gå tillbaka längs med East Road, men gatan är försvunnen och ersatt med ett stort höghus.
Jag kollar på klockan. Hälften av min tid har redan gått.
Panikslagen springer jag över det lilla torget, men står plötsligt utanför Grimmaldiplan. När jag försöker springa tillbaka är jag på East Road igen, där jag började…
Din tid är över. James är borta för alltid igen.
Sirius vaknade, kallsvettig. Det var utan tvekan hans värsta dröm någonsin.
Han kastade åt Vingfåle några av äpplena han lyckats få tag på dagen innan. Fallfrukt, äcklig, men det var ändå något.
Sirius förvandlade sig till sin hundskepnad och trippade iväg mot byn. Han var fortfarande i Hogsmeade – eller en bit utanför i alla fall.
I en blå soptunna hittade Sirius vad han letade efter – gårdagens tidning. Han tog ett stadigt grepp runt den med munnen och sprang tillbaka till gömstället där Vingfåle stod.
Tillbaka i sin människoskepnad slog han upp tidningen och såg datumet.
30 oktober 1994.
Vilket betyder att det var den trettioförsta idag.
Sirius suckade och damp ner på marken. Idag. På pricken. Tretton år sedan. Tretton år.
Det var inte det att det gått snabbt, det var rättare sagt så att det var svårt att förstå. Det kändes inte som en bit av hans liv – att sitta i Azkaban hade mer känts som om livet stannat upp totalt. Närsomhelst skulle pausen vara över, James skulle vara i livet och de hade allihop varit i tjugoårsåldern igen. Lily skulle komma ut på terrassen med sin obeskrivligt goda potatisgratäng och de skulle alla fem skratta åt något skämt som James nyss berättat.
’’Vi borde tända ett ljus eller något, tycker du inte, Vingfåle?’’ sa Sirius utan att se upp på hippogriffen. ’’Nå, synd att vi inte har något. Jag tror inte han hade brytt sig så mycket om det ändå, va. En ynka låga får honom inte tillbaka till livet. Och bara för att jag inte tänder ett ljus betyder det inte att jag saknar de mindre, eller hur?’’
Vingfåle utstötte sitt ’’gnägg/kraxande’’-ljud och Sirius, som inte hade någon aning om vad det betydde, suckade.
’’Den där natten i Godric’s Hollow, när jag besökte deras grav’’, sa han, mest för sig själv, ’’Då bad jag Lily och James att skicka ett tecken ifall de kunde höra mig. Och de gjorde de – de där stjärnfallen som föll i exakt det ögonblicket. Men tänk om det bara var en slump?’’
Vingfåle hade somnat och Sirius suckade igen innan han fortsatte;
’’Om ni nu hör mig, James och Lily, var ni än är, så vill jag bara säga att jag är ledsen. Det känns som om det är jag som är fegisen här, jag bad er välja Peter istället. Det var inte för min egen skull, jag lovar, jag…’’ han svalde ner en klump i halsen. ’’…jag ville inte att något skulle hända er. Jag gjorde det jag trodde var rätt och jag kommer aldrig förlåta mig själv för det, men jag vill bara att ni ska veta att…’’ han svalde ännu en envis gråtklump. ’’…att jag hade gjort vad som helst för att ni skulle leva igen. Och jag hade dött istället för att förråda er om jag hade fått chansen.’’
Han slog sig ner på en sten och lutade huvudet i händerna. Han ville minnas…
Sirius hade gärna åkt tillbaka till sitt gömställe, där alla brev och foton var, men antagligen hade någon kastat en övervakningsbesvärjelse över det och skulle märka om han gick in där. Han slöt sina ögon och försökte få upp minnen i huvudet istället.
’’Idag?’’ sa James.
’’Idag?’’ sa jag.
’’Imorgon?’’
’’Jag vet inte. Igår?’’
’’Vad pratar ni om?’’ sa Remus som nyss slagit sig ner jämte oss i Stora salen. ’’Det är förvirrande.’’
’’Jag vet inte’’, sa jag. ’’Vad tror du, Tagghorn?’’
’’Inte den blekaste. Igår?’’
’’Imorgon.’’
’’Sluta nu’’, suckade Remus. ’’Var är Slingersv…
Stopp. Han behövde ett minne som inte involverade Peter.
’’Tre honungsöl med ingefära, tack’’, sa James och log.
