Power (Ett rollspel för alla)

Annabeth gick mot bildsalen. Hennes huvud värkte. Hela dagen hade hon ägnat åt att tänka på myten. Hon ville bara sova.
Å andra sidan ville hon inte missa en lektion. Aldrig i livet. Och bild var faktiskt okej.



((Jag visste inte vad jag skulle skriva... O___O ))

Serah kom tidigare till bildlektionen. Hon älskar bild, och har alltid gjort.
"Här" En gubbe med löjlig mustach och grått vågigt hår räcker henne en blyertspenna, ett suddigum och ett blankt A4. "Du kan börja skissa så länge. Det ska vara något som gör dig lycklig."
Serah tittar länge på det tomma pappret. Hon vet vad hon ska skissa. Det är självklart att det blir hennes döda pappa, men hon vill inte förstöra den perfekta bilden utav honom. Därför måste skissen vara perfekt.
Hon börjar löst röra pennan över pappret. Nu är hon lycklig.

Liz ritar utan svårigheter en mycket detaljerad fjäril. Hon är inte den bästa i klassen på att rita men hon trivs med det. Det ger henne tid att tänka, förhoppningsvis ostörd.

Lelia sitter och stirrar på det tomma pappret framför henne. Hon håller pennan någon centimeter ovanför det.
Något som gör henne lycklig...
Frihet, att komma bort från sim far...
Lelia börjar skissa på en båt som ska ta henne bort från sin far.

Jackson stirrar på det vita bladet.
"Frihet?" Tänker han skeptiskt. Vad skulle symbolisera frihet för någon som han? Han börjar skissa på ett fängelse med öppna grindar, av någon anledning.

Serah lyfter upp skissen och granskar den noga. Det är hennes pappa som är fokus på teckningen. Hans gyllene hår ligger över hans stora panna och glasögon är runda. På axlarna sitter Serahs lillebror Adam och ler. Sedan står en helt annorlunda mamma bredvid sin man, med ett brett leende på läpparna. De ser så... levande ut. Helt annorlunda än vad det är nu.
"Mycket bra, mycket bra, Serah!", utbrister bildläraren och ger henne en klapp på axlen när han går förbi. Vilket leder till att hälften av klassen stirrar på henne. Serah låter håret dölja rodnaden som stiger i hennes ansikte.

Liz tycker om att rita, men hon måste ändå tycka att bild är ett helt onödigt ämne. Hon hoppas att nästa dags schema ser olikt ut än vad det var idag, så hon slipper skolka från "Rektorn" igen, för det var det hon tänkte göra.

((Moorning! Här kommer jag. Och förresten, i mitt inlägg blir det lite om grekiska gudar, eftersom Annabeth älskar de myterna ))

Annabeth satt och stirrade på pappret.
Hur kunde hon skissa något som gjorde henne lycklig? Just nu fanns det inget lyckligt i hennes liv.
Hon tänkte på bilderna hon ritat därhemma. För det mesta föreställde de samma sak: tre personer, hennes pappa, hon själv, och en större version av sig själv, en vuxen Annabeth. Hennes mamma.
Men att rita sin familj gjorde henne inte lycklig längre. Det gjorde bara så att det kändes som ett monster rev inuti henne, en förfärlig saknad.
Arkitektur däremot var något hon kunde rita på pappret. Hon brukade vara lycklig och lugn när hon gick runt i London och ritade av byggnader, och drömde sig bort.
Annabeth började skissa. Hon skissade på en hel stad. Hennes drömstad, designad av henne. Ju mer hon skissade, desto fler idéer kom upp i huvudet på henne. Hon började måla också, vilket hon sällan gjorde med sina skisser, om de inte var jättebra. Lugnet sköljde igenom henne, så där som det brukade när hon ritade av vackra byggnader.
När hon var klar tittade hon på resultatet.
Det var en vacker stad, inte lik någon som fanns på Jorden. Alla byggnader var gnistrande vita, med gyllene guldtak och guld som ramade in fönsterna och portarna. I mitten av staden låg ett gammalt grekiskt tempel. Allt såg nytt ut, även om själva arkitekturen (husens design) var gammal.
Om de grekiska gudarnas hem, Olympus, var verkligt, skulle det se ut sådär.
Annabeth var riktigt nöjd, vilket hon inte brukade bli ofta.
Hon kastade en blick på klockan. Lektionen var snart slut.

((Blev lite långt...))

Jackson är klar, han har bara ritat med blyerts och teckningen är inte så dålig iallafall. Inte som han trott att den skulle bli. Ett enkelt fängelse som ser en aning förfallet ut matchat med öppna järngrindar som inte ser de minsta inbjudande ut. Bakom grinden finns det grå fängelset, men alla fönster, ingångar alla håligheter är svarta tomrum. Jackson anser det vara så i ett fängelse. Tomrummet som världen glömmer tills någon eller något upptäcker det igen.

((Avslutar lektionen ))

"Ni får jobba på den som läxa! Ifall ni inte är nöjda förstås!", utbrister bildläraren över skrapet av stolar och mummel. "Iväg med er!"
Serah lämnar sin teckning på lärarens kateder. Hon är nöjd med bilden av sin familj. Och smiter sedan fort ut genom bildsalen för att undvika den vänlige bildläraren. Hon orkar inte prata om motivet på sin bild.