|
Borttagen
|
Era ord betyder jätte mkt  särskilt eftersom mina lärare aldrig gilla mina texter  men tack så väldigt mkt ♥ det värmer verkligen ♥
Nej jag är med nyfiken på de andras texter 
30 apr, 2012 22:40
|
Cara Riddle
Elev
|
Skrivet av Borttagen: Era ord betyder jätte mkt särskilt eftersom mina lärare aldrig gilla mina texter men tack så väldigt mkt ♥ det värmer verkligen ♥
Nej jag är med nyfiken på de andras texter det är för att lärarna har varit idioter -.- tro på dina texter så blir allt jätte bra
 
30 apr, 2012 22:41
|
|
Borttagen
|
Skrivet av Cara Riddle: Skrivet av Borttagen: Era ord betyder jätte mkt särskilt eftersom mina lärare aldrig gilla mina texter men tack så väldigt mkt ♥ det värmer verkligen ♥
Nej jag är med nyfiken på de andras texter det är för att lärarna har varit idioter -.- tro på dina texter så blir allt jätte bra Tack så mkt jag skall försöka göra det
30 apr, 2012 22:43
|
Cara Riddle
Elev
|
Skrivet av Borttagen: Skrivet av Cara Riddle: Skrivet av Borttagen: Era ord betyder jätte mkt särskilt eftersom mina lärare aldrig gilla mina texter men tack så väldigt mkt ♥ det värmer verkligen ♥
Nej jag är med nyfiken på de andras texter det är för att lärarna har varit idioter -.- tro på dina texter så blir allt jätte bra Tack så mkt jag skall försöka göra det vad bra
30 apr, 2012 22:43
|
Ginny.:.Weasley
Elev
|
Så ska vi lägga upp våra egna i spoilers?
And I will miss the train ride in
and the pranks pulled by the twins
and though its no where I have been
I'll keep on smiling from the times I had with them
30 apr, 2012 22:44
|
Cara Riddle
Elev
|
30 apr, 2012 22:44
|
Nelly1513
Elev
|
Min berättelse^^
(Jag har bara kopierat rakt av, så det kanske är lite fel på några ställen)
Spoiler:Tryck här för att visa!Den här texten (om man ska kalla den så) är lite våldsam så jag varnar er domare som är känsliga för blod och sånt.
Om ni kan läsa Hungerspelen är funkar det nog med den här också^^
Jag sprang i genom skogen medan mina nakna armar blev rispade av skogens grenar. Den fina, himmelsblå klänningen var nersmutsad och jag var täckt med smuts i hela ansiktet. Det mörkbruna, lockiga håret var nu trassligt och fullt med avbrutna kvistar och tårarna rann ner för mina kinder. Jag flåsade och lungorna sved men jag fortsatte springa. Om jag var förföljd skulle resultatet vara värre än den smärtsammaste smärtan i världen. Jag fortsatte att springa i några minuter i tystnad. Det enda som hördes var ekot av mina flåsande andetag och ljudet av mina springande fötter. Till slut snubblade jag på en rot som stack ut ur marken och jag kollapsade. Jag darrade. Långsamt försökte jag resa mig upp men mina armar bar mig inte och det slutade med att jag låg på marken och skakade och snyftade. Efter ett tag hörde jag springande steg som kom närmare och till slut stannade bredvid mig. Jag slutade att snyfta och höll andan och väntade.
”Du trodde att du skulle komma undan, va?”, frågade en röst.
Den var iskall och gåshuden kröp uppför mina armar.
”Jag trodde du älskade mig”, sa jag svagt.
Rösten skrattade. Skrattet fick mitt blod att frysa til is.
”Det trodde du ja, Gabriella”, sa den iskalla rösten.
”Varför...”, sa jag och min röst bröts.
Rösten skrattade igen.
”Varför, Gabriella? Jo, antagligen för att du var en sån iditotisk, ful och lättpåverkad flicka som man inte kunde göra något av, hur mycket man än förökte”
Tårarna brände bakom ögonlocken och gjorde mitt synfält dimmigt.
Någon sparkade till mig. Jag skrek av smärta. Rösten skrattade.
”Nu ska du få vad du förtjänar...”, sa rösten och drog omilt upp mig.
”Nej”, viskade jag förfärat. ”Nej, snälla du! Nåd! Snälla, skada mig inte!”
Rösten skrattade elakt igen.