’’Ska bli’’, sa madam Rosmerta, skrev upp det i sitt block och skyndade iväg.
Jag vände mig mot James och Remus, som båda två var rosiga om kinderna efter den bitande kylan. Det var julafton, och för första gången skulle jag inte åka hem på lovet utan stanna på skolan. Det var bara synd att Peter hade åkt till Tyskland med sin mormor, speciellt eftersom det var fullmåne nu ikväll.
’’Nämen kolla där’’, fräste James och pekade mot ett bord bakom mig. Jag vände mig om och fann Lily och Snape sittandes vid ett bord med varsin kopp varm choklad. Lilys röda hår hade blivit elektriskt av den stickade mössan, och klistrade sig fast vid ansiktet som lös av glädje. Snape (vars hår var lika flottigt som alltid) flinade fult åt något skämt som Lily nyss berättat. Jag vände mig om och fann James ilskna min. Han hade precis dragit fram sin stav och riktade den diskret mot Snape.
’’Lägg ner den där, va’’, sa jag. ’’Jag tror inte McGonagall blir så glad om det blir dueller inne på Tre Kvastar under våra Hogsmeadebesök’’.
’’På det viset’’, sa James och stoppade ner staven i byxfickan igen, fortfarande med ögonen ilsket fästa på Lily och Snape.
’’På tal om det’’, sa Remus och rörde om i honungsölen madam Rosmerta nyss lämnat oss. ’’Jag funderar på att köpa mig en uggla’’.
’’På tal om vadå?’’ sa James med ett höjt ögonbryn.
“Ingenting”, sa Remus oskyldigt. ’’Men jag funderar fortfarande på att köpa en uggla.’’
Han var inte trött och det var ju bara förmiddag, men han hade ingen större lust att vara vaken. Så Sirius började samla ihop mjuk mossa och gräs att göra en bädd av medan han sorgset nynnade på James favoritsång.
2
Spoiler:
Tryck här för att visa!
Kapitel 42
Vi ses igen
31 Oktober 1994
Någonting på radion fångade Remus uppmärksamhet, och han skruvade upp volymen några snäpp.
’’…hedrar minnet av Lily och James Potter som gick bort för tretton år sedan idag. Vi spelar upp en bit av inspelningen från deras begravning.’’
Remus hörde plötsligt sin egen röst i radion.
’’...mitt liv känns så tomt, ni betydde mer än ni någonsin kan ana. Jag kan fortfarande inte riktigt förstå att ni inte kommer tillbaka, allt känns som den värsta mardröm som jag närsomhelst ska vakna upp ur…’’
De hade ingen rätt att spela upp det här. Ingen alls. Det var bara irriterande.
’’Dessa ord sades av Remus Lupin, som i fjol undervisade i Försvar mot svartkonster på Hogwarts.’’
Ännu en ganska bekant röst hördes;
’’’Ni fick för kort tid här på jorden, det var grymt och orättvist...’’
Detta sa Mary MacDonald, en nära vän till Lily.
Vi ska nu spela en av de sånger som spelades på Potters begravning.’’
Sen hördes en bekant melodi i radion.
’’Always,
you will be a part of me,
And I will forever feel your strength, when I need it most.
You’re gone now,
Gone but not forgotten.
I can’t say this to your face, but I know you hear.
I’ll see you again,
You never really left.
I feel you walk beside me,
I know I’ll see you again’’
((För er som inte är så bra på engelska här är texten;
Du kommer alltid att vara en del av mig.
Och jag kommer alltid känna din styrka, när jag behöver den som mest.
Du är borta,
Borta men inte glömd.
Jag kan inte säga detta till dig öga mot öga, men jag vet att du hör mig.
Vi ses igen,
Du gav dig aldrig riktigt av.
Jag känner att du går bredvid mig,
Jag vet att vi ses igen.))
Remus stängde av radion. Det blev för mycket, helt enkelt.
Han satte sig vid bordet och stirrade på stearinljuset, innan han tog upp sin trollstav och mumlade:
’’Incendio’’.
En liten ljuslåga flammade upp.
’’För er, Lily och James’’, sa Remus bistert och kollade in i elden. ’’Hoppas ni har det bra, för vi har det ganska skitdåligt här nere på jorden.’’
Han tänkte på Sirius. Var var han? Hade han någon aning om datumet? För om han visste vad det var för datum, skulle han inte glömma…
’’Om Sirius inte har koll på datumet’’, sade Remus istället högt för sig själv, trots att det var menat åt Lily och James. ’’Så kan jag säga nu direkt att han saknar er lika mycket ändå. Jag lovar. Ingen har glömt er.’’
