Prs med Wolf

Vagn stod blickstilla och stirrade på de tappade föremålen framför sig. När hans systers skrik tystnat rörde benen på sig av sig själva. Han stod inte ut. Anaid hade alltid varit en mycket liten och ömtålig varelse i hans ögon. Både för att hon var mycket kort i växten och för de åtta år som skilde dem. Hennes skrik i hans öron lät som ett barns skrik. Hans minsta småsyskon, den sköraste delen av hans familj. Vagn kunde inte låta någon skada henne så, aldrig.
Han rusade genom slottets korridorer, alla som såg honom spurta förbi hann inte så mycket som se hans förtvivlade ansiktsuttryck.
Men så tvärbromsade han. Vagn hade nästan sprungit rakt in i den vita hamnskiftaren i hallen. Nu stod han öga mot öga med Rascal men gjorde inga ansatser att attackera den unge mannen.
Han såg i vargens ögon vad han gjorde där.
Vagn nickade snabbt mot slutet av korridoren och vägen mot fängelse hålan.
"Den här vägen" sade han och kastade sig iväg igen.

Adam förstod inte vad som hände när Aimil tryckte upp honom mot stenmuren. Förvirrat och panikslaget såg han in i de gula ögonen framför honom.
Hur i helvete hamnade jag här? tänkte Adam förvånat när han lade märke till kniven.
"Ajdå..." var det ända han fick ur sig.

Rascal snubblade förvånat baklänges när Vagn plötsligt kom störtandes mot honom. Trots det verkade Vagn bli lika förvånad över att se Rascal. Det fanns en slags outtalad överenskommelse mellan deras ögon och Rascal insåg att Vagn var lika mån om sin systers säkerhet som Rascal. Egentligen gjorde det honom bara ännu mer förvirrad. Om Vagn nu brydde sig så mycket om Anaid varför hade han handlat som han gjort och fört henne till den plats som var den minst säkra platsen i världen för henne? En kort stund brottades han med sina alternativ. Han kunde anta att Vagn ljög för honom och fortsätta på egen hand - något som förmodligen skulle leda till att han fick slå sig fram - eller så kunde han anta att Vagn talade sanning och följa efter honom - något som skulle innebära en ny bundsförvant som kände till slottet. Till slut valde han det senare alternativet.
"Visa vägen!" sade han bestämt och skyndade efter Vagn.

Aimil frustade till.
"Bra, du förstår situationen." Hon lutade lite på huvudet och förde det farligt nära Adams.
"Första frågan; Älskar du din syster?" Aimil var inte dum. Hon visste när någon var ärlig och Adams förtvivlan nyligen var äkta. Vad hon inte visste var varför. Varför hade Anaids skrik fått honom på fall om han inte brydde sig om hennes öde?

Adam var fortfarande väldigt förvirrad av situationen. Han såg från Aimil till kniven och tillbaka på Aimil. När hon ställde den första frågan stirrade han bara förvånat på henne. Vad var det hon just hade frågat? Om han älskade Anaid? Vänta...? Vad var det för fråga? Självklart älskade han Anaid. Självklart. Inget tvivel om saken. Men vad spelade det den här kvinnan för roll?
"Vad..." Adam såg lika förvånad ut som han kände sig, "Varför undrar du?"
Sekunden efter att han uttalat de sista ordet ljöd Anaids skrik igen. Det lät ännu mer plågat denna gången och fick blodet att isa i kroppen.
Adam stod inte ut. Han glömde bort Aimil och hennes kniv och röt ut ett förtvivlat vrål som bara det kunde få håren att resa sig på vem som helst. När hans röst dog ut och han kom tillbaka till nuet stirrade han på Aimil med en näst intill vansinnig blick.
"JA!" röt han, "JA, JAG ÄLSKAR HENNE! JAG ÄLSKAR HENNE MER ÄN NÅGON ANNAN FLICKA I HELA RIKET!"

