Skriva av sig-tråden

Mitt liv är väldig bra egentligen, och jag är en ganska nöjd person som inte brukar klaga. Dock har jag ju precis som alla andra också en del problem, och jag känner för att skriva av mig här nu.
Mina ångestproblem. De blir bara värre och värre. Har inte sovit ordentligt på en vecka, så fort jag lägger mig ner för att sova - och därför har tid att tänka - får jag ångestattacker. Det behöver inte ens finnas anledningar till det. Har haft ångestproblem så länge jag kan minnas, jag minns när jag som barn låg och grät på nätterna, jag mådde jättedåligt och visste inte varför. Mamma frågade alltid vad som hade hänt, och jag svarade att inget hade hänt. Hon trodde att jag bara sa så för att jag inte ville berätta, men det var faktiskt inget som hade hänt. Jag försökte aldrig riktigt förklara för henne eller någon annan, trodde att mitt beteende och mina känslor var helt normala, eftersom jag som sagt haft de känslorna så länge jag kan minnas. Jag är en envis jävel, har vägrat gå till en psykolog(har gått till kuratorer och liknande av andra anledningar, och jag hatade det), men nu börjar jag faktiskt överväga det. Vet dock inte hur jag skulle förklara för min mamma. Varje gång jag försökt förklara att jag misstänker att det är något fel med mig, säger hon att alla tonåringar känner så ibland(vilket de säkert gör, men jag tror faktiskt inte att alla tonåringar sitter uppe helt hysteriska på nätterna utan anledning varje natt) och hon påstår dessutom att jag överdriver trotts att jag aldrig ens berättat hälften. Har skadat mig själv på en del olika sätt under åren. Att skära mig lyckades jag sluta med för ett bra tag sen, men jag har brännt mina händer ganska ofta tills för bara ett par månader sen. Har klarat mig hela sommaren utan att göra det, men varje gång ångestattackerna kommer är jag så nära, och jag vet inte hur länge jag kommer hålla mig stark.

Sen har jag väldigt mycket koncentrationssvårigheter och är lättdistraherad. Inte heller detta tar min mamma på allvar. Kan inte genomföra ett enda skolarbete ordentligt på grund av mina koncentrationssvårigheter, men har hittills klarat mig bra ändå eftersom jag är ganska intelligent(har sån särbegåvnings-grej), och har ett bra minne. Men nu går jag i åttan och har betyg, och det räcker inte längre med att klara mig bra. Jag vill inte gå ut nian med ett visst betyg och känna att jag kunde fått ett mycket bättre om jag bara lyckats koncentrera mig.

Mina agressionsproblem. Har alltid varit temperamentsfull, men har lärt mig kontrollera det en aning. Slår folk, och om det bara är jag där, skadar jag mig själv. River ner allt i min omgivning etc. Är alltså allmänt destruktiv när jag blir arg.
Idag bråkade jag och min såkallade kompis, insåg vilken idiot hon var och frågade mig själv varför jag inte stuckit från henne för länge sen. Hon gick kanske tio meter bakom mig, och jag var arg för massor av idiotiska grejer hon sagt några minuter tidigare. Om detta varit för två år sen, hade jag utan tvekan slagit henne, men jag har som sagt lärt mig kontrollera det en aning. Pressade in naglarna i huden för att kunna kontrollera mig själv, och när jag kom fram till gympasalen insåg jag att jag blödde från armen, eftersom jag tryckt för hårt. Var fortfarande skitförbannad, så jag gick inte till lektionen, skulle förmodligen mördat närmaste människa så jag kände att det var bättre att låta bli.

Min hamster dog idag. Jag vet inte varför, han har betett sig underligt på sista tiden, och jag har försökt med allt för att göra honom gladare. Anyway, han dog idag, och jag blev jättearg på mig själv. För att det var mitt fel. Han var inte gammal, och därför måste jag gjort något fel, annars hade han inte dött. Att misslyckas är det värsta jag vet, jag hatar mig själv när jag gör fel.