”Det hjälper inte hur mycket du än bedjar, du ska dö iallafall”
Personen vred mig mot hans håll och jag mötte motvilligt hans ögon. Den en gång vackra personen jag hade mött var nu förstörd. Mannen som jag hade älskat hade blivit galen, ögonen var vilda och rödsprängda, munnen sprucken och det svarta håret rufsigt.
”Daniel”, viskade jag.
Han skrattade.
”Tyvärr, Daniel finns inte kvar längre. Nu heter jag Dexter.”, sa han och tittade förvildat på mig med sina galna ögon.
”Varför Daniel...”, viskade jag och stönade till när jag kände något vasst skära mig i armen. Jag tittade på såret som Daniel hade gjort. Mörkrött blod sipprade ut ur såret och ner på marken. Jag tittade på Daniel. I hans ögon fanns ingen sorg, bara galenskap och triumf.
”Det fick tyst på dig, va?”, sa han och visade sina gula tänder.
Jag tittade ner i marken och försökte dölja de tårar som hotade att börja rinna.
”Döda mig då”, mumlade jag.
”Va?”, grymtade Daniel, för han höll på att putsa sin kniv på sin lortiga skjorta.
”Döda mig då”, sa jag tydligare och tittade upp. ”Döda mig och lev med det! Jag vill i alla fall inte leva i en samma värld som du”
Ett tag såg Daniel chockad ut men sedan hånlog han.
”Visst, jag ska döda dig. Men först ska vi ha lite kul”, sa han och visade sin kniv. Jag tittade på det utan att blinka och sedan på Daniel.
”Vad väntar du på?”, sa jag.
Han visade sina gula tänder igen.
”Inget”, sa han och tog mitt ansikte i sina händer. Han lutade sig närmare så att våra näsor nästan snuddade vid varandra och jag kunde känna hans äckliga andredräkt mot ansiktet. Jag försökte att inte andas med näsan.
Han log sitt äckliga leende igen. Jag trodde nästan att han skulle kyssa mig eftersom han lutade sig närmare men innan våra läppar möttes boxade jag till honom i ansiktet så att han for bakåt. Han reste sig morrandet upp och torkade sig om munnen, antagligen hade jag slagit ut en tand eller något. Han tog upp sin kniv från marken och höll det framför sig som ett svärd. Jag hoppade upp, beredd på en attack.
Daniel gick mot mig. Jag tittade på honom med hat i blicken. Han tittade tillbaka. Plötsligt släppte han kniven. Den landade med en duns på marken och låg där, orörlig. Jag tiitade upp i Daniels ögon och såg till min förvåning att det fanns sorg i dem. Hans ögon var inte längre galna och förvildade utan fulla av sorg.
”Nej”, viskade han och tårar började rinna ner över ansiktet på honom.
”Daniel?”, viskade jag.
Daniel skakade på huvudet och tog ett steg bakåt.
”Daniel, vad gör du?”, viskade jag och lät rädd.
”Förlåt, Gabriella”, sa han och såg skrämt på mitt sår och sedan på kniven.
”Snälla, Daniel. Vad håller du på med?”, sa jag och för första gången var jag riktigt rädd.
Daniel svarade utan bara gick mot mig. Jag backade inte. Sakta sträckte han fram handen mot mitt ansikte och smekte min kind och torkade bort mina tårar. Sedan backade.han.
”Förlåt, Gabriella”, viskade han igen och tog upp kniven från marken och riktade den mot sin mage.
När jag förstod vad han tänkte göra fick jag panik och glömde allt han hade gjort mot mig. Jag visste att det fanns en del av honom som var god. Han måste bara hitta den. Jag försökte hindra honom och rycka kniven ur handen på honom men han lirkade bara försiktigt sina fingrar av honom och backade. Jag tittade hjälptlöst på honom.
”Snälla, gör det inte”, viskade jag och sträckte fram handen.
Han skakade bara på huvudet. Sedan svalde han och tryckte in kniven i magen. Han stelnade till. Plötsligt trillade han framlänges och hostade blod. Jag flämtade till och försökte springa fram till honom men han höll uppe en skakande hand.
”Förlåt mig, Gabriella”, sa han bara innan hans ögon rullade bakåt och han föll ihop som en säck. Han hade slutat andas.
Jag föll ner bredvid honom och gav till ett skrik som ekade över den mörka skogen och den eviga tystnaden.