Anaids skrik ljöd igen när Vagn och Rascal var halvvägs ner genom trappan till fängelsehålan där hon befann sig. Skriket studsade mot stenväggarna och var så högt att Vagn inte kunde förstå hur han fortfarande kunde höra något alls. Det verkade också som att ljudet inte bara studsade mot väggarna utan också i hans huvud. Det liksom fastnade, gnagde på insidan av hans skalle, studsade runt och förstärktes.
Till skillnad från sin bror sjönk inte Vagn ihop av förtvivlan mitt i trappan, utan hetsades till ett vildsint vrål och ökade drastiskt farten ner för trappan.
När trappan tog slut ledde en lång korridor fylld med celler fram till tortyrkammaren. Blodsrummet.
Dörren till Anaid stod vidöppen och hennes torterare stod förvånat och stirrade på hertigen och hamnskiftaren som kom stormandes emot honom.
"Ers Nåd, vad..." längre hann inte den förvånade tjänstemannen innan Vagn hade dragit sitt svärd och tryckt det rakt genom hans bröst utan att tveka.
Mannen gav i från sig ett litet pip och föll död ner på marken.

Anaids båda underarmar var nu nästan helt sönderskurna och sönderbrända. Här och var syntes delar av hennes skelett och blodet rann ner från stenbordet till golvet.
Hela hennes kropp ryckte och skakade. Det kändes som om hon inte kunde få någon luft. Paniken och skräcken i kroppen växte när hon såg sin bror. Var han där för att se på medan hon torterades? Eller för att tortera henne själv?
Anaid kunde inte höra nånting. De verkade som om en del av hennes sinnen trubbats av, hörseln, smaken och lukten. Stanken i fängelsehålan hade förut nästan frätit i hennes näsa men nu fanns det inte där, blodsmaken i hennes mun efter de slag torteraren lämnat ut var borta och alla ljud hade ersatts av total tystnad.
Anaid kunde bara känna smärtan i kroppen och suddigt se två figurer runt henne. Hon hade skrikit igen om inte lungorna satt stopp för det.

Aimil tvingade sig själv till att inte lyssna till Anaids skrik. Hon kunde inte förstå varför Adam blev så förvånad över hennes fråga. Trodde han att det var tydligt att se svaret? I så fall var han dummare än hon trott.
Hon överraskades av hans plötsliga vrål och ryckte ofrivilligt till så att kniven skar upp ett grunt sår över Adams hals. En ensam blodsdroppe rann längs eggen och vidare ner över knivfästet och Aimils fingrar.
Anaids skrik fick honom åtminstone att svara. Aimil nickade belåtet med huvudet åt hans svar och lättade lite på kniven.
"Bra. Andra frågan; varför fångade du henne?"

Medan Vagn högg ner torteraren, tog Rascal ut dennes assistent. Deras blod rann genom fårorna i golvet och blandade sig med Anaids. Rascal vände snabbt sin uppmärksamhet till henne och skar loss henne från bordet.
"Anaid? Anaid, är du okej?" frågade han oroligt och lutade sig över henne. Han drog försiktigt och lätt med fingrarna över hennes uppskurna armar och bet sig i läppen. Hon hade förlorat mycket blod och såren var smutsiga av rost från verktyg.
"Vi behöver ta henne till Aimil", sade Rascal till Vagn samtidigt som han strök Anaids panna med baksidan av hans hand.

Adam stirrade på Aimil. Han hatade henne. Han hatade henne så förbannat mycket av så många anledningar. Hon var en hamnskiftare, hon var en av de hamnskiftare som tagit hans syster ifrån honom, hon hade skrattat åt hans mors död, hon var förvånansvärt stark och tryckte just nu en kniv mot hans strupe. Adams kinder hettade av avsky och förnedring.
"Tro inte att det var min idé" fräste han, "Nej, nej, mitt ljushuvud till bror kom på den planen att om vi arresterade henne, visade upp det för kungen, sedan låta henne fly och säga att vi dödat henne skulle hon inte vara jagad mera och kunna springa runt i skogen bäst hon ville"
Adam gnisslade tänder.
"Idioten tänkte inte på att kungen kanske ville ta hand om hennes behandling och avrättning själv"

