Privat mellan Masato och Hufflepuffisen

Atemu såg på henne och sa.
- Be inte om ursäkt Cassandra, man måste få gråta när man går igenom en händelse som inte var det vackraste.

Cassandra nickade och var glad över att han inte var arg på henne.

Atemu såg på henne och undrade själv varför han skulle vara arg för en helt naturlig sak.

Han hade lätt kunnat vara arg på henne. Som tjänare borde hon inte gråta eller visa känslor inför faraon. Å andra sidan borde han inte gå de här promenaderna med henne överhuvudtaget så det var väl bara att vänja sig vid att Atemu var en ovanlig farao. En ovanligt bra, snäll, omtänksam och rolig farao. Hon kastade en blick på honom och log. Hon var tacksam för att han var han.

Atemu såg henne le mot honom så han log tillbaka innan han fortsatte gå.

Cassandra gick lugnt vidare. Hon undrade hur det skulle kännas imorgon när hon skulle gå ett varv utan farao. Antagligen tomt. Troligen skulle hon sakna honom mer än vad hon trodde. Av hela sitt hjärta hoppades hon att det skulle gå bra, att hon inte skulle få panik halvvägs och springa därifrån eller frysa till och inte kunna röra sig på flera minuter.

Atemu gick vid hennes sida och tänkte på hur det kändes att gå med någon som bara vara en tjänare.
Men det kändes i alla fall bra, även om hans pappa skulle ha skämts över honom.

Cassandra fortsatte att gå. Snart hade de hunnit ytterligare ett varv.

Atemu såg på henne och sa efter en stund.
- Så, det kanske är dags att bryta för idag.

Cassandra nickade och sade:
- Det är nog bäst. Det är väldigt mörkt ute, så klockan är säkert mycket.