Skriva av sig-tråden

Sista dagen. Sista dagen på det sommarlov då jag var/är tolv. Det finns så mycket jag skulle vilja hinna med den här dagen men inte kan. Imorgon börjar skolan. Jag börjar sexan. Betyg. Språk. Ny engelskalärare som vi inte vet vem det är. Förändringar, javisst. Men ändå som ett annat hem. Inte som Hogwarts, nejdå, verkligen inte. Men det är en början. En början på något nytt.

♥

Vissa gör det för o få sympati. Dom anser typ inte att den verkliga orsaken att dom mår dåligt duger så dom överdriver för o känna sig värda av sympati typ. Tror jag iaf.
Nu säger jag inte att du gör det, bara att vissa människor gör det.

Imorgon börjar vi med det riktiga schemat. 20 minuters rast efter första passet. Vad tusan ska man göra under den tiden? Har ju inga kompisar att vara med direkt. Får väl sitta på en bänk någonstans och vara forever alone. Kul. Verkligen kul.

Jag har bara så svårt att berätta/prata om det här för någon irl över huvud taget, och av någon anledning så känns det svårast att berätta för mina föräldrar.
Det känns inte som att de ens skulle bry sig, eller ens ta mig på allvar.

Men det är bara så svårt för mig att äta, även om jag tycker att det är gott. Jag får så himla stora skuldkänslor. Det går nästan inte att beskriva hur det känns.
Och på senaste tiden har det kännts bra att ha en tom mage, det känns bättre så.


Önskar att jag kunde tänka sådär, men det går inte. Blir helt skräckslagen när jag går upp i vikt. För något år sedan vägde jag mig nästan aldrig, men under de senaste månaderna har det blivit mer och mer och nu väger jag mig varje dag. Jag klarar inte av att gå upp i vikt, blir helt förkrossad då. Har börjat ta reda på hur mycket kalorier det är i maten som jag väl äter, och försöker minska det antalet rejält.
Jag blir så äcklad av mig själv när jag äter.

--
Tack båda två. ♥

Ekkiis Den där vågen har enligt min mening blivit en aning farlig för dig, och om jag kunde skulle jag vilja ha sönder den eller gömma den åt dig.
Du är i puberteten för **** och i puberteten så går man upp i vikt. Det stabiliserar sig sedan, och det är inte förrän du blir äldre som du ska börja med dieter. Märk väl att jag säger diet, även fast det du håller på med nu knappast är en diet.
Jag måste ha börjat tidigare än du med att försöka gå ner i vikt, jag hatade att se mig själv i spegeln, eller att se min mage över huvud taget. Jag slutade att äta, jag kan i ärlighetens namn inte ha ätit mer än ett paket nudlar eller ett äpple om dagen de flesta dagarna, och ett sånt beteende ger bieffekter.

Om du vill bli smalare finns det andra sätt. Du kan träna och du kan äta lagom stora mål mat regelbundet eftersom ett regelbundet intag av mat samma tider varje dag faktiskt gör dig smalare än att strunta i att äta.
Tänk även på att vågen inte alltid har rätt. En våg visar inte hur du egentligen ser ut, den väger dina organ, dina muskler, ditt skelett, ditt blod och ditt fett.

Beskedet kom som en chock.
En hemsk jävla chock.
En av mina närmsta vänner ligger i riskzonen för cancer. Hennes morfar och pappa dog i cancer.
Vet inte vad jag ska säga eller tänka.
När hon berättade det igår, så började gråta. Tårarna gick inte att stoppa. Fick knappt en blund på hela natten. Jag skulle inte klara av att förlora en till person i cancer.
Vill inte prata, tänka eller känna. Jag ska lära mig att stänga ute känslor.
Orkar inte skriva, orkar inte skratta och orkar inte försöka. Nian kommer gå åt helvete.

Måste bara skriva lite snabbt:

XXXX1, som varit en novelläsare, skrev i Prisetgårtill att den bästa författaren var XXXX2, som är min kompis och som jag även bråkat med.
XXXX3, novelläsare, skrev också en sådan, men nämnde mig inte först.

Och detta är inte att jag inte unnar folk att vara bra och omtyckta! Det är helt enkelt att jag börjar undra vad jag gör fel, varför jag är dålig (för jag måste väl vara dålig om det finns folk de föredrar, tycker min hjärna), och sen slutar det med att jag bara vill gråta. Jag dömer alltså mig själv stenhårt mot människor som är äldre än jag, för att jag inte kan vara bäst. Och jag klarar det verkligen inte.

Fan vad irriterad jag blir. Mina kompisar driver mig till vansinne. Och för att inte alla ska fråga om varför, ska jag förklara. Jag får spel på de!

N: Jag använder väl för fan hur mycket och lite smink jag vill. Nej. Jag har ingen push up-bh som du. Visst, jag kanske har störst bröst i klassen, men fattar du inte att jag kanske inte vill ha det som du?
Det är inte jag som har förändrats från en snäll liten oskyldig tjej till en bitch med sjukt mycket smink, push up-bh, jag känner knappt igen dig längre!

E: Okej. Du var med den populära tjejen. Men allvarligt? Det gör inte dig till den populäraste tjejen på skolan? Men eftersom det verkar betyda så jävla mycket för dig, var med henne istället. Du verkar ju vilja vara som henne nu, allting ska göras som henne. Var med henne då? Men förvänta dig inte att jag är som hon. Du verkar ju vilja det.
Och seriöst, jag får väl gå hem när jag vill? Jag tyckte att halv sex var lagom, och varför skulle jag stanna längre bara för att du stannade till sju hos A? Skulle jag bry mig? JAG. ÄR. INTE. DU.
Du säger att du bryr dig så jävla mycket om betygen, men vafan, ändå går du hem vid sju och planerar att gå från fritidsgården vid nio på en skolkväll. Jag är inte sån, fattar du? Jag går och lägger mig tidigt, för att orka av skolan.
Och en sak till. Visst, jag kan vara negativ, hängig, trött och irriterad. Vet du vad det kallas? PMS. Men du måste för fan inte behandla mig som om jag är sjuk i huvudet. Ingen tvingar dig att lyssna när jag känner mig trött? Och du behöver inte kommentera allt jag gör, för hur ofta är inte du lite irriterad?

Seriöst, känns som om jag är den efterblivna tönten som tvingas ha cykelhjälm och inte vill vara uppe sent. Förväntar mig nästan att ni snackar skit om mig, även om ni kanske inte skulle göra det. Är bara så jävla sur.

Hur ska man kunna stå ut i ett år av ensamhet? Går det?

ååååå jag är så less, rykten, lögner, allt ska sabba ejekgvfcdrxctfgvyubhknljibyvtcrfxtfygbhiijpoufeihv eihbfåqeoiufhpsjdbnkj vj pifvjuneipufbqihef pihw hwd vpsidhv sih vpqijv pieh vp psidhv sljd vpiqher ljdsf vjsdfhbvpisdfjbvn vj fvdfvn difvh dsihfv dfjv dfjv dfjv odfjvnojfnvojdfnvdjfv kdf vvjdfovj sifv qojrvoeifnvdonv