Rollspelare & Wolfy prs

"Du kan alltid ta en av hundkojorna." sade Jason bara och lät sig själv bli omplåstrad. Han rynkade på pannan, tyckte nästan att Jessica var trevlig men kom på sig direkt. Han reste sig upp när allt var klart och gick ut från rummet.

”Gärna, om du sover i den andra?” ropade hon efter honom och skakade på huvudet. Att prata med honom handen inte varit riktigt så förfärligt som hon föreställt sig, kanske han inte var så tokig ändå. Trött la hon sig ner i sängen och drog täcket om sig.

Han gick till Leahs rum och knackade på dörren, även fast han just hade pratat om att han skulle låta henne vara så kunde han inte låta bli. Det kändes naturligt för honom att vara med henne. Som om det var det enda han var menad för att göra.

Leah övervägde att låtsas att hon sov i hopp om att personen utanför dörren skulle lämna henne ifred. Egentligen halvsov hon redan, utmattad av alla sina känslor, men nu kände hon sig plötsligt klarvaken igen. Typiskt. Hon gav ifrån sig ett tillräckligt högt ljud för att personen skulle förstå att komma in. Täcket drog hon upp till näsan och vände försiktigt på sig så hon hade ansiktet vänt mot väggen.

Jason gick in och kollade på henne. Han svalde hårt, visste inte ens vad han skulle säga. Han gick till sängen och satte sig ner på sängkanten. Han kysste mjukt hennes huvud och strök henne försiktigt över håret.
"Förlåt."

Att det var Jason borde hon väl egentligen inte bli förvånad av trots att hon nästan hade hoppats på att han skulle lämna henne ifred. Nu ansträngde hon sig för att fortsätta blicka in mot väggen och inte se på honom.
”För vad då?” Han fick lov att förtydliga lite varför han bad om ursäkt.

"För att jag fick dig indragen i allt det här. För att jag inte lämnade dig ensam i nån av mina lägenheter, jag visste ju att det var det smartaste att göra. För ditt ben och för att jag gjort dig ledsen." sade han och tittade på henne en stund till innan han vände blicken mot väggen. "Vill du att jag ska lämna dig? För alltid?" frågade han sedan osäkert, det var sällan han kände sig riktigt osäker och den gången så hördes det på hans röst då den höll på att brista mot slutet.

Med en bekymrad min satte hon sig upp i sängen.
”Du måste förstå att jag bestämmer själv över vilka beslut jag fattar. Jag uppskattar att du tänker på min säkerhet, det gör jag verkligen, men om jag vill följa med dig så kan du inte lämna mig utanför.” Hon såg sorgset på hans bandagerade arm. ”Naturligtvis inte,” tillade hon sedan som svar på hans fråga. Hon visste inte vad hon skulle ta sig till utan honom. Det var nog inte bra att vara så beroende av en annan människa men Jason var helt enkelt ett annorlunda fall.

"Men jag kan inte vara med dig om jag känner att jag är en risk för din egna säkerhet, Leah. Det är vad du måste fatta. Du kommer först, du kommer före mig själv. Killarna vet det också. Varför tror du Ryan räddade dig? Han kunde skjuta på dig och George på plats men han vet att jag skulle bli helt tokig om något hände dig som jag är delvis ansvarig för." sade han lågt och tog hennes hand. Han hade aldrig känt så starkt för någon och han var inte redo att släppa det eller låta henne gå.

”Att jag följde efter var inte på ditt ansvar.” Om Jason skyllde sig själv för det som hade hänt fick han omedelbart sluta upp, det var bara hennes fel att det hade slutat på det här viset.
”Du borde aldrig bry dig om någon annan mer än du gör om dig själv,” tillade hon sedan tyst och vände blicken ner till golvet.