Vet att den egentligen inte var sååå himla mycket kärleksinspirerad men den var iaf baserad på kärlek
AlexZz and I are friends 4 ever <3 
30 apr, 2012 22:48
|
Ginny.:.Weasley
Elev
|
Nice. Det här är min om någon orkar läsa:
Spoiler:
Tryck här för att visa!Solens strålar tittade över horisonten och letade sig in i den lilla staden Jacksvill. Strålarna letade sig in i ett fönster på en stor herrgård och lyste rakt i ögonen på en flicka som slog upp ögonen. Hon satte sig upp och gäspade. Genast kom två damer in och hjälpte flickan att få på sig sin klänning. Flickan tittade sig i spegeln när damerna spände åt korsetten. Flickans brunröda hår lockades i graciösa skruvlockar som föll över hennes rygg. Hon tackade dem och satte sig vid fönstret. Flickan suckade och tittade ut genom fönstret. Hon flyttade blicken till brevet i hennes hand. Skulle hon skicka det? Ännu ett tjänstefolk kom in i rummet.
’’Du har besök!’’ sa hon och neg. Flickan nickade och la brevet på fönsterkarmen. Hon skyndade sig ut ur rummet och ner för trappan. Hon steg ner för det sista trappsteget och tittade sig omkring i den stora hallen. Dem stora portarna stod öppna för att vädra och tjänstfolk skyndade sig omkring och jobbade med vårstädningen. Flickan gick in i det stora terummet där hennes far och mor satt. Men dem var inte ensamma. En ung pojke stod vid fönstret och betraktade henne. Flickans hjärta hoppade över ett slag. Vad gjorde han här?
’’Amy McRay.’’ Sa pojken. Amy neg.
’’Ludwig Snoalleg.’’ Sa hon. Hon försökte agera så artigt som möjligt framför sin mor och far, men inom sig ville hon bara springa fram till Ludwig och kyssa honom. Hennes mor betraktade ogillande Ludwig och muttrade saker till Amys far som viskade lugnande men otydliga saker tillbaka. Hon kunde se hur i hans ögon hur dem nästan exploderade av lycka över att se henne. Han gick fram till henne och satte sig på knä.
’’Amy Mcray, får jag be om din hand och att få vara din älskade?’’ frågade han och höll fram en liten ask där en diamantring gnistrade. Amy kastade en blick på sin mor och far. Dem stirrade stumt på Ludwig som om dem inte kunde förstå att han nyss hade bett om att få gifta sig med deras dotter. Amy svalde. Vad skulle hon säga? Hon älskade Ludwig, men hon hade lovat sig själv att aldrig gifta sig. Hon ville göra nyttiga saker, inte sitta fast på en stor herrgård.
’’Ludwig jag…’’ stammade Amy. Hon svalde. ’’Ludwig jag älskar dig oändligt mycket, men jag kan inte tacka ja. Jag är inte ämnad för det här.’’ Sa hon. Ludwig tappade asken och ringen studsade iväg på ekgolvet.
’’Förlåt.’’ Viskade Amy och rusade iväg. Tårarana rann ner för hennes kinder när hon sprang ut genom portarna. Inom kort ersattes känslan av hårda stenar till mjukt gräs mot hennes bara fötter. Hon sprang mot skogen där hon många gånger gömt sig. Amy nådde de första träden och flydde in mellan dem. Tårarna rann och verkade aldrig ta slut när hon rusade fram mellan träden. Hon stannade vid en glänta. Så många gånger hon hade gömt sig här från verkligheten. Varför hade hon tackat nej? Att gifta sig med Ludwig hade kunnat säkra hennes framtid. Fast på en herrgård eller inte, hon skulle ha varit lycklig.
Men vad är att vara lycklig? Hur vet jag om jag är det eller inte? Tänkte hon förtvivlat. Vilset satte hon sig ner på ett stenblock och tittade sig omkring. Hon var inte rädd för skogen, det var som en del av henne. En frisk vind åkte genom träden och fick henne att fatta ett beslut. Hon tog av sig korsetten och kammade ut skruvlockarna med fingrarna. Hon var 19 nu och kunde ta vara på sig själv. Hon höll på att knyta loss sidenbandet som satt runt hennes hals när hon slogs av en tanke. Brevet! Hon var tvungen att få tag på det! Sakta smög hon sig fram till skogsbrynet och tittade mot herrgården.
