Life - Lupple & Medi PRS

Olivia kunde inte låta bli att skratta.
"Jag tror de skulle klara sig. Men ett andra brölopp för dem skulle vara det bästa." Hon såg flickan och log.
"Åh du är ju för rar." sa hon och log.
"har ni lekt kurra gömma på sista tiden?" Frågade hon och tog emot blomman.
"Ska jag släppa Gabriel så får han leka lite?"

" Ja jag tror du har rätt." Viskade han och smekte hennes kind.
Flickan sträckte ut sina händer mot henne och skakade på huvudet. "Surat." Förklarade hon och pekade på Gabriel. "Saga." Fortsatte hon och pekade mot en grupp barn som satt runt en lägereld med en av de äldre.

Hon såg frågade på Gabriel och böjde sig mot honom.
"Vad sa hon?" Frågade hon och såg lite sorgsen ut.
"Jag förstod inte." Hon smekte hans grova hand och suckade.
"Kan vi äta middag här med? Jag tror dina äldre kan bra mat för havande kvinnor."

Han såg på den lilla flickan, Clarie och ville helst inte berätta vad hon sa. Det var pinsamt. "Hon berättade att vi inte har lekt kurragömma på ett tag eftersom jag har varit lite sur. Eller ja, orolig. " Förklarade han. För att sedan flina lätt. "Hon vill att du ska vara med på sagostunden. "Log han för att sedan nicka. " Låter klokt."Instämde han och kände direkt att det borde han lära sig. Bra mat för henne.

Olivia gav honom en blick och suckade.
"Imorgon leker du med dem. De behöver lära sig allt att vara varg. Du har sagt det själv." Hon höll hans hand och drog honom med sig.
"Du ska vara med. Jag vill även att vi berättar nyheten för de äldre redan ikväll. Jag tror de skulle kasta sig över dig. Tacka dig att du har mig."

Han såg på henne och skämdes oerhört, att hon sa till honom. Här på hans mark? Han sänkte blicken och nickade sakta. "Du har rätt." Mumlade han och kramade hennes hand. Följde med henne bort och lutade sig mot hennes öra. "Det är inte sagor, det är vår historia som berättas. Så lyssna noga." Viskade han innan han satte sig med henne bredvid sig. " Vi berättar ikväll." Viskade han och smekte henne sakta över magen.

Ett leende spred sig på hennes läppar. Han såg så skamset ut att hon inte kunde låta bli.
"Åh se inte ut som du sålt smöret och tappat pengarna. Du gjorde ditt bästa och de är lite sura på dig." Hon gick mot elden och slog sig ner. Det hade börjat mörkna och hon log mjukt mot dem.

Han såg på henne och flinade till. "Åh tyst med dig." Viskade han roat och tog en av filtarna och virade den om hennes axlar. Den äldre såg på dem, och nickade gillande. "Idag ska ni få höra om våra förfäder. Ni ska få höra om varför vi blev vargar. " Började mannen och harklade sig.

Hon tog emot den och lade den över sina axlar. Lutade sig mot hans kropp och såg mot mannen.
Hans röst var helt makalös och hon kurade ihop sig.
Hon såg några barn sitta lite längre bort och log. Hon hade blivit så fäst vid barnen och hon älskade verkligen hur de avgudade Gabriel.

" Det började som en förbannelse, en mäktig förbannelse för att straffa två bröder. Två bröder som bråkade om ett arv. Det pågick länge och bråket var blodigt och tog många liv. När deras yngsta syster dog på grund av deras bråk så kom deras fader ned från anderiket och la en förbannelse över dem. De fick leva i en vargs kropp." Började han. Barnen satt som på nålar och antagligen gjorde hon det också. Gabriel visste denna för bra men samtidigt var den så himla viktig så att höra den igen skadade aldrig.