Eh ja, that was about it. Förutom lite killproblem och sånt, men det orkar jag inte ta upp. Är jättearg på mig själv för att jag förlorat när det gäller det också. Tvivlar på att någon sitter och läser igenom detta, but still-

letswatchitburn, jag tog mig tid att läsa det hela. Angående ångestattackerna så kan jag känna igen mig i det. Det har aldrig varit varje natt direkt, men ibland så måste jag bara gråta (igår var första gången på länge) och jag kan bli oförklarligt rädd för saker som jag inte kan sätta fingret på. Så det låter åtminstone inte i mina öronhelt konstigt. När det gäller resten - har du någon diagnos? För det låter verkligen som aspergers eller ADHD eller någon kombination, men jag är ju verkligen ingen expert. Men jag tänker på särbegåvningen, agrresssionsproblemen, koncentrationssvårigheterna - det låter onekligen som det. Och om så är fallet tycker jag att det är bäst att du ber din mamma om hjälp att boka en tid för att utreda det hela, så detta kanske kan underlätta din vardag genom att du får hjälp. Kanske att du kan sitta i ett eget rum och jobba? Jag kan exempelvis inte skriva matteprov i samma rum som andra, för att det gör mig jättestressad, och samma sak gäller för många andra som liksom mig är utan diagnos.

Ångestattackerna kan ha att göra med att du är deprimerad, om man även har i åtanke ditt självskadebeteende, och då finns det ju även medicin, eller sömnpiller för att få dig att sova. Men då får dessa antagligen doseras av annan ansvarig vuxen då man knappast ger piller hursomhelst till personer som är deprimerade (om du nu är det).

Och så var det hamstern. Jag kände likadant med mina marsvin. De dog inte jätteunga, men kunde ha blivit äldre. Men det kan ju ha hänt saker som du inte kunnat göra något åt? Om han var sjuk till exempel, hamstrar kan ju få cancer och grejer. När dte gäller mitt ena marsvin så bröts en av hennes tänder av utan att vi märkte det, och då kunde hon inte äta ordentligt och blev bara helt håglös. Marsvin är gjorda för att äta konstant, så har de väl slutat så är det nästan försent för att deras matsystem kollapsar i princip. Jag var otroligt ledsen och lade skuld på mig själv, men samtidigt - hur hade jag kunnat veta? Samma gäller för dig.

Så, nu har jag försökt svara så gott det går. Hoppas att det kan vara till någon hjälp, och att allt löser sig! Har själv killproblem, så på det planet känner jag verkligen igen mig...

Jinx Jag är glad att du svarade. Även om jag inte känner dig så betyder det faktiskt mycket att någon orkar sitta och läsa om mina problem.

Om det där med ångestproblemen så är det inte så att jag känner att jag måste gråta ut. Det är mer att jag känner mig liksom... Instängd. Som att någon stängt in mig i mig själv, och låst dörren. Ju mer jag försöker komma ut ju mer panik får jag, och tillslut är jag helt hysterisk. Tror faktiskt inte att jag är deprimerad. Jag är liksom en typisk "Har du ett problem - lös det. Simple as that" person, och är ganska glad och så förutom när jag har ångest. Anledningen till att jag skadar mig är för att dämpa ångesten. Har panik och tänker inte på vad jag gör riktigt, men jag vet att ångesten dämpas när jag skadar mig.
Sömnpiller skulle troligtvis funka, men min mamma tror inte på mig. Hon påstår att jag sover varenda natt. Det gör jag inte.

Är inte säker på att jag inte har någon diagnos, nej. Lärare, vänner, bekanta etc har pratat med mig/mina föräldrar om det. Det är väldigt många som har trott att jag har ADHD och/eller aspergers. Men jag har ju som sagt särbegåvning, och "symptomen" är ofta ganska lika. Det är till exempel jättemånga särbegåvade som har blivit felaktigt diagnostiserade med adhd. Har även pratat med mamma om detta, men hon säger att jag inte har någon diagnos. Det är som om hon har bestämt sig för att vägra tro att det är något "fel"(Menar inte att det är något fel på folk med diagnoser) på hennes dotter. Men jag ska nog ta modet till mig att säga att jag ska gå till en psykolog(Säga att jag ska göra det, inte fråga om jag får).