Fönstret till hennes rum stod öppet och en stege låg lutad mot det. Kunde det bli mer perfekt? Så diskret som möjligt sprang hon fram till stegen och klättrade upp. Det var inte så lätt med hennes klänning, men det gick. Hon tittade in genom det öppna fönstret på hennes rum. Brevet hade blåst ner på golvet, hon var tvungen att klättra in för att få tag på det. Sagt och gjort. Väl inne i rummet tittade hon sig omkring.
’’Jag kan inte direkt överleva i skogen med ett brev och en enorm klänning.’’ Viskade hon till sig själv. Amy öppnade sin garderob och kollade på innehållet. Allt var ståtliga siden eller sammetsklänningar med en irriterande korsett och sockersöta rosetter. Fanns det verkligen ingen utan korsett? Någon knackade på hennes dörr.
’’Miss Mcroy? Är ni okej?’’ ropade en röst. Rösten tillhörde ett tjänstefolk.
’’Nej jag behöver hjälp. Har ni tid?’’ ropade Amy tillbaka. Dörren öppnades.
’’Vad kan jag stå till tjänst med?’’ frågade damen.
’’Jag behöver en klänning utan korsett.’’ Suckade Amy och kastade en irriterad blick mot sin öppna garderob. Kvinnan nickade.
’’Jag kan säkert be er mor…’’
’’Nej inte mor! Hon får inte veta om att jag är här okej?’’ Kvinnan nickade bekymrat.
’’Jag är ledsen att den enda klänningen utan kortsett är tjänstefolkets kläder.’’ Sa hon.
’’Det blir perfekt. Hämta en åt mig.’’ Kvinnan nickade.
Amy var återigen ute i skogen. Hon hade nu på sig en bekväm korsett-fri grön klänning. Det var dags att börja överleva på egen hand. Utan att få allt serverat på silverfat. Amy böjde sig ner och plockade några bär när tanken slog henne. Hur var det med Ludwig? Skulle han förlåta henne? Hon sköt iväg tanken och plockade ett till bär och betraktade det. Det var rödare än de andra, och såg mycket godare ut. Hon förde det sakta mot munnen.
Ludwig gick in i skogen. Han skulle leta upp Amy och be om hennes hand igen, han tänkte inte ge upp. Han tänkte på hur Amy hade tackat nej och rusat ut när glänta uppenbarade sig framför honom. Små röda bär lyste i buskarna och en gestalt med en grön tjänstefolk klänning låg ner mellan dem. Amy. Hon var död. Hennes bleka ansikte stirrade upp mot trädkronorna utan att se. Den livliga glansen i hennes ögon hade slocknat för alltid. Smärtan högg i honom som en vass kniv. Hon var död. Hans älskade Amy var död. För alltid. Han skulle aldrig se henne le mot honom igen. Aldrig någonsin. Något gulaktigt drog åt sig hans uppmärksamhet. Ett brev.
Till Ludwig Snoalleg
Med darrande fingrar öppnade han det och vecklade ut brevet.
Kära Ludwig
Jag hoppas du förstår att det här inte är så lätt att förklara, och jag ber dig förlåta min rädsla att säga det här öga mot öga. Men såhär är det. Jag älskar inte dig. Alla dem där träffarna känns bara fel. Jag har dessutom alltid vetat att mitt öde inte är att vara lyckligt gift, lyckan består av annat för mig. Ännu en gång, förlåt mig, men jag klarar inte av att se hur sårad, kanske tillochmed arg du blir när du skulle få reda på det här.
Hoppas du är okej.
Amy
Ännu en gång högg sorgen i honom som en vass kniv. Hon älskade inte honom. Och nu var hon död. Han kände på sig att sorgen snart skulle göra samma sak med honom.
’’Du är förlåten.’’ Viskade han innan världen slocknade för alltid.
And I will miss the train ride in
and the pranks pulled by the twins
and though its no where I have been
I'll keep on smiling from the times I had with them
30 apr, 2012 22:48
|
|
Borttagen
|
Jag vill inte lägga upp min text. Den känns jättedålig nu 
30 apr, 2012 22:53
|
Ginny.:.Weasley
Elev
|
Skrivet av Borttagen: Jag vill inte lägga upp min text. Den känns jättedålig nu
Jo kom igen!
And I will miss the train ride in
and the pranks pulled by the twins
and though its no where I have been
I'll keep on smiling from the times I had with them
30 apr, 2012 22:54
|
Du får inte svara på den här tråden.
Mugglarportalen