Han blåste ut lågan och kollade ut genom fönstret. Fullmåne ikväll.
3
Spoiler:
Tryck här för att visa!Kapitel 43
Är det ånger?
31 oktober 1981
Peter kastade en orolig blick på tidningen som om den skulle hoppa upp och bita honom.
31 oktober 1994
Så stod det. 31 oktober.
Klockan var strax efter sju. Just vid den här tidpunkten för tretton år sedan, dog de – Lily och James. Peter fick rysningar när han såg framför sig hur deras döda kroppar föll ner på golvet, stilla… det kunnat gå likadant för honom – Sirius och Remus hade dödat honom - om inte Harry varit där. Han var lik sin far. Ville inte att nån skulle dö. James var trög när de gällde hur verkligheten egentligen såg ut. Man måste faktiskt kämpa för att överleva. Det var ju krig, Peter hade väl inte tid för James fåniga vänskapslekar längre! Vadå, Peter hade väl lika stor rätt som James att leva, eller? Om det varit Peter som dött hade minsann ingen mördat James…
’’DET ÄR FÖR ATT JAMES ALDRIG HADE FÖRRÅTT DIG, DITT AVSKYVÄRDA KRÄK!’’ hörde han Sirius röst i huvudet.
Peter hade aldrig velat att James och Lily skulle dö. Han var ledsen för att de var borta. De var bara Sirius och Remus som inte fattade att man kunde vara ledsen även om det kanske var ens fel lite grann… och kom igen, hur långsiktig får man vara? Tretton år är ju ett tag, eller hur…
’’Långsiktig? Du mördade våra bästa vänner, satte en av oss i fängelse, dödade tolv oskyldiga mugglare, och du tycker vi är långsiktiga om vi inte har förlåtit dig efter några år?’’ hördes Remus kallaste röst i huvudet.
Peter kände lite dåligt samvete.
Hade det verkligen varit värt det?
’’Sluta nu’’, sa han till sig själv. ’’Sluta gnälla. Jag borde vara tacksam att det var James och inte jag.’’
Det var ju egentligen inte hans fel att James och Lily hade dött. Ja okej, han hade sagt var de gömde sig till Voldemort, men måste man gå och mörda någon bara för att man vet var de bor? Nä precis. Peter var absolut oskyldig…
Han hade ju inte menat att förråda de. Han hade ju inte velat att de skulle dö. James var ju hans vän. James hade inte velat att Peter dog.
Sirius och Remus sa att James hade kunnat dö istället för Peter. Och det var ju just det han hade gjort. Om inte James och Lily hade dött hade ju Peter gjort det.
’’Det vi sa var att han hade dött istället för att förråda dig!’’ hörde han sina ’’vänners’’ röster i huvudet. ’’Det är stor skillnad mellan att förråda och att stå bredvid utan att offra sig! Stor skillnad!’’
Han hade ju bara sagt nånting om Fenixorden… bara något litet som ändå inte spelade så stor roll. Sen hade det blivit lite mer… och lite mer…
4
Spoiler:
Tryck här för att visa!Kapitel 44
Vad är ni för sorts vänner?
juni 1972
’’Remus’’, sa James allvarligt när de slagit sig ner i kupén. ’’Vi vet att det är något konstigt med dig.’’
Remus ryckte till lite som om han fått en elektrisk stöt, och kollade sedan upp.
’’Jaha’’, snäste han.
Det blev en kort paus, innan Sirius började prata;
’’Jaha? Tänker du berätta eller?’’
’’Berätta vad?’’
’’Vad det är som konstigt!’’
’’Det är väl inget konstigt med mig!’’
Det blev ännu en kort paus.
’’Vi är inte helt tappade bakom vagnen’’, sa James. ’’Vi kommer ändå klura ut det förr eller senare’’.
’’Då får ni klura i många år, för det är inget fel på mig! Vad är det ni pratar om?’’
’’Jag tror du vet exakt’’, sa Sirius med en mörk blick.
Remus kollade argt från James till Sirius till Peter. Han visste inte vad han skulle säga, men något måste det vara, och det snabbt.
’’Jag trodde vi var vänner’’, sa han dämpat. ’’Så varför frågar ni ut mig såhär?’’