Även om Anaid nu var fri kunde hon inte röra sig. Hon låg bara och skakade på det blodiga stenbordet och stirrade upp i Rascals ansikte. Hon kunde inte säga något, bara kippa efter luft i panik.
Vagn tvekande inte en sekund. Han placerade sina armar under Anaids knäveck och axlar och lyfte lätt upp hennes lilla kropp från bordet.
Han vände sig till Rascal.
"Det finns en tunnel från det här rummet och ut från slottet, men jag är inte säker på vart den leder, med den kan vi ta oss ut oupptäckta"

Aimil kunde känna hettan av Adams hat mot henne, men hon ignorerade det. Hon kunde inte säga annat än att känslan var ömsesidig. Det fanns inget i honom som hon gillade. Hur någon så hemsk som han kunde vara Anaids bror var ett mysterium för henne. Aimil suckade åt Adam.
"Ni skulle ha lämnat hennes säkerhet åt oss. Om det inte vore för er skulle vi vara mil bort vid det här laget." Hon släppte äntligen taget om hans skjorta och backade ett par steg från honom, men hon släppte inte kniven. Än litade hon inte på honom.
"Sista frågan. Vad tänker ni göra nu?"

Rascal nickade kort. När han såg Anaid i Vagns armar högg det till i hjärtat av skyddsinstinkt och något annat... Avundsjuka? Han var avundsjuk på Vagn för att det var han och inte Rascal som bar henne ut ur helvetes eldar.
Han ruskade på huvudet. Nej, det spelade ingen roll vem som räddade henne, bara hon blev räddad. Han fortsatte intala sig det samtidigt som han såg sig om i rummet efter tunneln. Han upptäckte ingången i form av en metallucka i golvet och skyndade dit. Luckan var tung, men ingen match för Rascals hamnskiftarmuskler. När luckan var öppen klättrade han nedför en smal stege ner i tunneln och tittade upp.
"Släpp ner Anaid, jag tar emot henne", ropade han till Vagn och höll ut armarna.

Vagn tvekade. Han ville inte lämna sin syster åt hamnskiftare igen. Men han insåg snabbt att skulle de komma ut därifrån hade han inget annat val. Han satte sig på knä vi kanten till stegen och sänkte försiktigt ner Anaid till Rascal.
"Försiktig" sade han och släppte motvilligt sin syster.
Sedan klättrade han ner för den gamla stegen efter Rascal.
De sprang i vad som kändes som en evighet, men lika gärna kunnat vara ett par minuter. Anaid hade lyckats lugna sig och återfått sina sinnen. Hon förstod inte riktigt vad som hände, men hon kände igen doften av Rascal och tryckte sin våta kind mot honom hela vägen.
Tunnelns slut var en liten backe upp till en ny lucka som Vagn utan några svårigheter sparkade upp. Han kravlade sig upp genom hålet och kom ut i en glänta i skogen, inte långt från slottet.

Adam hostade lite när Aimil gick undan. Han tog sig om halsen andades långsamt in en gång innan han vände sig mot hamnskiftaren igen. Hon hade backat en bit ifrån honom. Bra. Nu hade han en chans emot henne igen.
Snabbare än nånsin drog Adam sitt svärd och slog kniven ur Aimils hand. Han hånlog åt sin bedrift.
"Planen ljushuvudet kommit på var att ta hjälp av er byrackor att befria henne..." Adam skrattade lite, "Men jag gillar inte den..."

