Life - Lupple & Medi PRS

"Åh jag förstår. Hur var du med Gabriel?" frågade hon och såg sedan intresserad ut.
"och hur var han som barn? Jag var väl i byn som liten?" Frågade hon och sneglade mot Gabriel.
"Mormor tog väl med mig till er?"

Hon log stort. "Åh jag var som värst med honom. Han var så stark och hans sparkar kändes oerhört mycket. Sedan var jag helt hormonell. Hans far tappade tålamodet med mig några gånger." Sa hon och skrattade lite. "Och mina matsug. De ska vi inte tala om." Viskade hon roat och såg mot Gabriel sedan tillbaka på Olivia. "Åh han var en rar pojke. Väldigt blyg, du förstår han var minst av alla. Det tog lite tid innan han växte ikapp dem." Förklarade hon och nickade. "Ni var goda vänner. Han tyckte att flickan i stugan var väldigt rolig och leka med." Log hon. Gabriel såg på henne, på sin mamma och himlade med ögonen. Han ville att Olivia skulle få reda på allt, men såhär?

Ett skratt lämnade hennes läppar och hon såg på Gabriel.
"Åh lämna mig inte om jag ber om omöjligheter. Om jag vill sova ute vid fullmånen. Se till att jag ligger i vargrummet. ber om jag om mat som du aldrig hört, fråga Mi." hon log och tog hans hand.
"Och jag tyckte pojken som hade de varma ögonen var så söt. Jag var nog blygare."

"Jag lovar, jag ska inte låta dig bli för galen." Viskade han och pussade henne på pannan. Han kramade hennes hand och nickade. " Jag minns, du brukade alltid rodna." Viskade han leendes.

"Minns din pappa som bar hem mig varje kväll. Det var faktiskt mysigt." Viskade hon tyst och reste sig.
"Måste sträcka på benen." Hon tog hans hand.
"Ska vi börja ta oss till platsen? Jag börjar bli trött."

Han skrattade lågt. " Jag minns också." Log han och reste sig med henne. "Vi kan ta platsen imorgon också om du inte orkar ikväll." Viskade han och såg på henne.

"Jag orkar." sa hon och tog hans händer.
"Jag orkar så länge jag orkar." Viskade hon och gned sig i ögonen. Trött som hon var log hon mot honom.
"Åh annars tar vi oss hem till mig. Sover i vargrummet."

Han såg på henne, såg hur trött hon var och smekte hennes kind. "Vi tar det imorgon. Nu går vi hem." Viskade han och pussade henne på pannan. "Och sover i vargrummet." Log han.

Hon såg på honom och lade armarna om hans hals. Kände hur trött hon egentligen var och gäspade stort.
"Kan du bära mig hem?" viskade hon och suckade.
"Förlåt att du bär mig hela tiden."

Han kände hennes armar och bar varsamt upp henne. "Jag bär dig mer än gärna." Viskade han och började att gå hemåt med henne. In i stugan och raka vägen in till vargrummet.