’’Vi är dina vänner, och vänner berättar väl saker för varandra, eller hur? Vi bryr oss, så kan du ta och berätta vad det är som är för fel?’’
’’Fel? Det är väl inte mig det är fel på?’’
’’Men…’’
’’Fel på er snarare, vad är ni för vänner när ni bara ställer mig mot väggen så här då? Ni tror ju inte på mig!’’
’’Klart vi inte gör!’’ sa Sirius. ’’Som James sa, vi är inte helt tappade!’’
’’Det har jag inte påstått!’’
’’Men du beter dig som om du trodde det!’’
Remus försökte se ut som om han ’’pyste av ilska’’, men lyckades sådär när det dåliga samvetet tog över.
’’Fint’’, fräste han istället. ’’Om det nu är så jäkla fel på mig så kan ni väl slippa mig.’’
Med de orden tog han sin koffert och gick ut ur kupén.
5
Spoiler:
Tryck här för att visa!
31 oktober 1981
-Harry, kan du säga ’’pappa?’’
-Mamma! Sa Harry och flinade retsamt åt sin far.
-Den grabben är inte dum, sa James och suckade. Han reste sig upp och gick fram till Lily, som stod och gröpte ur en pumpa till ett huvud.
Det bultade på dörren.
Lily tittade bekymrat upp.
-Men… Tramptass gick ju nyss? Sa hon förvånat. Glömde han något? Måntand och Slingersvans skulle ju inte komma förrän imorgon?
James smög ut i hallen och kollade igenom det lilla titthålet, innan han skrek till, och mumlade ’’Protego’’ innan han sprang in i köket igen.
-Lily… Lily… det är han… ta Harry och spring!
-James…
-NU! Lily, spring nu! Jag uppehåller honom så länge jag kan!
Lily grät, omfamnade snabbt James och kysste honom.
-Jag älskar dig, grät hon innan hon sprang ut i vardagsrummet, greppade Harry och rusade upp för trappan.
-Jag älskar dig också, sa James, men han var övertygad om att hon inte hörde.
Han tog några snabba steg ut i hallen, precis i tid, då Voldemort öppnat dörren och tagit bort skyddsförtrollningen.
I samma sekund insåg han att han inte hade sin trollstav. Han var helt körd. Det enda han kunde göra nu var att ge Lily så mycket tid som möjligt – vilket skulle vara totalt omöjligt. Voldemort skulle döda James på fläcken.
-Flytta på dig! Fräste monstret under den svarta huvan.
-Snälla du, jag gör vad som helst, om du bara inte gör de ill…
Voldemort hann agera innan James avslutade meningen.
-Avada Kedavra.
Voldemort sa orden med kyla, och han verkade inte bry sig om det ett skvatt. Han uttalade orden som om han hade sagt; ’’Det är ett hårstrå i min sallad.’’
James stelnade till föll ner på golvet. Han var död.
Lily kände ett hugg i hjärtat och hon skrek till. Hon kände det, hon kände att James var död, hon kände att han var borta… allt var över. Även om hon och Harry överlevde, skulle hon inte kunna leva…inte utan James... Lily tänkte på att hon aldrig skulle få höra James röst igen, aldrig känna hans varma hud mot sin hand, aldrig känna hans närvaro…
Plötsligt insåg hon att hon faktiskt kände honom nära. Men hon såg honom inte eller hörde honom inte. Hans närvaro kom liksom… inifrån. Hon höll om Harry och grät in i hans mjuka axel. När hon hörde steg på nedervåningen satte hon ner sin son i spjälsängen, och satte sig ner så hon var på hans höjd.
-Harry, vi måste vara modiga…
Tårar rann ner för bebisens kinder. Det gjorde ont för Lily att se, det slet i hennes hjärta. Hon fortsatte viska åt sin son.
-Du är så älskad, Harry. Så älskad… mamma älskar dig, pappa älskar dig…
Harry, vi måste vara starka. Även om det är svårt…
Dörren slogs upp och Voldemort steg in. Lily ställde sig panikslagen framför spjälsängen, och upptäckte förskräckt att hennes trollstav var där nere, på köksbänken.
-Nämen hej, sa Voldemort kallt med staven riktad mot Harry.
-Rör honom inte! Skrek Lily gällt. Snälla, snälla jag ber dig…
-Undan! Fräste Voldemort. Du dumma flicka… antingen så dör bara han eller så dör ni båda.
