Life - Lupple & Medi PRS

Hon blev lite rädd och makade sig från att suttit på sidan att nu sitta i hans famn. Hon tog hans hand och höll den hårt.
Ville säga saker men var tyst.
Att det var en förbannelse kunde man kanske säga men hon såg sedan mot den stora månen över dem. Hur hade månen för koppling egentligen?

Gabriel la armarna omkring henne och höll henne nära sig och kramade hennes hand. " Bröderna gick i årtionden, som varg. Evigt bunden i deras kroppar. De försökte vara nära människor men misslyckades, vargflockarna skydde dem så de var ensamma och de båda började ångra orsaken till det hela. Varför hade de bråkat om marken? De började att söka efter varandra, för att nå ett avslut. När de väl fann varandra så blev deras ilska så stor. Att de började bråka igen eftersom de båda skyllde på varandra. Denna gången var det två vargar som möttes i strid och skadorna var verkliga. Den äldre brodern med några minuter fick in ett dödande hugg och hans tvillingbror föll död på marken. " Fortsatte den äldre och barnen såg förskräckta ut och fler och fler hade samlats kring elden. "Gabriel, vad händer när du dödar en broder?" Frågade mannen och Gabriel såg på honom. Han visste att det var såhär historien var berättad men det var ändå smärtsamt. Han lät sina ögon skifta till varg och hans ögonfärg gick från de vanliga gröna till röda.

Sagan blev mer och mer obehaglig och hon kurade ihop sig i hans famn. Hon började bli trött med men när barnet hade frågat Gabriel frågan blev hon kall i kroppen. Hela hon stelnade till. Visst hon visste om att han hade dödat sin pappa men hon såg på honom.
"Hade du en bror?" Frågade hon så tyst och ynklig röst hon kunde.

Han såg på Olivia, han kände att hon var rädd. Att hon fann det obehagligt och han la försiktigt ett finger över hennes läppar för att visa att hon skulle vara tyst. Han kunde inte förklara just nu. Hon skulle förstå. Några började spela tyst på trummor i bakgrunden. "Den äldre brodern försökte att återuppliva sin bror. Men hans tassar kunde inget göra, inte heller hans nos. Han var maktlöst men framför honom bevittnade han något magiskt. Brodern förvandlades tillbaka till människa, trots att det hade gått tjugo år sedan deras far förbannat dem var hans bror inte en dag äldre. I hans ånger och sorg ylade brodern mot månen. Den var full denna natt för tusentals års sedan. Hans ånger hördes och månen svarade. Månen tyckte synd om brodern men kunde inte lyfta förbannelsen helt för han hade spillt sin familjs blod, både som människa och varg och därför beslutades det att varje fullmånen skulle han tvingas bli till varg. Medan resten av tiden skulle han vara människa och sona sina synder. " Det blev en paus och alla kunde nästan höras andas ut. "Hans ögon skulle alltid förbli röda när han skiftade för han hade oskyldigt blod på händerna. Som den ende i sitt slag blev han alfa och alfan bär ansvaret över flocken och över synden och därför är deras ögon röda än idag." Avslutade mannen och alla satt tysta en stund.

Hon kände hans finger om sina läppar. Så varm han var och hon såg upp i hans ögon. Så varma de var.
När trummorna började höras vände hon blicken och fortsatte lyssna. Den var så sorlig och hon började fälla tårar.
När den var slut så snyftade hon och vände sig mot Gabriel.
"Älskade.." Hon såg på honom medan tårar föll ner.

(Minns inte vilken ögonfärg han hade som varg men var de verkligen röda?)

( Nej alltså tänker inte att de är röda hela tiden xd tänker att det mer är något han kan göra på beställning! Han har bruna som varg tror jag, men skrev detta mycket sent igår så är kanske lite osammanhängande xd )

Han mötte hennes blick och drog in henne i sin famn. För att trösta. "Åh käraste. Detta var tusentals års sen. " Viskade han. "Men den är sorglig, men det är mest de äldsta sätt att poängtera vad som är rätt och fel. Det är den första av alla de kommer berätta under denna säsong." Viskade han för att förklara.

Hon klamrade sig fast och borrade in näsan i hans hud. SbBrast ut i okontrolerad gråt.
"Men ändå!" Hon visste att det var larvigt att gråta men hon lyckades lugna sig.
"Åh hon är redan en kämpe. Gör mig så kännslosam" Hon strök sig om magen och torkade sig i ansiktet.
"Älskade.."

Han höll henne stadigt och smekte henne över håret. "Det är hon, precis som sin mamma." Viskade han och hjälpte henne att torka tårarna. Han kysste henne mjukt. " Såja." Log han lugnande.

"Jisses. Förstå mig hur jag blir när hon växer innom mig. Blir mer såhär. Sedan alla konstiga matsaker. Jordnötssmör på pizza eller något sådant. Kommer du göra de då?" Viskade hon skrattande.

Han skrattade lågt och såg in i hennes ögon. "Allt du kommer gå igenom och allt du kommer vilja ha kommer jag göra mitt bästa för att uppfylla och stötta dig i." Viskade han och smekte hennes kind. "Du ger mig den finaste gåvan. "Viskade han och smekte hennes mage sakta.