Life - Lupple & Medi PRS

Olivia skrattade och lade sig ner igen.
"Okej vi väntar lite. men sen måste jag äta. Jag är så hungrig." sa hon och smekte han över nosen.
"Jag har ett barn som växer."

Han brummade nöjt och pressade nosen mot hennes hand. Men vid hennes ord om mat så flyttade han nosen till hennes mage och skiftade tillbaka och gav hennes mage en lätt puss. "Då är det väl dags för dig att äta." Viskade han leendes.

Hon log mjukt och lade armen om honom.
"Kanske en minut till? Så jag får hålla om dig?" sa hon och kröp närmare.
"Jag vill bara se dig nu." Hon strök honom över kinden och log.
"Vill du fläta mitt hår sedan?"

Han log och la armen omkring henne, mötte hennes blick. " Har du sovit gott?" Log han och nickade sedan. "Det kan jag göra." Fortsatte han och smekte hennes kind.

"Jag har sovit för gott." Viskade hon och smekte hanas kind.
"Det här är så mysigt och jag är forfarande avundsjuk på er vargar som sover här. " Hon skrattade.
"Jag tar nog över rummet." Hon såg sig om innan hon sträkte på sig.
"Nä vi borde gå upp om vi ska få något ut av dagen."

Han log stort och nickade. "Du behöver vila." Viskade han för att sedan flina. "Åh då blir det varguppror." Skojade han och nickade. "Vad vill du ha för frukost?" Frågade han.

"Jag skojade bara." sa hon och satte sig upp. Sträckte på sig och gäspade.
"Du får överaska mig. Jag kommer ner så fort jag har klätt på mig. Ska bara ta en snabb dusch bara,"

Han nickade sakta och drog på sig ett par byxor innan han gick ut i köket men möttes av ett par upprörda älvor som flög omkring och surrade i köket. "Älskling." Ropade han. "Du får nog komma hit." Fortsatte han och kände sig genast dum för att han inte tagit på sig en tröja. Men de verkade så upprörda att de knappt märkte hans närvaro.

Hon hade inte ens kommit in i duschen och hon drog på sig en stor tröja och gick sakta ner.
"Oj.." Hon drog handen genom håret och såg på dem.
"Slå er ner på bordet. Inte ska ni andvända vingarna nu när jag är här." Hon såg på Gabriel och såg hjälplös ut. Hon var inte van vid det här.

Det tog en stund för dem att samla sig men när de väl hämtat andan och slagit sig ned vid bordet så började de genast prata i munnen på varandra om händelsen. Gabriel hade en utmärkt hörsel men han förstod inte ett ord och han såg hennes hjälplösa blick. Han visste inte vad han skulle göra men han harklade sig och de stillade sig än en gång. En älva tog sig fram ett steg och flög upp i ögonhöjd till Olivia. "Det har skett en tragedi. En av våra små har försvunnit. " Utbrast hon sorgset. Hon greppade tag om Olivias hår och såg allvarligt på henne. " Under natten har den lilla försvunnit. Vi hoppas att hon bara gått vilse men vi är rädda att hon kommit över våra gränsen. In på de andras. Åh kära väktare. Vägled oss. Hjälp oss." Fortsatte hon förtvivlat och de andra började snyfta och prata i munnen på varandra.