-Snälla, snälla, jag ber dig, skona Harry… inte Harry, inte Harry, snälla, ta mig istället! Döda mig istället!
-Undan… dethär är min sista varning!
-Ta mig istället! Inte Harry! Inte Harry!
Voldemort slog till med staven och förbannelsen träffade Lily rakt i bröstet. Hon skrek, innan hon föll ner på golvet. Hennes ansikte var stelt och… borta.
-Tramptass? Vad gör du här?
-Förlåt, väckte jag dig?
-Ja, men… det gör inget… kom in…
Remus gnuggade sig i ögonen. Han hade pyjamas på sig, och såg yrvaken ut.
-Vill du ha te? Sa han.
-Ja tack, sa Sirius och började oroligt gå fram och tillbaka över golvet i köket.
-Är något fel? Sa Remus med ett djupt veck mellan ögonbrynen. Han öppnade köksskåpet och tog ut två koppar, innan han greppade tekokaren och fyllde den med vatten.
-Det känns så, sa Sirius och stannade upp några sekunder.
Han tittade upp på Remus, som stod med tekannan i ena handen och en oförstående min.
-Fel med vadå?
-Jag vet inte. Det känns som att det har hänt någon med Lily eller James, men jag var där för bara några minuter sedan och då var de okej.
Remus hällde upp tevattnet i två koppar och lade i tepåsarna. Han räckte den ena till Sirius, och sa;
-Jag tror inte du ska oroa dig, Tramptass.
-Nej, men…
Sirius tystnade tvärt. Remus hade nog rätt ändå.
-Du har rätt, jag borde inte oroa mig helatiden. Men jag har bara den där känslan av att någonting är fel…
-Det säger du varje dag, suckade Remus, satte sig vid köksbordet och smuttade på teet.
-Jag vet, men det känns liksom riktigt oroväckande, sa Sirius och lutade sig mot köksbänken.
Remus betraktade bekymrat sin vän, men sa inget.
-Om nånting känns riktigt fel kan du ju alltid åka hem till Lily och James en gång till, sa han efter en liten stund. Bara för att dubbelchecka. När du vet att allt är lugnt kan du ju utan problem gå hem och sova gott hela natten.
-Du har rätt, sa Sirius igen och svepte hela tekoppen för att sätta ner den på bänken. Tack för teet, Måntand. Och förlåt om jag väckte dig.
-Ingen fara, sa Remus. Och du – jag tror inte vi ska oroa oss. Lily och James klarar sig.
Sirius log, och gick sedan ut.
Han bestämde sig för att ge sig iväg till Peter. Om Peter var i säkerhet, var Lily och James i säkerhet.
Sirius gick upp för de tre trappstegen upp till dörren, där han knackade på.
-Slingersvans? Ropade han när ingen öppnade. Det är jag.
Ingen svarade honom. Han transfererade sig en meter framåt, så han stod innanför dörren.
-Hallå? Ropade han och gick försiktigt längre in.
När han förstod att ingen var där blev Sirius riktigt orolig. Peter hade ju sagt att han skulle vara hemma hela kvällen!
-Slingersvans! Ropade han en sista gång, väntade några sekunder ifall någon skulle svara, och transfererade sig sedan till Godrics Hollow.
Dörren hos Lily och James stod på glänt. Även om Sirius tyckte det var lite underligt, så antog han bara att de hade glömt att stänga den.
Han knackade på, men när ingen öppnade puttade han upp dörren. Det var kolsvart i hela rummet. Sirius famlade sig fram, men råkade trampa på något lite mjukare. Han hittade inte lysknappen, så han tog fram sin trollstav och mumlade;
-Lumos.
Rummet lystes upp och Sirius kastade en blick på golvet där han precis hade trampat, innan han föll ihop ner på knä.
-Nej… nej… James…det kan inte vara sant…JAMES!
James livlösa kropp bara låg där, och det kändes som om den när som helst skulle rycka till, titta upp och säga ’Hey, vad sitter du där och grinar för?’
Men James kropp förblev livlös, och det skulle den vara hur hårt Sirius än ruskade honom och hur högt han än skrek hans namn.
-Borta… för alltid… mumlade Sirius yrt men han kunde inte tro att det var sant. En sån enkel sak… en sån snabb sak… kunde innebära så mycket. Att hitta sin bästa vän död på golvet… Det är en kort mening. Hur kunde det innebära något så hemskt som att Sirius aldrig mer skulle få träffa honom?