Att sitta i ett annat rum skulle kanske förbättra det, men grejen är att jag inte bara störs av "stökiga miljöer" och sånt. Distraheras av allt, verkligen allt. Spelar fotboll till exempel. Om jag är på en träning och springer mot bollen, så får jag syn på en fluga. Kan stanna upp helt, bara stå och glo och glömma vad jag höll på med. Rörelse är nog det mest distraherande, men även ljud och typ... Saker som händer rent allmänt.
Hade en lärare en gång som läst beteendevetenskap och liknande. Alla andra lärare har bara sagt att jag inte kan fokusera. Han kom med en förklaring varför. Han tror att jag har något undermedvetet behov av att alltid veta vad som pågår omkring mig, och har därför jättesvårt att fokusera på en grej. Det kan nog stämma till en viss del, åtminstone. Håller liksom alltid koll på var alla är och vad som pågår.

Antar det. Har varit borta mycket i sommar och därför inte haft lika mycket tid att leka med honom. Förvisso behöver det inte bero på det, men jag har svårt för att släppa tanken.

Det var till mycket hjälp, tack återigen.
Det suger att ha killproblem. Blev kär i min kompis och är ganska socialt inkompetent så jag fuckade upp allting typ. Heh.

letswatchitburn, jag tror att det är jättebra att du tar tag i saker själv, att du gör det klart för din mamma att du måste/ska gå till en psykolog. Och försöka att prata med folk i din omgivning om vad som gör dig störd, även om det verkar lite svårdefinierat. Jag är extremt klåfingrig när jag koncentrerar mig, pillar alltid sönder mina suddgummin till exempel, eller tuggar sönder mina pennor. För den typen av människor kan det hjälpa att ha något i händerna, som en stressboll. Det jag vill komma fram till att man får försöka komma på vad som hjälper och passar en, kanske att man måste lyssna på texter istället för att läsa dem, eller göra saker med händerna, saker som ens lärare förhoppningsvis kan hjälpa en med. Som läraren som studerat beteendevetenskap. Och ett lugnt tyst rum kanske gör att du får lättare att hålla koll på omgivningen? När inte så mycket händer på en gång menar jag.

Japp, jag blev också kär i min kompis. Och fuckade också upp saker och ting.

Ja, det hjälper faktiskt att pilla med saker. Sitter alltid och kladdar i böckerna etc.
Fick värsta snilleblixten(heter det så, ens?) nu. Tänk så kan det ha att göra med att jag är så paranoid också? Jag menar, jag tror att alla vill mörda mig(eller våldta mig, etc) och det första jag gör när jag kommer in i ett rum är att leta upp möjliga flyktvägar. Tror du det skulle kunna påverka att jag har det här behovet att ha koll på allt som händer?

Lovar mig själv här med(med dig som vittne. ) att jag innan augustis slut ska ha hunnit prata med min mamma om att jag ska gå till en psykolog. Lovar också att jag ska vara mer villig att hjälpa till. När jag gick till kuratorn var det inte ens jag som ville det själv, satt mest bara och blängde på henne.

Åh. Förvisso var min kompis inte så oskyldig han heller. Han hånglade med mig och sa sa bara ett par timmat efter att han bara tyckte om mig som en vän. Inte så schysst, men ja, that's life.

letswatchitburn: Den där instängda känslan känner jag igen. När jag fortfarande bodde hos mina föräldrar i en liten by där alla känner till alla. Så kände jag mig fruktansvärt instängd. Varje gång jag åker tillbaka dit kan jag bara tänka på när jag får åka därifrån igen. För då kommer alltid känslan tillbaka. Jag måste ut. Ut! Annars vet jag inte vad jag gör. Jag grät ofta på nätterna innan jag började gymnasiet och fick komma ifrån den där byn några timmar varje dag.