Rascal tog emot Anaid som om hon vore en dyrgrip gjord av glas. Han såg till att det inte skumpade för mycket under deras sprint genom tunneln, även om det var svårt. När de saktade in passade han på att studera Vagn närmare. Han var mycket längre och bredare än sina syskon, men hade ett mer behärskat utseende än sin bror.
Rascal tänkte över sina chanser i en kamp mot honom och kom fram till att det nog bara varit tur som räddat honom i sommarslottet. Hade de inte avbrutits skulle Vagn ha dödat honom.
Rascal följde Vagn ut ur tunneln och in i en liten glänta. Sakta böjde han sig ner och lutade Anaid mot ett träd. Han strök en hårslinga ur hennes ansikte och vände sig till Vagn.
"Hämta Aimil, hon är kvar framför slottet. Hennes kunskaper kan hela Anaid", sade han. Han skulle ha kunnat hämta Aimil själv, men litade fortfarande inte tillräckligt mycket på Vagn för att lämna honom ensam med Anaid. Han kunde yla efter henne, men ärligt talat ville han bli av med Vagn, om så bara för några minuter.

Aimil snubblade bakåt och höll upp händerna framför sig. Toppen, tänkte hon, så går det när man ger människor en chans. Hon var rasande på sig själv för att ha litat på Adam. Det enda hon kunde göra nu var att försöka ta sig ur situationen oskadd.
"Woah, lugna ner dig grabben. Din bror har rätt, ni borde ta hjälp av oss. Anaid har en bättre chans att överleva om hela hennes familj är med henne", resonerade Aimil i ett försök att förmå honom släppa svärdet. Hon sneglade flyktigt på sin kniv innan hon fortsatte prata.
"Rascal sprang in där innan, det såg du. Anaid är förmodligen redan ute vid det här laget. Om du dödar mig nu kommer hon aldrig att förlåta dig och Rascal lär knappast låta dig se henne igen." Aimil sträckte långsamt fram handen och lade den försiktigt över svärdet.
"...Så kom igen, lägg ner ditt vapen."

När Aimil vidrörde svärdet skar Adam till ett litet jack i hennes handflata så att en ensam blodsdroppe föll ner på marken. Ilskan kokade i honom.
"Tala inte om för mig hur jag ska ta hand om min syster" morrade han, "Hon kanske inte blir glad om jag dödar någon av er byrackor just nu, men om ett par år kommer hon tacka mig, eller kanske redan nu..."
Adam flyttade svärdet till Aimils kind. Han såg på henne med så mycket avsky att bara blicken kunnat döda. Sedan skar han till med svärdet på hennes kind igen så att ännu en droppe blod rann längs hennes kind.
"Du förstår jag och Anaid är mer lika än du kanske tror, vi har ju samma mor" Adam flyttade svärdet från Aimils kind till hennes hals, "Ingen av oss tolererar när någon skrattar åt hennes död..."

Vagn skakade på huvudet.
"Aldrig" sade han bestämt, "Du går, jag stannar hos Anaid"
Han vägrade att lämna sin syster igen, speciellt inte med en hamnskiftare.

Aimil rörde inte en min. Hon såg ihärdigt tillbaka på Adam utan den minsta antydan till rädsla. Hon lät sin öppna hand falla till hennes sida och kände hur blodsdroppen rann längsmed hennes pekfinger tills den föll och blötte marken nedanför.
"Du är allt jag hatar med mänskligheten", sade hon lågt och kylan i hennes röst var så kall att den kunde kännas på skinnet. Hennes ögons varma glöd hade växt till en rasande eld.
"Tror du verkligen att jag menade något av det jag sade? Jag såg aldrig din mor dö och det gjorde mig ont att uttala sådana lögner inför min vän" Aimil slöt sina ögon och öppnade dem sakta igen, "Men när jag säger att min död aldrig kommer att glädja din syster talar jag inget annat än ren sanning."

Rascal hade inte råd att bråka med Vagn.
"Vet du vad, det behövs inte. Jag ylar efter henne", sade han nonchalant och förvandlades med en axelryckning. Han skakade sin vita päls och ylade.
Hans rop var högt och dovt, den sortens ljud som kunde ge människor gåshud och vibrera i deras bröstkorgar som om det bjöd upp deras innersta väsen till dans.