När han hörde bebisgråt från ovanvåningen anade han såklart det värsta. Lily hade aldrig låtit Harry gråta. Hon hade alltid varit där och tröstat honom när hans tårar föll. Dessutom, om Lily levde, lät hon bara James ligga död här då eller…?
Sirius gick långsamt upp för trappan medan hans hjärta bultade hårt och han knappt kunde se framför sig av chock. Han ville inte veta vad han skulle få se, vad som hade hänt. När han kom upp för trappan, och gick in i barnkammaren, fick han snabbt gripa tag i handtaget för att inte svimma. Lily, med förskräckt ansiktsuttryck, låg död, framstupa på golvet. Det röda håret låg trasslat över golvet, och hennes vigselringar hade åkt av.
Sirius föll ner på knä och trädde på ringarna igen. På något sätt kanske det kunde betyda… att hon och James var tillsammans i alla fall. Även om de var borta…
Sirius reste sig upp och klappade försiktigt Harry över huvudet, när han märkte vad som fanns i hans panna. Ett mörkrött, blixtformat ärr som inte hade funnits där förut. Sirius försökte se hur det hela hängde ihop, men det fanns varken rim eller reson i det hela. Varför skulle Voldemort först ha dödat Lily och James, och sedan bara satt ett ärr i pannan på pojken som han egentligen ville döda?
En helt sinnessjuk idé gick upp för honom. Lite hade det ju hängt ihop från början… han kunde nästan höra själv i sitt huvud hur James hade sagt åt Lily och Harry att springa upp, och sedan själv ställt sig vid dörren. Det hade varit så typiskt James. Och så sorgligt… han visste antagligen redan där att Voldemort skulle lyckas göra slut på honom. Ändå ställde han sig där.
Antagligen hade Lily ställt sig emellan när Voldemort skulle döda Harry också. Men om det var så, att Voldemort hade dödat Lily… varför dödade han aldrig Harry?
Sirius kunde inte tänka klart när ett helt annat ord plötsligt dök upp i hans huvud. Ett ord som förklarade i alla fall hur James och Lily hade dött över huvud taget.
Peter.
6
Spoiler:
Tryck här för att visa!Epilog.
Ett svagt dis letade sig fram mellan husen i Godrics Hollow. Det var tyst, med undantag av de små ekorrarna som ivrigt knackade på sina ekollon uppe i träden.
Det var den första november, tidigt på morgonen och man skulle kunna tro att allting var som vanligt.
Men så var det inte.
Ingenting skulle någonsin bli som vanligt igen. En liten bebis, knappt ett och ett halvt år, hade åstadkommit något som skulle förändra allt.
Allt.
Allt var borta, trots att lyckan fanns över hela trollkarlsvärlden. Mörkrets herre var borta!
Borta.
Borta var också en fantastisk vänskap.
Marodörerna.
Marodörerna fanns inte mer. Två av de var döda, och en av de var orsaken till sina vänners död. Det var borta - något som hade verkat vara för bra för att vara sant. I hela tio år.
Allt var borta. Kvar fanns en liten bebis – som undrade var hans föräldrars röster hade tagit vägen. När skulle de komma tillbaka? Och vad hände med monstret i svart huva som fått hans mamma att gråta så? Hade han tagit med sig henne?
Det tog inte många dagar innan det suddades ut ur barnets minne.
Kvar fanns också en av marodörerna, isolerad och ihopsjunken av sorg och besvikelse. Han undrade vad som hade hänt – och trots att han visste hur naivt av honom det var att hoppas på att de skulle komma tillbaka kunde han inte låta bli. Han hoppades på att det plötsligt skulle dyka upp en löpsedel där det stod ’’Allt var ett misstag’’ eller i alla fall ’’Black är inte skyldig.’’
Men någon sådan löpsedel dök aldrig upp.
Och trots att ingen trodde det fanns det även ännu en marodör kvar. Han satt inspärrad, men det gjorde honom ingenting. Ingenting spelade någon roll, förutom att han förlorat sin bästa vän och det var på grund av den där usla förrädaren.
I Godrics Hollow började diset sakta försvinna. Husen kunde urskiljas bättre, och man såg tydligt att ett av dem var annorlunda.
Halva taket var bortsprängt.
Så var också en kärleksfull familj och en fantastisk vänskap.
Mugglarportalen