Sorgens tider [SV]

I like it meeeeeeeeeeer

LOL SÅ BRA

håller med, du är grym, Emma!

Kapitel 71 - Percy Weasley
______________________

Jag förstod inte vad som hade fått George så dyster. Men han beslutade sig tydligen för att berätta för mig, men inte inför hela familjen. Jag förstod snabbt att jag var tvungen att spela med och muttrade för mig själv "Var sur då, som du alltid är" och gick upp för trappan, med näsan i vädret, så som jag brukat göra när Fred och George skämtat med mig. Ett minne där de hånade mig för att vara en prefekt övertog tankarna. De skrattade åt mig, allihopa i syskonskaran. Jag log smått för mig själv och öppnade dörren in till Georges egna rum. Därinne var det svalare än i resten av huset, kanske för att ingen gick in där utav rädslan av att påminnas för mycket utav Fred. Jag hade mer eller mindre hunnit gå fram till ett foto av dem båda som mindre innan George kom in i rummet och fick mig att rycka till.
"Du ville veta" mumlade han. Jag nickade och såg honom sätta sig med en dyster min på sin säng. Jag satte mig på Freds gamla säng som George tvingat sina föräldrar till att ha kvar, med min hjälp såklart.
"Ja, men vill du inte prata om det så.." började jag, men George avbröt mig.
"Angelina kysste mig" fick han fram, och jag blev helt paff. Hur? Var inte hon? Fred? Va? Mitt huvud var förvirrat. Jag hade alltid trott att hon var Freds tjej. George öppnade munnen för att prata igen, men stängde den igen. Han upprepade det några gånger innan det kom ett ljud ifrån honom.
"Hon var ju Fred's tjej.. och hon sa åtskilliga gånger i mitt sällskap att hon älskade honom" fortsatte han. Jag bara stirrade på honom. Kunde inte fatta att Fred's tjej övergått till sin ex-pojkväns tvilling. Det är inget man skulle göra om man hade tillräckligt med hjärna för att förstå hur det skulle kännas för tvillingen.
"Är hon helt dum i huvudet?" sa jag, med en avslöjande ilska i rösten. Hon kunde ju bara inte göra så! Nu kommer ju säkert George sitta med skuldkänslor hela tiden, och vara inlåst på rummet hela dagarna för det. Visst, jag kanske överdrev lite, men man visste aldrig. George hade varit värsta nervvraket innan Rumänien.
"Tydligen" mumlade George. "Hon kan väl ändå inte gilla mig? Hon måste väl leva i någon sorts fantasi om att jag är Fred" Jag såg på George. Den enda skillnaden dom hade haft var det ena örat som George saknade. Om Angelina levde i någon fantasi om att George är Fred måste hon vara blind.

jättebra! mer!

braa meera ♥

håller med snälla skriv mera!!!!!!!!!!

superbra meeer!