Random ångestattacker kan jag fortfarande få och i samma veva övertyga mig själv på två sekunder att jag är totalt värdelös, jordens största lowlife och alla skulle må bättre om jag inte fanns. Förr kunde den känslan hålla i sig hur länge som helst. Nu brukar det ofta räcka med att jag gråter ut och sen är jag glad igen.

Jag är av samma typ som du. "Lös problemet, sitt inte och oja dig över det." Jag har faktiskt aldrig ens försökt berätta för mina föräldrar hur dåligt jag mådde. Har liksom aldrig vågat för jag vill inte att de ska få veta att det är nånting "fel" på mig. För mig känns det som det är tillräckligt "fel" på mig ändå utan att jag behöver dra in dem i det. Vill liksom inte ge dem anledning att börja tro och eventuellt bekräfta det som jag själv intalar mig när jag mår dåligt.

Jag har ingen diagnos. Men jag vet att jag har empatiproblem och särbegåvning och att jag kan totalkrascha på en kväll och sen må bra igen dagen därpå. Ibland kan humöret gå från totalbotten till toppen på bara några timmar och sen tillbaka igen.

letswatchitburn, det låter jättebra! Inte dina problem, men att du faktiskt försöker lösa dem. Och som det där med att du kanske är paranoid, det är sådant jag tänker mig att en psykolog skulle kunna hjälpa dig att fastställa.

Och när det gäller killen, så kom jag aldrig ens så långt. Jag bara gick och trånade och hoppades att saker och ting skulle lösa sig av sig själva. Men äsch, sådant lämnar vi bakom oss!

Secchan Det är inte så mycket att jag intalar mig själv att jag är värdelös, tänker inte så mycket överhuvudtaget. Jag bara får panikutbrott typ, tänker knappt.

Åh, känner igen den känslan. Speciellt eftersom jag känner värsta konkurens med min bror. Det har redan varit massa "problem" för att jag är särbegåvad och sånt, och vill inte att mina föräldrar ska bli trötta på mig. Min bror är sån "perfect child", har gör sina läxor, han kanske inte är lika intelligent som jag, men han är högpresterande och ligger över medel i skolan. Han följer alltid reglerna, och har dessutom alltid haft fler vänner än mig. Han har liksom... Passat in, helt enkelt, och jag har bara ställt till med problem.

Om jag är oempatisk eller inte vet jag inte, håller inte riktigt koll på vad det innebär. Har ganska lätt för att både läsa människor och att manipulera dem, men jag liksom... Känner inte med dem. Jag blir inte ledsen för att någon annan är ledsen. Jag vet inte om empati är när man förstår andra människor(kan läsa dem osv) eller när man... Känner med dem. Hoppas du förstår hur jag menar.


Jinx Menar inte paranoid som att jag skulle ha paranoia, jag menar bara paranoid som att jag är lite mer misstänksam än andra människor och inte litar på folk.

Jag blev arg på honom, det var inte direkt så att jag blev sårad, blev mer arg för att jag tyckte att han gjorde fel. Och på mig själv för att jag förlorat(det där jag snackade om innan. Ser allt som en tävling, och jag var tydligen inte tillräckligt bra för honom). Det blev värsta awkward sen, vi pratade inte på hela sommaren förrän typ... Nu för ett par dagar sen.

Nej men de blev ett missförstånd för två av vännerna heter nästan likadant, så någon har hört fel o sen när jag förklarar att dom hört fel tror dom inte på mig! O dom tror att jag ljuger om att jag mår dåligt, men vilken människa skulle ärligt göra nått sånt?

letswatchitburn: Konkurrerar med min syster. Hon gör inte lika bra ifrån sig i skolan, men hon är inte dålig heller. Däremot har hon passat in. Hon har ett tydligt mål och jag är outsidern, the misfit, som bara glider runt utan att ha en aning om vad jag vill göra med mitt liv.

Med empati menar jag att man känner vad andra känner. Förstår hur andra tänker och så. Börjar nån gråta, börjar jag gråta. Vare sig det är på riktigt, på film eller i en bok. Jag kan bli överlycklig för att någon annan är det. Ledsen för att någon annan är det.